Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 10 Juni 1906 - Hos jesuiter. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
KAPELLET. iClichf: Bengt öujvervparre.
tin. Så, en morgon inträdde en främling och tog
hans plats. Nyfikna och undrande, sporde vi hvad
det blifvit af vår älskade lärare. — Jo, sent
föregående afton hade han blifvit kallad bort. — Var han
då död? — Nej, han hade plötsligt befallts till Rom.
— — Ett par år senare hade broder Martin efterträdt
Anderledy som jesuitgeneral, hade blifvit en af
kyrkans tre härskare. Ty katolicismen styres af tre män:
Den hvite påfven i Vatikanen, den röde påfven:
chefen för congregatio de propagando fidei samt den
svarte påfven: jesuitgeneralen*.
— Och ni tror att jag skulle kunna få träffa några
jesuiter?
— Ingenting är enklare. Strax utanför Madrid
ligger Colegio de Nuestra Sennora del Recuerdo,
Spaniens främsta jesuitskola. Res dit i morgon, och ni
skall inte få någon anledning att beklaga er.
— Men jag är ju kättare . . .
— Än se’n. De äro lika förekommande mot alla.
Aldrig taga de i med hårdhandskarne annat än i
nödfall — men då ve den det gäller! De hemliga ryska
ligorna arbeta inte säkrare och snabbare och tystare.
popplar och akasior skänka skugga och ro, där svala
dammar spegla majhimlens fjädermoln, och där
eleverna, med bollträn i händerna, träna sig i det
nationella pelotaspelet. Själfva skolan utgöres af flere
magnifika byggnadskomplex, gladt och graciöst utförda
i tegel och sandsten.
Jag insläppes af portvakten, som tar mitt kortT
medan han beder mig vänta i den med brittisk
komfort inredda vestibulen. Snart uppenbarar sig en
svartklädd, medelålders broder i den vanliga fotsida
kaftanen. Ett välvilligt nordiskt utseende, lugna grå
ögon, ett otvunget, hjärtligt leende, en kraftig
handtryckning. Såsom framgår af det kort han lämnar
mig, är denne kollegiets rektor.
— Boyesen, läser jag, Boyesen — men det är ju
ett danskt namn.
— Min far var dansk apotekare i Porto Rico,
men vi öfverflyttade till Spanien redan i min barndom.
— Det finnes en bokförläggare Boyesen i
Köpenhamn, vill jag minnas.
— Ja, min farbroder, som nu är död, men
här skiftar tonen och blir stelt afböjande — men vi
ha inga släktingar, vi ha vår orden . . .
Först vid dessa ord kom jag att tänka på, att
denna präktiga människa verkligen var jesuit. — Och
jag började bilda mig en annan åsikt om Jesu orden.
I ett land som Spanien, där alla äro politici,
kri-tici, oppositionsmän, där alla med en stor gest söka
slå hufvudet på spiken, men ingen lyckas nita fast
denna spik, där, såsom professor Kjellén så träffande
säger, "det offentliga lifvet är förgiftadt af en urartad
parlamentarism, som dränker all sund handlingskraft
i oratorisk svada och utplånar de ideella
motsättningarna under personliga ärelystnaders kamp om
makten", i detta land bilda jesuiterna en kraft, som ej
slösas på tomma ord, som ej splittras af
tidningspolemik, utan som fungerar lika tyst och lika
oemotståndligt som tidvattnets gång.
Och denna skola sedan, detta jesuitkollegium!
Söner af gränder och grossörer komma hit, sju, åtta
år gamla. De komma från hem, där salongen är
bonad med gobelin eller gyllenläder, men där tapeterna
hänga i trasor i sofrummen, där spindeln väfver i
ostörd ro och där kackerlackorna marschera upp på
plutoner, där mamma bär juveler på otvättade fingrar,
och där pappa, en smula dimhöljd efter apéritifen på
Fornos, sluddrar om noblesse oblige. De komma hit
till dessa ljusa, glada salar utan en flottfläck och utan
ett dammkorn, till dessa vänliga, lågmälta, kunniga,
visa män, som plöjt hvarje vetandets fält, och som
* Martin dog i april innevarande år efter ett långt och förfärligt lidande, som han tåligt burit. Den nye jesuitgeneralen är ännu
ej utnämnd. ’ 1
Nå, dagen därpå satte jag mig på spårvagnen
märkt "Fuencarral" och åkte ut till Chamartin. —
Madrids uikanter göra ett beklämmande intryck. Höga
stenruckel, kantande krokiga gator, där magra hundar,
sönderpiskade åsnor och trasiga ungar röra sig om
hvarandra i det yrande tjocka dammet. Yrkestiggarna,
ficktjufvarna och modern med det skrofulösa barnet
finnas icke här utan ha begifvit sig till mera lönande
stadsdelar.
I förnäm afskildhet från detta kompakta elände
ligger Colegio de N. S. del Recuerdo därute på den
kuperade slätten. En hög stenmur omger den
vidsträckta, lummiga parken, där cypress och ceder,
Kliché: Bengt Silfvenparrt
ELEVER VID JESUITSKOLAN.
—;590 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
