Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 15 Juli 1906 - Gustav Vigeland. Af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VIGELAND.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LAGERLÖW.
När man i Kristiania gått förbi
Trefaldighets-Kirken och kommer
Fredensborgs-Vejen fram, ligger
till höger en liten oansenlig prång,
Sorgenfri-bakken kallad, på ena
sidan behärskad af ett tämligen
högt staket, genom hvilket man
skönjer en kyrkogård, på den
andra af en plankliknande räcka utan
fönster, och som man i förstone
tycker utan hvarje spår till
mänsklig boning. Alldeles utan
öfvergångar stå man sålunda plötsligen
isolerad i den ganska lifliga, kors-,
kryss- och tvärstrafikerade staden,
endast störd af det stilla vindsuset
som spelar öfver kyrkogårdens träd
och vårdar.
Snart observerar man dock å
detta ogenomträngliga plank en
liten låg dörr och afläser på dess
skylt det nu europeiskt ryktbara
namnet Gustav Vigeland.
Knappast har man stigit öfver
tröskeln in i hans rymliga, ljusa
atelier, förrän man ser sig stå
inför en arbetets jätte, en af dessa
tiders sällsynta, som icke går och
"laver", stämningar utan inom
hvilken skapardriften lefver mäktig och ohäjdbar som
en naturkraft. Det är en sådan öfverväldigande
kontrast mellan stillheten därutanför och stormen härinne,
att sinnena i förstone hafva svårt att accommodera
sig inför den lavin, som växer fram från golf till tak.
Men snart förstår man, hvarför han ur den nordiska
bildhuggarkonstens kaos framsprungit som en
tändande gnista. Ty om samtidens skulptörer i
allmänhet genom dräktens enkelhet eftersträfvat att ernå
karaktär och plastik, har Vigeland rifvit hvarje slöja
från den mänskliga gestalten och med dess nakenhet,
dess spelande muskler och djärfva linjer återgifvit
lifvets egna andedrag i våldsam, hednisk
skönhetsglädje, och man återfinner nästan i alla hans arbeten
tränne grunddrag: den på en gång smidiga och grofva
kraften, nakenhetens harmoniska linjespel samt först
som sist rörelsen som fascinerar, som är så
lifslef-vande, som den sprungit direkt ur hans ingenium in
i materialet och ögonblickssnabbt och formande
genomilat densamma. Det är det väldiga i hans konst
att den aldrig döljer något, aldrig söker att mena
något blott antydt, utan att etthvart verk existerar i kraft
af sin egen omedelbara mening.
Vigeland är denna diktens gigant, som icke kan
röra vid sitt material utan att däraf skapa en gud
eller en djäfvul, denna fantasiens suverän i hvilkens
värld inga gränser eller omöjligheter existerar. Och
samtidigt äger han denna djupa innerlighet i känslan,
som från bas till krön bevarar en trofast kärlek till sin
idé, och slutligen framskapar ett helgjutet enigt resultat.
Man skulle kunna indela hans enorma
produktion i fyra grupptr: Mannen och kvinnan,
porträttbysterna, monumenten samt fantasien öfver människan i
allmänhet, knutna till en viss gifven idé. I den första
gruppen har hans s-kapande ande redan genomrusat
hela skalan af mänskliga passioner, gripande en hvar
situation i dess mest expressiva uttryck — allt en
variation af erotikens odödiiga thema, men i lidelsen
är han mera brinnande, i vekheten vekare, i smärtan
allvarligare, i cynismen blodigare än någon anntn i
Norden Ibland är det som om innehållet sprängde
formen, som materialet rämnade för den eldsjäl han
ingjutit däri, och stundom däremot andas hvarenda
linie ro, tystnad, stelnadt lugn.
Den skarpe psykologen
triumferar i hans bystserie af kände
män, och hur har han icke i sitt
porträtt af Ibsen förmått att åter
gifva detta vackra diaboliska öga,
som ser rakt igenom en
mänsklighet, som päjlar afgrunder med en
demons mod och kommer själfva
evighetens förlåt att brista Och
där står Arne Garborg med sina
sjuka drag och af en oförklarlig
sorg grumlad blick, där Joi as Lie
med det nå$.ot illpariga skimret
under ögonbrynen och sin goda,
känsligt le’vande mun, där reser
sig dominerande Björnsons hufvud
som i sin monumentala kraft
ideligen tyckes säga: "Jeg er
Björnsson, jeg — og jeg maa tale".
Ur de tvänne öfriga
grupperna må här endast nämnas en
staty i kroppsstorlek af Beethoven.
Som en orkan stiger plötsligen
tonguden fram för ens syn. naken,
ett upprördt element, med
händerna knutna i extasens raseri och
det fantastiska, härliga hufvudet
starkt franåilutadt i en våldsam
rörelse, som tänkte det klyfva
luften i en oändlig rymd.
Det arbete, som nu knyter samtidens intresse
vid VigelanJs namn, är hans monument af Ibsen. Ett
läjon lik reser sig den väldiga diktarskepnaden på sitt
block — en ensam konung i genialitet ms värld, som
lugn blickar ut i sitt rike, obekymrad om de skuldror,
som digna under det plan, på hvilket nan satt foten.
VIGELANDS ABEL-MONUMENT.
- 669 —
i txch* Bärigt üxltvrtoyarfv
GUSTAV VIGELAND.
KfUr porträtt.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
