Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 22 Juli 1906 - »En af de stilla» at Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF DE STILLA.
FÖR HVAR 8 DAG AF ELIN AMEEN.
Han hörde till dessa fridsamma och obemärkta,
som lefva stilla fram siit lif och ej göra minsta väsen
af sig. Regelbundet infann han sig hvarje morgon
på grosshandlarekontoret, där han innehade en
kontorists anspråkslösa ställning. Med långsamma
rörelser hängde han upp hatt och ytterrock på deras
bestämda spik, och som han vanligen var den förste på
platsen, hade han ingen att hälsa godmorgon. Sedan
satt han hela förmiddagen vid sin pulpet på den höga
skrifstolen, med det bleka ansiktet böjdt öfver
kontorsböcker och räkningar, steg endast upp för att gå
något ärende in till chefen eller möjligen ombesörja
något ute i staden. Sällan talade han med
kamraterna, hvilka frågade honom, om han aflagt
tysthetslöfte. Då log han endast stilla, men blef aldrig
förnärmad. Ingen hade på alla dessa år sett honom
stött eller ens upprörd. "Tråkmåns" var det öknamn
kamraterna gifvit honom, men hvarken de eller
chefen kunde annat än erkänna hans plikttrohet och flit,
hvilket ersatte, att han arbetade något långsamt. Den
siste på middagen att lämna kontoret, liksom den förste
om morgonen, kunde kamraterna aldrig locka honom
ut på restauranter eller kaféer, vare sig till middag
eller afton. Han behöfde sin lön till annat, sade han,
och dessutom roade det honom inte alls. Han gick
alltid direkt hem, ty han hade ett hem, hustru och
barn. I detta hem hade han visserligen en ännu
mer underordnad plats än på kontoret, och där var
det aldrig någon som frågade efter hans mening eller
tycke. Hans hustru, som funnit mannens lön för
liten inkomst till att uppfostra barn och lefva som hon
önskade hade sedan flera år inackorderingar, såväl
damer som herrar, och hon förde spiran i huset med
despotisk envåldsmakt öfver man, barn och den
tjänarinna, som oftast inte fanns, utan med rödgråtna
ögon och vettskrämd uppsyn, i regel lämnade efter
en månads släp och trältjänst. Mot inackorderingarna
var frun däremot idel huldhet och strålande välvilja.
Hon var en angenäm värdinna, hade ett godt bord
och stor förmåga att ställa det trefligt för dem. Om
det icke var hennes hjärta som talade härvidlag, låg
det i hennes intresse att visa sig så. Lika rapp och
fortfärdig som mannen var långsam och obeslutsam,
förenade hon stor arbetsförmåga med ordning och
en viss talang att sammanhålla sin lilla stat af olika
inackorderingselement såväl som det privata
familjelif-vet bakom kulisserna. Ty åt köks och gårdsidan
var det som hon uppfostrade man och barn och förde
tyrannens regemente öfver den piga som alltid var ny
och ovan. Här kokade det lättretliga humöret
ohejdat öfver, här föllo skarpa ord och såväl rättvisa som
orättvisa förebråelser samt någon gång en örfil när
det var alltför galet.
Af barnen voro ett par redan vuxna, äldsta
dottern haoe plats i telefon, och den därnäst hjälpte
modern i hemmet. Gossarne gingo i skolan, likaså
den lilla tioåriga Märta, den yngsta.
I ett litet gårdsrum hade husfadern sin fredliga vrå,
dit han drog sig undan strax efter middagsmåltiden,
och där han sedan tillbrakte rästen af dagen. Dessa
middagsmåltider voro en stor plåga för hans skygga
natur med alla dessa främmande människor, hvilka
han ej kände eller "brydde sig om, och hvilka snart
lärt sig att i honom se samma obetydliga nolla, ^om
familjen själf gjorde. Till kvällsmåltiden kom han
aldrig, den hämtade han åt sig i köket af öfverblifna
rester som han förtärde på sin kammare. Vintertiden
lagade han en brasa åt sig, tog af sig den luggslitna
kontorsrocken, han hade samma motvilja för nya
kläder som för nya människor — drog på sig sin gamla
urblekta nattrock, tände sin pipa och slog sig ned i
den rankiga, trasiga länstolen. Där läste han och
drömde, ty han var egentligen en drömmare, en kän-
slomänniska och idealist. Men detta var något som
hans omgifning aldrig förstått sig på och därför slöt
han det inom sig, och så lefde han sitt stilla ensamma
lif för sig, ute som inne, på kontoret såväl som i
hemmet. Hustrun talade han sällan vid, hon hade
aldrig tid, och det lät hon honom oftast veta i en
ton, som afböjde all vidare förtrolighet från hans sida.
Han hade städse en känsla af, att han var i vägeny
vare sig i köket, i hennes rum eller i de gemensamma
sällskapsrummen. Så kröp han in i sin lilla vrå utan
att svara ett ord utan en skymt af missnöje i sitt
sinne eller minsta agg i sitt hjärta. Han fann det
alltsammans så naturligt och var inte van vid annat.
Det hade alltid varit så, äfven i deras ungdoms vår,
då de dock verkligen älskat hvarandra. Han hade
älskat och beundrat henne för hennes vackra ansikte
hennes arbetsförmåga, hennes hurtiga sätt och friska
humör. Hon hade älskat honom därför att han var
så god och medgörlig, därför att han behöfde någon
som tog vård om honom, hette det då. Senare
förändrades det till, att han var en "beskedlig
stackare" som aldrig kunde komma sig upp i världen,
ej hade "ruff" i sig och inte af det praktiska
förstod så mycket som att slå en spik i väggen. Sina
egna affärer hade han aldrig förstått att sköta,
ehuru det aldrig klickade på ett öre i
räkenskapsböckerna på kontoret. Felet var att han aldrig kmde
säga nej, när någon bad honom om hjälp, han kunde
"lagt af sig ända till skjortan på bara kroppen",
klagade frun. Hon kunde däremot säga nej, hade
hon inte det gjort och hållit efter honom, hur hade
det då gått med dem! Så många barn och små
inkomster samt skulder att afbetala för
borgensförbindelser, som han låtit narra sig till. Hade han inte
varit en sådan stackare, hade hon inte behöft detta
släp och stret med inackorderingar. Hur tidt och ofta
han än fick höra detta, var det alltid som ett piskslag,
ty han måste erkänna, att hon hade rätt. Men hon
förstod ej, att han icke kunnat säga nej den gången,
när det gällt en annan människas framtid och lif.
Fadern och barnen kände hvarandra föga.
Barnen hade tidigt lärt sig att se honom öfver axeln, han
hade ingenting att säga öfver dem eller i huset, och
han gjorde ej heller sin makt som familjens
öfverhufvud gällande. Hade han någon gång en tanke
eller en åsikt, som han vågade ge form i ord på sitt
stilla, undfallande sätt, nedtystades han genast af
hustrun med ett snäsigt: — Det där begriper du inte,
för du är så gräsligt opraktisk, och från de äldre
barnen med: — Du förstår inte din tid, pappa, du är
så gräsligt gammalmodig, du följer inte med nya tiders
utveckling och sed. Och de hade rätt; han förstod
ej nya tiders anda och seder, allt omkring honom var
så annorlunda än han drömt i sin ungdoms vårljusa
drömmar, eller han hade kanske då ej sett världen
sådan den verkligen var, utan sådan han trott den vara?
Men där var en som förstod honom och som han
förstod, lilla Märta, den yngsta, hans lifs enda solglimt,
dess rikaste innehåll, dess djupa ömhet. Hon
brukade komma intill honom om eftermiddagen med sina
läxböcker och läsa dem, medan han höll på med sina
tidningar och annan lektyr. När hon var färdig
förhörde han henne, och sedan kom deras stora
Fäst-stund. Då kröp hon upp i hans knä eller drog en
stol tätt intill hans och lade sitt ljuslockiga hufvud
mot hans a> el. Och så berättade han sagor för henne,
och de tröto aldrig, ty han tog dem ur sin egen
fatabur, och de voro vackrare och mera tjusande än
Märta någonsin kunde läsa dem i böcker. Däremellan
pratade de om allt upptänkligt, både om det som var
roligt och det som var ledsamt. Ingen kunde ha trott,
att han kunde tala så mycket eller att han kunde
skratta i kapp med barnet. Men hände det då, att
(Forts, å sid. 686).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
