Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 22 Juli 1906 - »En af de stilla» at Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 684.)
husmodern kom och hastigt öppnade dörren för att
se hvad de hade så roligt åt, tystnade de tvärt, och
han såg smått skamsen ut, medan Märta satte sig
kapprak på stolen och stirrade rätt framför sig.
— Jo, ni ha roligt ni två åt rakt ingenting som
vanligt, medan vi andra bara släpa och träla för att
hålla ihop allt, kunde hon säga; tonen lät skarp, men
hon menade nog inte så illa; — och så fästligt ni
ha det sedan - när hennes blick föll på en tallrik
med godsaker, som fadern köpt att traktera Märta med;
— det är till så’nt öfverflöd de fattiga slantarna gå.
Men egentligen brydde hon sig ej om, hvad de
två gjorde där inne eller hur de roade sig. Så hård
var hon ej, att hon icke unnade mannen glädjen med
flickan, och när pappa skötte om Märta, var hon ur
vägen och lärde sig sina läxor ordentligt. Bättre det,
än att hon slank kring gatorna med skolkamrater,
när mörkret bröt in, som fallet var med pojkarne,
hvilka hon aldrig kunde hålla reda på och som visade
sig tämligen styfsinta och likgiltiga gent emot ovett,
tillsägelser och örfilar. De voro så vana därvid, att
de till sist blifvit slöa och okänsliga.
— Ni förstår inte, att jag håller af er som alla
mödrar sina barn, och att jag bara vill ert bästa.
Nej, det förstodo de ej — inte tvillingarne Kasper
och Nisse, som hellre sett, att moderskärleken och
omvårdnaden yttrat sig på ett annat sätt.
Då hände en dag det mest oväntade, det som
aldrig fallit någon in att tänka eller ana. Den bleke,
stilla familjefadern lade sig helt tyst ned att dö efter
endast ett par dagars sjukdom. Det kom som ett
åskslag öfver familjen, alla grepos af på en gång
bestörtning och en känsla af sorg, som mest liknade
samvetskval. Änkan fick det ena hysteriska anfallet
efter det andra, döttrarna gingo omkring med blek,
förvildad uppsyn och okrusade luggar, Kasper och
Nisse gräto öfverljudt och blefvo turvis inkallade till
inackorderingarnes privatrum för att tröstas med
sötsaker och tjugufemöringar, men snyftade lika hårdt,
när de kommo ut och visade sina uppsvällda ansikten.
Först inne i deras eget rum stannade gråten. De
kommo i gräl om slantarne och slutade med
slagsmål, men ihågkommo dödsfallet, blefvo ångerfulla,
togo hvarandra om halsen och kommo öfverens om
att köpa ett par gemensamma skidor att turvis
begagna, något som länge varit deras önskningsmål.
Det var bara en som, bortglömd af alla,
hvarken grät eller gjorde väsen. Stilla, blek och
förskrämd satt lilla Märta i en vrå inne i dödsrummet
och försökte fatta, hvad som händt, och när hon
riktigt förstod det, tänkte hon, att det var omöjligt för
henne att lefva resten af sitt lif utan pappa. Det var
bara ett som tröstade henne och fyllde hennes lilla
hjärta med stolthet och en stor, stor tacksamhet. Till
ingen annan hade han sagt ett ord till farväl eller
häntydt på, att han skulle gå bort — bara till henne.
Han hade tagit hennes ansikte mellan sina
händer, dragit det ned mot sitt bröst, kysst det ljusa
håret och sagt:
— Tack, min lilla solstråle, för det du lyst och
glittrat på min glädjelösa stig. Gud välsigne dig,
barnet mitt, blif en god, mild och ädel kvinna och minns
alltid din far med kärlek, men sörj inte, att han gått
bort; ser du, min lilla flicka, han var redan länge så
trött, så trött!
Hon upprepade orden om och omigen för sig
själf; hon skulle aldrig glömma dem, aldrig, och inte
heller sin pappa.
Den döde blef föremål för allas intresse,
deltagande och sympati. Inackorderingarna gingo mycket
tyst i sina dörrar, talade dämpadt, mest om dödsfallet
och den döde och hvilken älsklig personlighet han
varit. Änkan var otröstlig; mellan de hysteriska
anfallen satt hon som förstenad och stirrade framför sig
med stel blick och mörka ringar kring ögonen. När
hon lugnat sig något, löstes hennes tungas band, och
då talade hon i en ström af ord om den döde. Hur
stilla, god och tålig han varit, hvilken utmärkt
karaktär, hur afhållen af alla. Hennes fantasi och
känslostämning skapade en lycka de aldrig ägt, och som
hon nu fann förlorad för alltid. Barnen talade
sinsemellan om fadern med en aktning och tillgifvenhet,
som de aldrig i lifvet skänkt honom. Han växte nu
till en storhet, nästan ett helgon, som ej kunde nog
prisas och värderas. Sorgkläderna gjordes så djupt
sorgliga som möjligt — änkans krusflorsslöja
skickades tillbaka, därför att den var några centimeter för
kort och det var endast i skymningen eller efter
mörkrets inbrott, som slöjorna och krusflorshattarna
lades af på grund af sparsamhetsskäl.
I lifvet hade han nöjt sig med den lilla trånga,
mörka gårdskammaren, där han haft sin fridlysta vrå;
nu lades han på lit de parade i ett af de bästa
rummen, kläddes i spetsprydd svepning, och kring kistan
sattes bladväxter och kandilabrar med brinnande ljus.
Hade han kunnat slå upp sina ögon, hade han nog
genast slutit dem igen för denna bländande glans,
hvarmed de i lifvet aldrig varit vana; och hade hans
hjärna kunnat tänka en enda tanke, skulle det hafva
blifvit: "Detta är icke jag, utan en annan, eller är
det en underbar dröm." Men hans ögonlock voro
slutna öfver de brustna ögonen, och hans blåbleka,
fina drag hade endast samma stilla frid öfver sig som
alltid i lifvet.
Begrafningen blef mer än "hederlig"’ den blef
som en rik mans Praktfulla kransar höljde kistan,
från "maka och barn till en älskad, djupt begråten
make och fader"; från släktingar, hvilka plötsligt
ihågkommit en förut ofta ignorerad släktskap; från
inackorderingarna, hvilka slagit sig ihop om en
jättekrans — af änkan i all tysthet snabbt värderad till
femtio kronor —; från kontorschefen till "den
mångårigt plikttrogne vännen", hvilken han i lifvet aldrig
titulerat annat än med ett högdraget "han"; från
kamrater "en gärd af aktning och tillgifvenhet", m. fl.
Till och med prästen, för hvilken han var fullkomligt
okänd, höll ett glänsande liktal, därtill påstött af
änkan, däri han prisade hans dygder och hans
lifsgärning, ej mindre stor därför att den skett i det tysta —
i plikttroget arbete och i samlifvet med en älskad
familj, som nu stod djupt sörjande vid båren. Änkan
fick härvid åter ett hysteriskt anfall, och det var med
möda man kunde föra henne från grafven till vagnen,
hem till den fästliga begrafningsmiddagen.
Redan dagen därpå började dock lifvet i hemmet
återtaga sin vanliga gång. Änkan kände en liten
ångestfull beklämning, när hon började besinna, hvad
allt hade kostat. Inte därför att hon ångrade något,
visst inte, men i alla fall... Den döde hade ju ej kunnat
ha någon glädje af allt detta ... Men nu efteråt fanns
det egentliga intet annat att dra in på än att möjligen
minska prästens honoror för de vackra ord han sagt.
Flickorna speglade sig ofta och tyckte, att
sorgkläderna klädde dem ofantligt och gåfvo dem ett
intressant och distingeradt utseende. Nisse och Kasper funno
det likaledes intressant, att de fått vara hemma från
skolan fem dagar och att de hade krusflor om rockärmen.
Men så fort hon hade tillfälle därtill, smög sig
lilla Märta in i det nu så bedröfligt tomma
gårdsrummet, kröp upp i den trasiga gamla länstolen och
tänkte på de timmar hon där tillbragt, de enda
lyckliga i hennes barndom. Hon försökte att inte gråta,
han hade bedt henne, att hon inte skulle sörja. Han
hade varit så trött, så trött, hade han sagt. Hvarför
hade han varit så trött? Det förstod hon inte, men
en dag, när också hon blef så trött, att hon inte
orkade lefva, skulle hon få gå till honom. Den tanken,
det hoppet ville hon föra med sig på färden genom lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
