Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 9 September 1906 - En förlust för svensk konst. Af A. B—s - »Sommarfrost» at Frida Ålund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRLUST FÖR SVENSK KONST.
Efter porträtt. KlidU: Bengt Silfverrparrt.
HERMAN NORRMAN. †
Liksom allt annat under solen växla konstidealen
för hvarje generation; hvad vi nu sätta högst i vår
modärna svenska konst den besjälade realismen hos
Richard Bergh, Prins Eugen och Bruno Liljefors
exempelvis skall kanske om några decennier träda
i bakgrunden och en ny opinion befästa sig. Kanske
kommer i stället Herman Norrmans konstnärsnamn,
hittills föga beaktadt, att träda mera i förgrunden.
Den i dagarna aflidne målaren Herman Norrman
var intet konstens söndagsbarn. Förvärfsbekymren
tvungo honom att dela sitt lif mellan arbete för
brödet och arbete för konsten, han lär under större
delen af sitt lif ha försörjt sig omväxlande med
handt-verksmålning och snickeriarbete. Därtill kom
sjuklighet som nu lagt honom i grafven vid endast några
och fyrtio års ålder. En medverkande orsak till att
hans lif förflöt så undangömdt och hans konst förblef
så obeaktad var väl också en i hans natur djupt
rotad motvilja mot att armbåga sig fram, att göra sig
hörd; denna typiskt svenska nästan don quixotiska
storhet eller öfverdrifna blygsamhet, hur man nu vill
se saken, de stamma båda från samma rot.
Norrmans konstnärliga kvarlåtenskap är sålunda
icke stor. Hans ungdoms- och studieår sammanföllo
med den stora ofreden i vår konstvärld, upproret
mot akademien; och Norrman tog naturligtvis sin
plats i ledet och var med vid
Konstnärsförbundets bildande. Den därpå följande vistelsen i
främmande land, i Frankrike och Amerika, har
knappast ländt hans utveckling till större båtnad. Det
är först sedan han slagit sig ned i Tranås, där han
sedan förblef bosatt som hans stil mognar på helt
kort tid. Hans verk från Tranåstiden äro icke många,
de öfverskrida knappast dussintalet. Men hvilken
solid och helstöpt konst är det icke! Färgen är tjockt
pålagd, i korta, energiska drag liksom fasttryckt med
tummen; man får intiyck af att hvarje tafla liksom
bildats genom hopslåendet af flera; så intensiv, så
djupt är färgstämningen. Bland alla våra målare är
Norrman den starkaste koloristen; man jämföre t. ex.
Liljefors ibland rätt tunna, akvarellartade teknik med
Norrmans fasta, solida målningssätt. Det är att djupt
beklaga att denna målarebegåfning som intager sådan
särställning i vår modärna konst bortrycktes i förtid.
Visserligen hade han redan hunnit ge mycket, icke
kvantitativt men kvalitativt; men hvem kan förutse
till hvilken höjd han kunnat stiga, hvilka nya vägar
han kunnat bana för vår svenska konst?
A. ß—s.
SOMMARFROST.
SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF FRIDA ÅSLUND.
Hon lyssnade andlöst efter årslagen. Hördes
de ej nu på andra sidan udden? Ånej, det var
blott ljudet af vågornas gång mot strandstenarna.
Den höga stranden på andra sidan, som var så
brant, att granarna liksom växte på toppen af
hvarandra, stod svart på stup i vattnet med sin
taggiga linie skarp mot kvällsdagern.
Bygden hvilade i stor, underbar, röstlös ro, nu,
när dagens arbete var slutadt och människorna sofvo
i gårdarna längs älfven. I de röda gårdarna med
hvita knutar och glödröda fönster åt dagern till.
Var det någon mer än hön, som höll vàka? Som
vakade med bankande blod, rastlöst spanande,
väntande.
Hon stod och såg ned i den djupa skåra, som
bildats där deras båt dragits upp på landningsstället.
Det kom för henne hur de hjälpts åt förr, han
och hon, att dra upp båten i skåran, då de
kommit hem från sina älfturer — förr, då båten var
ny — och deras lycka var ny. Hur de båda gripit
om fören och — åhå! — så togo de i och båten
kom ett stycke — och de logo och sågo in i
hvarandras glada ögon och — åhå! — så låg båten
jämt och stadigt i sandskåran. Och se’n hade de
sprungit i kapp upp för den långsluttande
kyrkbacken och se’n flämtande och skrattande, nästan utan
andedräkt, gått vägen fram till den hvita gården,
komministerbostället, deras hem — — —
Det var en hund, som gnällde och ilade uppifrån
byn. Hon stod och lyssnade omedvetet och kände,
att det liksom var henne det rörde. Så blef det
henne klart. Det var Karo, som sökte »husse» och
»matte»! Karo, som kände sig hemlös och
öfvergifven och ej visste till hvem han skulle vända sig.
S-tackars Karo, han hade varit så där orolig och
hemlös och öfvergifven allt sedan — ja, allt sedan
hon kommit i våras, hon, som nu var med honom
på fiskarfärd, nu, liksom så ofta, ofta i sommar.
Hon stod och hörde hur hunden sökande och
ängslig sprang fram och åter. Än hörde hon långt
uppe i byn, än kom skallet som neråt älfven. Och
där hon stod ensam i kvälls tystnaden och lyssnade,
fylldes hon af ett oändligt medlidande. Det var
en varelse, som sprang och sökte och sökte i
beklämmande öfvergifvenhet, sökte ensam, medan andra
hade det lugnt och godt och njöto hvila i kvällen.
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
