Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 23 September 1906 - »Prinsessan Törnrosa» af Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINSESSAN TÖRNROSA.
FÖR HVAR 8 DAG AF STEN.
Jag stod på perrongen med min resväska i
handen. Framför mig låg slätten badande i sol — ett
ändlöst, böljande haf. hvaröfver landsvägen sträckte sig
som en grå strimma. Och på den strimman såg jag,
tills det värkte i ögonen af solljus. Skulle där ingen
vagn komma emot mig? Hade man glömt den nye
informatorns ankomst?
Ja, det såg verkligen så ut. Jag hade alltså ingen
annan råd än att ge mig ut i solhafvet till fots. Och
litet kränkt i min värdighet som student följde jag
den grå strimman, knogande på mina reseffekter och
badande i svett. Slutligen, då jag nästan börjat
uppge hoppet om att någonsin nå fram, såg jag framför
mig en stor, hvit byggnad, omgifven af en lummig
park, som i det ögonblicket tycktes mig som det
härligaste jag skådat.
Så var jag då ändtligen framme vid Sunne gård.
Jag öppnade grinden och gick långsamt genom parken,
njutande af svalkan från de höga popplarne. Ingen
varelse syntes till; det var som om jag kommit till
det sofvande slottet. Ja, bildade inte buskarna
ogenomträngliga snår, och såg inte gräsmattan ut, som om
den ej på hundra år rörts af människofot? Och —
där! — jag stannade som förstenad — där låg ju
prinsessan Törnrosa själf! Blott några steg ifrån mig,
med hufvudet stödt mot en stubbe, låg en ung flicka
med ett ansikte, skärt och hvitt som rosenblad, och
det korngula håret hängmde upplöst öfver axlarna.
Mellan de halföppna läpparna kom andedräkten, lätt
som hos ett sofvande barn.
Ja, det måste vara prinsessan Törnrosa! Detta
milda, älskliga unga ansikte kunde endast tillhöra
den prinsessa, vid hvars vagga féen Ljusöga stått.
Skulle jag väcka henne, skulle jag få bli prinsen . . .
Och jag såg och såg. Det tycktes mig, att jag aldrig
förr sett något så vackert. Drömde jag, eller var jag
vaken?
Ändtligen måste jag slita mig ur förtrollningen.
Naturligtvis var det en lefvande ung flicka, och jag
borde göra henne uppmärksam på min ankomst. Jag
hostade sakta. Långsamt öppnade min prinsessa
ögonen och vände hufvudet emot mig. Jag väntade
att i nästa ögonblick få se henne rusa upp och kanske
ila sin väg, men hon såg endast helt lugnt på mig.
— Förlåt, fröken, sade jag, träffas major Ståhle?
— Ja, han är däruppe i rökrummet, antar jag,
svarade hon långsamt, fortfarande liggande kvar i
gräset.
Och jag gick, förbluffad öfver hennes sätt och
ännu yr i hufvudet af sagoluft.
Major Ståhle satt och bolmade på sin pipa, då
jag inträdde. Han reste sig genast och gick artigt
emot mig. Och jag såg framjpr mig en man i sina
bästa år, högväxt och smidig, med regelbundna
anletsdrag Han var onekligen mycket vacker. Och
dock var det, som om jag ryggat tillbaka vid hans
åsyn. Det var något spejande i blicken ur de
förnämt halfslutna ögonen, och kring munnen låg ett
drag, som jag ej kunde tyda, något hemlighetsfullt,
som skrämde mig–Han hälsade mig
emellertid välkommen, beklagade, att man väntat mig först
med kvällståget och visade sig på allt sätt älskvärd
mot mig, men jag kunde ändock ej vänja mig för en
viss känsla af obehag.
Mina tankar skingrades emellertid snart, då man
anmälde, att middagen var serverad. Det stora
bordet därute under lindarna lyste emot mig så
inbjudande med bländhvit duk och gnistrande glas. Allt
mitt intresse koncentrerades nu på maten — jag var
så hungrig som man endast kan vara, då man är
tjugu år och inte ätit på en hel förmiddag. Jag hade
knappast tid att hälsa på majorens äldsta dotter —
en vacker, mörk tjugufemåring, sin fars trogna afbild
— eller att skaka tass med den lille fräknige
tio-åringen, som presenterades som min elev. Först då
jag hunnit öfver, det rikliga svenska smörgåsbordet
och fått min andra tallrik soppa, kom jag ihåg, att
jag ännu ej sett "prinsessan Törnrosa".
— Har inte maioren ännu en dotter? frågade jag.
Unga fröken skrattade.
— Maj, sade hon, ja, hon har legat och sofvit i
gräset, så att hon kunde som vanligt inte bli färdig
till middagen. Kandidaten skall veta, fortfor hon, att
Maj är ännu aldrig funnen annat än i sofvande
tillstånd. — Men där är hon ju.
Och där på sandgången kom hon långsamt
gående. Det var min prinsessa — och ändå var det
inte hon. Nog var hennes kind skär och hvit som
rosenband och den långa hårflätan gul som moget korn,
men ögonlocken lågo så tunga öfver de stora ögonen,
och den mjuka gestalten, som makligt rörde sig framåt,
var långt ifrån smärt och slank. Och dock! När
jag såg det milda draget kring hennes mun och mötte
den rena blicken ur de lugna blå ögonen, då tycke
jag, att det var hon, sagornas prinsessa. — Den äldre
systern skämtade öfver hennes sömn, och lillebror
skrattade med full hals, men Maj åt lugnt sin
smörgås och svarade ej ett ord. Det var som om hon ej
orkat med det. Och jag måste mot min vilja medge,
att hon var lat.
Under natten drömde jag om min prinsessa.
Smärt och slank stod hon höjd öfver en liten trasig,
gråtande pojke. Hennes leende var mildt som en
mors, och de stora, öppna ögonen strålade af kärlek.
Sakta böjde hon sig ned och kysste den lille. Det
var hon, den goda prinsessan, hon som ömmade för
de små. de sorgsna och lidande.
Sommaren gick. Min lille odygdige elev gaf mig
fullt upp att göra — drömmarna om min prinsessa
togo också sin tid. I början sökte jag närma mig
henne; jag ville göra allt för att väcka henne ur
hennes sömn. Jag samtalade med henne i alla möjliga
ämnen, jag sökte intressera henne för vår tids stora
sociala och politiska frågor. Men allt syntes
förgäfves. På mina entusiastiska föredrag kom ibland ett
sömnigt, enstafvigt svar — stundom nöjde hon sig
med att gäspa. Någon gång kunde det dock hända,
att ögonlocken höjdes en smula och blicken i de blå
ögonen blef klar, men så snart jtg såg på henne, fick
hennes ansikte åter sitt gamla uttryck. Till sist
förlorade jag tålamodet och lämnade henne åt sig själf.
Mot slutet af sommaren fick jag ock andra saker som
upptogo tankarne.
Småningom hade jag börjat ana, att allt ej gick
rätt till på Sunne gård. Att majoren ganska mycket
låg ute i affärer visste jag, men af hvilket slag dessa
voro hade jag ej reda på. Nästan dagligen anlände
en eller annan "affärsvän", som tillbringade natten
på herrgården och reste påföljande morgon. Alla
verkade mer eller mindre obehagligt på mig; somliga
föreföllo mig krypande och baksluga, andra uppträdde
rått och högröstadt. Under dessa besök brann ljus
i majorens rum natten igenom, och stundom tyckte
jag mig höra ljudet af vredgade röster. Majoren blef
etter hvarje sådan natt allt blekare, och hans kalla
ögon irrade omkring oroligare än förr.
Att äldsta fröken visste allt förstod jag snart af
hennes späjande blick och forcerade munterhet, då
något var på färde. Men månne Maj visste hvad som
försiggick? Hon tycktes sofva, sofva ständigt. En
morgon sökte jag försiktigt föra ämnet på tal. Hon
stod med ryggen mot mig, men då jag såg ujjp, såg
jag hennes ansikte i spegeln midt emot. Och ett
ögonblick tyckte jag mig se hur hennes ögon vidga-
Forts. å sid. 834)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
