Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 12. Den 17 December 1905
- Pastor Antikrist. Af Waldemar Svahn (Wolodja)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PASTOR ANTIKRIST.
FÖR HVAR 8 DAG AF WALDEMAR SVAHN (WOLODJA).
På näsets yttersta udde, där några mariga tallar
stodo ängsligt böjda för nordans örfilar, och ett
hundratal trotsiga enar skjutit upp i den stenbundna
sandmarken, bodde den afsatte prästen i en kajuta, som
en gång i tiden lämnats kvar af en holländsk skeppare,
som strandat på Rörgrundet i rägntjocka en mörk
novembermorgon.
Det var icke många som mindes, när han först
kom till orten, men den döfve Ol-Antan i fattigstugan
och gamle Botvid kunde berätta, att för mycket, mycket
länge sedan ett underligt åkdon stannat vid varfvet
och aflastat en lång, svart man. I ena handen hade
han haft en gammal kappsäck, hvilken såg ut som en
barnlikkista, och vid den andra hade han ledt en raggig
hund, som hade ögon som eldkol och tänder som en varg.
Man visste icke hvad han hette och hvarifrån han
kom. Ingen annan än Kaleb i skogen ville taga emot
honom. Men han hade också suttit inne för dråp och
skydde hvarken Gud eller satan. Det hviskades redan
från början om hemska scener i den fallfärdiga stugan,
där ljusen i fönstren flögo af och an som dansande
lyktgubbar hela mörka vinternätterna igenom. Fiskaren,
som bodde närmast, trodde sig ibland se rödklädda
djäflar dansa kring stugan, när han någon höstnatt
vaknat af ängslan öfver garnen, som lågo och sleto
därute nära Rörgrundets bränningar. Ingen tordes
numera närma sig spökstugan, kring hvilken den
raggiga hunden ständigt strök, och när den främmande
svarte mannen dök upp på en enslig skogsstig vände
både gamla och unga
Hvem var han? Hvar kom han ifrån? Frågorna
förblefvo obesvarade och åren gingo.
Där funnos stora luckor i de gamles
beskrifningar och tankfulla pauser utfylldes af menande
vaggningar och betydelsefulla hufvudskakningar. Men ur
minnenas och hörsägnernas dimmiga konturer hade
dock en enda klar bild arbetat sig fram. Och det var
historien om, hur satan blef till präst, och prästen
blef allas vän. Till den sägnen lyssnade de smutsiga
trasungarne i fattigstugan lika girigt som
herrskapsbarnen hos patronen på höjden. Det var gamle Botvid
som berättade, åldringen med de hvita lockarna och
ett ansikte skrynkligt och rödlett som ett
julgransäpple på trettondagen. Denna berättelse hade också
blifvit den medelpunkt, kring hvilken hans tankar
ständigt rörde sig lika vördnadsfullt som under
evangeliets förkunnande, och orden hade af vanan och de
långa åren i den gamles mun fått både profetisk klang
och biblisk utsmyckning.
Så talade Botvid från båtsmanstorpet:
— Herrans råd äro outgrundliga och hans vägar
outransakliga! Ja, han kom, pastor Antikrist, som en
svart man, och folk såg djuren springa för honom.
Om höstkvällarne trodde man sig se eldtungor slå ut
efter hans steg, där han gick fram på skogsvägarna.
Vi voro icke många då här nere, men varfvet var
färdigt, och där byggdes skonare på England. Ja, till
och med en bark som var beställd till Holland. Men
varfvet kom i vanrykte, ty där hände mycket olyckor
med de skutor, som legat på våra stapelbäddar. Den
grannaste lilla jakt som byggts vid ett varf stötte på
under sin första resa, och går ni ut på Herrans
uppståndelses morgon och vattnet ligger klart öfver
Rörgrundet, kan ni se holländaren ligga där nere med
full rigg och spända segel.
Vi voro icke många, sade jag, och knappt var det
med brödet, men Herren ledde oss underbart. Där
patrons hvita hus nu ligger stod skogen allvarlig och
mörk som Herran Zebaoths ansikte, och till
handelsmannen hade vi halfmilen att gå. Vägen genom
skogen var hemsk äfven på dagen. Stugorna hade
bommar för dörrarna och luckor för fönstren och för
nattvandrare öppnades aldrig. Som hemmason bodde
jag i Knektatorpet, och mången gång hörde jag, där
jag darrande låg på ugnsbänken, de vilda tattarne
larma utanför. Postiljonen, som kom en gång i
veckan hade fjärdingsmannen med sig samt pistol och
sabel öfver postsäckarne, när han for genom
Dackeby skog.
Far min, som gick på träben för kung och
fosterland, var det som hittade gamle Strömmen med
klufven skalle nere vid tjärnen, där vägen är som
brantast och stenigast. Själf körde jag som fjorton års
parfvel för mästerman från landshöfdingestaden, när
han skulle till Galgbacken från länsmannens, och
med mina egna ögon såg jag, hur mördarne gingo in
i evigheten. Gud vare deras själar nådig!
Den ene var en vild krabat som rymt från
Kalmars slott, men den andre var knappt mer än en
gosse. Han darrade i hela kroppen och ropade utan
återvändo:
Jesus! Jesus! Mor! Mor!
Det var på en sådan tid och på sådana vägar som
pastor Antikrist kom farande. Han kom öfver oss lik
ett mörkt moln som förskräcker, men blef till ett
vederkvickande regn af Herrans nåd.
Våra ögon voro dåraktiga och förblindade. Vi
räddes som vettvillingar, ty det låg fasa kring Kalebs
stuga. Man sade, att han förskrifvit sig åt
Gammel-Erik och troligt såg det ut, ty hundarne ville icke
nosa på hans afskrädeshög och intet växa på hans
täppa. Men det var en vacker karl, och den som
den lede föder, behöfver icke svälta. Den lede, ja,
som tagit den okände främlingens gestalt! Hade kanske
icke mor Stina i Backen sett hans klöf sticka fram,
när han en gång tappat sin ena trätoffel och såg mor
icke ofta den svarta hunden komma farande med eld
i munnen!
Hvilket lif de måtte fört dessa två, tills den stora
uppenbarelsen kom och öppnade våra ögon och
skingrade vår fruktan.
— — — Det hade varit en arbetssam dag i
slutet af den varma hösten. Vi hade byggt en skonare
under sommaren på den största bädden. Det var ett
vackert litet fartyg, som just den dagen skjutit ned
som en mås i vikens vatten med ett skum af såpa
kring bogen och en ringlande orm af tjära efter sig.
En del folk från vägen och skogen hade kommit ned
till oss för att se på, och de sutto nu på trapporna
hos strandfolket och sågo Sjöstjärnan kråma sig, där
den låg och sakta gungade för aftonbrisens krusning.
Det var sabbat i människornas sinnen som det
alltid är, när ett verk är slutadt, och frid hvilade
öfver naturen. Hvarför minnas mina gamla ögon, att
granarnas toppar stodo som tända facklor i aftonsolen,
och att den stackars Johan, han som sedan gjorde af
med sig, spelade flöjt på andra sidan, och att en
ensam sengök gol tre gånger liksom i jubel öfver
något oväntadt och sedan teg.
Gamle Stark, som icke varit nykter sedan
länsman tog hans son för dråp på en grenadier, som
våldfört sig på hans käresta, hade krupit ihop bredvid mig
på en sten och lallade och grät som vanligt.
Plötsligt kommo en hop skrikande ungar
springande. Det blef med ens oroligt nere vid stranden,
och fruntimren skockade sig tillsammans och pekade
mot skogen. Ett doft mummel som af aflägsen åska
gick genom folket.
— Den svarte och Kaleb! Den svarte och Kaleb!
Och sannerligen. Ur skogsbrynet kom han, den långe
mörke, som ingen kände men som varit allas buse.
Sällsamt! Han gick med hufvudet högt som en man
med rent samvete och goda tankar, men bakom honom
smög som en strykrädd hund Kaleb, sonen till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:40:38 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/7/0873.html
