Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 17 December 1905 - Pastor Antikrist. Af Waldemar Svahn (Wolodja)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjufkona och en hallandstattare. Männen kastade
mörka blickar på de två, och kvinnfolken hviskade
ängsligt med sina skrämda barn hängande i kjolarne.
Hvad ville de väl här nere, dessa två, som svurit sig
till mörkret. Hvarför kommo de hit ned för att störa
Guds frid i vår kära lilla vik denna sköna afton?
Allt närmare kommo de, den långe med en panna
talande om ett föresatt verk, den andra liksom förd i
osynliga bojor. Slutligen stannade de helt nära
“sillavrän“ där blekingarne brukade lägga till med sina ekor.
Till att börja med rörde sig ingen för att närma sig
dem, men en korseld från hotfulla och undrande ögon
följde den enes orörliga gestalt och den andres satta
figur, hvilken tycktes vrida sig som en mask i
plågsam vånda.
Efter en pinsam väntan och en dof tystnad gick
Stor-Anders, lotsen fram emot dem. Han hade en
gammal affär ouppgjord med Kaleb, som man just
icke träffade i dagsljuset ofta. Han liknade en stor
björn, som med sina väldiga ramar gick att krossa ett
par förhatliga smådjur. Och dock voro de minsann
inga dufungar, de båda männen vid båtarne.
Det blef andlös tystnad utefter stranden. Ja, till
och med de små barnen upphörde att snyfta. Först
trodde vi, att vår Anders ögonblickligen skulle
expediera dem, som han gjorde med tattarne som en gång
tagit in hos Kaleb och oroade hela trakten med sina
påhälsningar i visthus och ladugårdar om nätterna.
Men däraf blef intet. De båda resliga männen, som
för första gången sågo hvarandra, ty Anders låg ute
på sjön från morgon till kväll, och den svarte
främlingen syntes aldrig nere hos oss, mötte hvarandra
som ett par stridshingstar, men så inträffade det första
märkliga.
Vi sågo Anders liksom sjunka ihop af vreden som
gick ifrån honom men främlingen liksom växa i en
höghet som Fängslade allas blickar. Tro mig, go’
vänner, när jag säger det, att den store undersmannen
mäktar tända en sådan märklig kraft i en människas
öga, att hon kan gå genom berg därmed. Så var
det här.
Anders som hade en trög tanke och en ärlig själ
men en hastig näfve läste på ett ögonblick i ljuset af
den andres öga, att det var Guds och icke Den
ondes vägar han gick, och han böjdes liksom vi andra
af högheten hos denne man, som blef vår välsignade
lykta.
Högeligen nyfikna blefvo vi emellertid, när vi sågo
dem så länge talande och den märkliga förändring,
som Anders undergick. Tveksamt närmade sig den
ene efter den andre, och snart stodo vi alla i en vid
krets omkring dem.
Då sågo vi det andra undret.
Anders lyfte sin valkiga näfve men icke för att
slå till utan för att gifva sin ärliga vänskap, som han
troget höll fast vid, så länge han lefde. Sedan vände
han sig till oss och sade:
— Jag gick för att kölhala en bof, men fann i
stället en hederlig man, som vill oss alla väl.
Nog kände vi en gränslös häpnad öfver hvad som
händt, men ännu mer skulle vi få höra. Allas blickar
hängde fast vid den hemlighetsfulle mannen, som låtit
en sådan förvandlande kraft gå ut ifrån sig. Hans
skarpa ögon gingo liksom för att samla oss hastigt
rundt kretsen, som blef allt trängre och trängre. Så
började han tala, och vi veta alla hvad det vill säga.
Men den gången var det som om Herrens ande fyllde
honom med en makt, som bar orden på gyllene fat
in i våra hjärtan.
Gamle Botvid minnes ofta icke hvad som nyss
dragit förbi, medan åter det förflutna understundom
träder så klart och tydligt fram. Ty vi gamle, som
hunnit stirra oss blinda på hvad den obarmhertige
flyende minuten ständigt beröfvar oss, vi lefva ofta
med klara ögon i det som fordom varit. Minnena äro
vår tröstebalsam och vår sorgs helande läkeört. Därför
minnes jag också dessa ord, som de långa tiderna
icke mäktat begrafva.
Jag är skyldig eder, sade han, räkenskap för den
tid jag okänd lefvat i eder närhet.
Som ett rö har jag kastats hit af vreda vågor.
Mäktiga människor hafva fördömt mina handlingar och
drifvit bort mig från mitt kall, emedan min
öfvertygelse icke ville veta af någon dagtingan och min
heder icke låta tumma på sig.
Jag blef en gång smord till en Herrens tjänare
och gick med brinnande kärlek och allvar till mitt
arbete. Men sorg och grämelse blefvo i stället mina
följesvenner. För tio silfverpänningar ville man köpa
min ärliga vilja, mitt samvete och min tro. Då reste
jag mig i harm och predikade sanningen. Men man
sade mig, att sanningen var ett brott. Att jag var en
uppviglare, affälling och förrädare, och man körde
mig ut i natten. Men han, som är sanningen och
lifvet, förde mig i sitt ljus öfver förtviflans branter och
hopplöshetens afgrunder in på den väg, som sällan
går öfver krattade gångar och i svalkande skugga.
“Gån ut och prediken“, var icke detta ord som
inrymde en stor och härlig uppgift!
Hvad betydde väl stämpladt papper, kåpa,
guldkors och feta gäll mot hoppet att i stilla ödmjukhet
kunna få mod att bära den mest föraktade tjänares
skepelse! Gif mig en obruten mark, o Herre, bad
jag på mina knän. Viss om att hafva blifvit hörd gick
jag därefter på måfå ut i världen.
Så kom jag hit. Men dörrarne stängdes för mig,
och barnen gömde sig gråtande bakom sina mödrar,
då min skugga syntes öfver edra trösklar. En enda
lät mig komma in under sitt tak. Den man som står här.
Jag visste ej då, hvem han var. Men när jag
med afsky och medlidande lärde känna honom slog
det mig som en ljungeld, att här vore min uppgift.
Herren hade ledt mina steg till denna syndens och
eländets hemvist. Brinnande bad jag om nåd och
kraft att kunna härda ut. Allt hvad jag sett, hört och
kännt i denne mans närhet hör mig icke till att mäla
eder. Jag har brottats med denne vilseförde både med
Guds ord och mina armar. Jag trodde mig en gång
hafva drifvit djäfvulen ur honom och jag tackade
himlen för segern. Men hur fåfängt! Samma natt sökte
han lömskt bringa mig om lifvet. Men jag hade icke
förgäfves kämpat med vilda djur förut. Jag slog
honom till marken. Med rädslans och ångerns tårar
bad han mig om förbarmande
Åter bönföll jag om hjälp att kunna drifva satan
ur hans lif, om icke med ljus så åtminstone med
fruktan. Kort därefter försvann han. Hvart vet jag icke.
Men för några dagar sedan kom han tillbaka i
sällskap med några stallbröder. Jag vämjes att tänka på
hvad jag några nätter fick upplefva i deras sällskap.
Hans ånger hade varit hyenans lömska feghet, och
hans natur bröt åter ut i skymfande hån och
skamliga hädelser. Min sorg förvandlades i fasa, då jag
sedan erfor uslingarnes plan att utplundra edra
boningar den dag, den stora skördefesten skulle äga rum.
I bestämda ordalag förklarade jag då, att jag kände
deras plan och genast skulle uppenbara allt för eder,
så vida icke sällskapet ögonblickligen lämnade huset.
Denne Kalebs svar var ett hånskratt, och man
underrättade mig under hotande miner och åtbörder, att
man nog skulle veta att täppa munnen på mig. Då
kände jag, att jag stod inför lif eller död, men att jag
icke var ensam. Lugn i själen gick jag emot dörren.
Bofvarne kastade sig genast rytande af hämndens
raseri öfver mig, men mina armar äro af järn, och mitt
bröst af en murbräcka, och det visste de icke. Gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
