Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 17 December 1905 - Pastor Antikrist. Af Waldemar Svahn (Wolodja) - Hvar 8 dags litterära pristäflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byxor stod en rostig kamin och suckade. I ett annat
hörn lutade en fågelbössa sin pipa mot ett par åror
och en del vrakved, och mellan de båda sparsamma
fönstren med grönskiftande glas stod ett omåladt
väggfast bord alldeles öfversålladt af inskurna siffror och
hieroglyfver.
På detta bord låg en grinande dödskalle öfver en
gammal bibel med sällsynta silfverknäppen. — Min
läromästare och min vredesstillare, brukade pastor
Antikrist säga, då han pekade på dessa sina egendomliga
bordsprydnader.
Bakom kajutan under en tall, som liknade en
utsliten daglönare med söndervärkta lemmar, hade
den gamle slagit upp ett skjul åt sig, där han om
vintern torkade drifveden och förvarade sina nät, ryssjor
och håmmor. Trots sin höga ålder var hans synkraft
nästan oförminskad, och musklerna hade med
undantag af en viss stelhet dock bibehållit en styrka och
uthållighet, som var beundransvärd.
Sittande barhufvad på en trebent pall utanför
kajutan med ett lerfat gröt i knät njöt den gamle
mannen sin enkla frukost med den stilla
förnöjsamhet, som endast frid inom och utom själen kan alstra.
Denna klara, vackra morgon gingo hans tankar,
frigjorda från nuets småsysslor och bestyr långa år
tillbaka i tiden. Han såg dock icke tillbaka likt en, som
brännt sina skepp, utan likt den som i
själföfvervinnelse samvetstroget arbetat sig fram till en
lifsuppgift. Den del af världen, som låg bakom den tafla,
hvilken utbredde sig för hans blickar, tillhörde endast
en elak dröm, som ett ord, en tillfällighet ännu kunde
frammana. De långa år, som glidit förbi honom i
denna ensliga afkrok af världen, tycktes honom likna
den lugna breda ström, som i susande träds svala
skugga stilla och omärkligt för det bästa af oss i
hamn. Ännu kände han sig äga kraft att kunna
arbeta till gagn för de enkla människor, som i honom
sågo försynens ombud, sin rådgifvare och tröstare,
och medvetandet härom fyllde honom med känslor af
ödmjuk tacksamhet.
Liksom för att under intrycket af sina sista
tankar mäta och väga sina krafter gjorde han sig redo
att afsluta det ena bordet på storbåten, som han hade
under arbete i skjulet, då en liten barfotad flicka med
glada förgätmigej-ögon dök fram mellan enarne. Hon
närmade sig tveksamt med en spann i ena handen
och en liten korg i den andra, rodnade och neg.
Pastor Antikrist nickade vänligt och frågade hvad
hon ville. Flickan tog mod till sig och svarade, att
farfar låg i gikt, så att han icke kunde röra sig,
hvarför mamma frågade, om farbror pastorn hade något
att stryka på stackars farfar. Om farbror pastorn
sedan ville hålla till godo med mjölken och potatisen,
skulle mamma vara så glad.
Nickande och småleende gaf han den lilla flickan
ett tecken att följa sig in i kajutan, där
förgätmigejfärgen på de klara barnaögonen mörknade till
blåbärsblått vid åsynen af den hemska dödskallen. Sedan
tog pastor Antikrist ned från en hylla en liten flaska
samt ur den svarta kofferten en ren flanellbit, skref
några rader på ett papper, tömde krukan och korgen
samt tog slutligen fram en bleckburk, ur hvilken han
i den förtjusta lillas förkläde tömde en hop läckert
torkade bär och frukter. Efter en serie nigningar
försvunno så de små benen i en handvändning, och den
gamle var åter ensam.
När solen stod midt på himlen hade pastorn sitt
båtbord färdigt. De härdade ekplankorna lågo böjda
i vacker form, och båten skulle nog en gång flyta
både lätt och säkert. Den märklige båtbyggaren
nickade belåtet vid mönstringen af sitt verk.
Guds fred, fader pastor, ljöd det plötsligt bakom
honom. Det var Per i skogstorpet, hvilken som barn
lärt sig läsa för pastorn. Han ville nu bara hitinom
för att fråga om vädret, förklarade han.
De tänkte bärga i slutet af veckan och därför så
— — — Ja, ja. Pastor Antikrist såg fundersam ut.
Ingenting var säkert, men nog tydde tecknen på rägn.
Svalorna började flyga lågt, utevirket var för torrt om
kvällarne, och vinden hade vändt sig på ostkanten i
morse. Det vore nog bäst att vänta, ty halftorr gröda
är som frätsyra på vinsten. Med en barkbåt i fickan
till sin sistfödde gick så den gode Per hem till sina
skylar. På vägen mötte han gamla Ol-Antan, som
mödosamt stapplande arbetade sig fram med en käpp
i ena handen och i den andra, som darrade af
sinnesrörelse, ett amerikabref, som skulle läsas och tolkas
af den mångkunnige på näset.
Hennes steg voro betydligt lättare på hemvägen,
ty brefvet kunde hon då utantill, och potatis och
mjölk hade hon att kalasa på till de goda nyheternas
ära. — — — — —
— — — Åter stod pastor Antikrist inför slutet
af ett dagsverk. Åter gingo hans tankar på bönens
vingar upp mot det oändliga. Solens godnatt tände
gnistrande ljus i några kyrkfönster på Öland, hvars
väderkvarnar höllo på att slumra in i den döende
aftonbrisen.
En tysk ålskuta midt ute i sundet stod ett
ögonblick med sina bruna segel liksom omhvärfd af lågor.
Så slocknade fyrverkeriet. Brisen drog mot land och
försvann suckande bland enar och mariga tallar på
det ödsliga näset, där pastor Antikrist lefde stor i sin
ringhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
