Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 17 December 1905 - Pastor Antikrist. Af Waldemar Svahn (Wolodja)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag dem något illa i min kropps vrede, hafva de nog
förtjänat det lidandet, men jag såg dem icke vidare.
Denne darrande usling band jag, och han har sedan
dess legat fängslad medan jag öfvertänkte hvad som
för eder, hans och min skull borde göras.
Jag har i dag kommit till klarhet därom. Herren
tillstadde mig icke segern öfver hans själ. En
värdigare kanske det verket tillhör. Men det mindre
verket att befria eder från denna eder plåga har
kommit på min lott. Ty han fruktar min arm och mina
ögon. En hemlös vandringsman som jag är, frågar
jag eder därför, om i viljen skänka mig edra hjärtan
och edert förtroende. Måhända skall jag i utbyte
kunna vara eder till något gagn.
För att emellertid denne man, som nu drager
bort, icke må hafva något band som leder honom
tillbaka hit, är det nödvändigt, att hans ruckle där borta
i skogen, jämnas med jorden. Själf äger jag icke
mycket, men vill gärna med en ringa skärf bidraga till
allas vår frid. Mitt förstånd säger mig, att det stora
landet Amerika för denne Kaleb kan blifva en bättre
läro- och tuktomästare än alla våra fängelser
tillsammans.
Ja, så talade vår nye vän. Ni skulle sett, mina
barn, huru vi slöto oss omkring honom i beundran
och tacksamhet. Det rann tårar nedför gamla
brunbarkade kinder och sträfva trofasta näfvar räcktes mot
honom. Jag såg glädjen skina i hans ögon, men
förhäfvelse födde den aldrig.
Kaleb skickades i väg till det stora underlandet,
som hyflar om människor och piskar djäfvulen ur dem.
De små barnen som förr sprungo för den elake
stigmannen hade blifvit gamla karlar, då där en dag i
vårens första tid, när en kraftig nordan sopat den sista
isen från vikarne, och safven började knäppa i
björkstammarne, trädde en allvarlig äldre man in i vår
pastors kajuta där ute på udden och började utan ett
ord snyftande kyssa hans händer. Kaleb, hade
pastorn då sagt, det måste vara du. Herren vare
prisad!
Ja, det var den forne stigmannen, som farit öfver
hafven för att få tacka sin tuktomästare och
räddare. Jag behöfver icke tala om för eder hvad vi
alla veta, att han varit. Vår lykta och vårsköld! Att
han burit oss alla på sina armar, att han delat vår
sorg och vår glädje.
Ensamheten för oss närmare det högsta och längre
från det lägsta, sade han en gång. Ingen har forskat
efter hans förtid, men han måste hafva lidit mycket,
innan han vann friden. Och det är snart en
människoålder sedan han kom hit. Han har aldrig fått
något bref, men en gång om året, när löfven börja gulna,
försvinner han från oss. Vi veta, icke hvart, kanske
till någon grafkulle fjärran härifrån.
Innan järnvägen bortom skogen förde läkare och
urmakare närmare oss, var det han, som ensam
botade våra krämpor och satte lif i våra gamla klockor.
Men våra själars läkare har han aldrig upphört att
vara. Jag är ju bara den gamle fattige Botvid. Ingen
lärdom har jag fått. Men “boken“ kan jag och
Herren har jag tjänat i min enfald. Och det vet jag, att
hvad pastorn förkunnat varit Guds rena ord. Det var
långa vägar till kyrkan, och de, som kommo dit på
egna ben och icke under några svarta bräder, hade
icke mycken glädje af det, ty kropp är kropp, när
ande icke finns på predikstolen. Och ändå kom han
ner till oss, prosten, för många år sedan, när ryktet
om honom därborta gått öfver skogen och jämrade sig
i långa tal öfver villoläror och falska profeter.
— I följen Antikrist och rusen mot förtappelsen,
ropade han.
Enfaldiga äro vi nog, men vi veta dock, att hvitt
är hvitt och svart är svart Därför sedan prosten
slutat med sitt ilskna tal, steg gamle Johan,
gallionsmakaren, fram och sade:
— Vi veta icke hvad prosten menar med
Antikrist, men är detta namn på det ordet, som vår fader
i kajutan predikar, så är det ordet också vårt.
Sedan dess har han också fått heta Pastor
Antikrist. Och namnet gör intet, om gagnet är stort.
Så talade gamle Botvid.
— — — — —
När den första svärmen af gyllne solpilar sköt
upp öfver Ölandslandet och sopade bort de sista
trasorna af morgondimman öfver den mörka
vattenspegeln, öppnade pastor Antikrist dörren till sin kajuta
och trädde ut.
Han insöp i långa drag den friska saltmättade
morgonluften och kastade en lång, pröfvande blick
öfver det morgonmulna norr.
Just som det röda klotet majestätiskt höjde sig
öfver skyldrande väderkvarnar och kastade gnistrande
morgonhälsningar till de små hvita kyrkorna på
“Alfvaren“, drog den nyvaknade dagen sitt första andedrag,
krusande den ljusnande vattenspegeln och förande med
sig en rusande söt doft från holmarnes
sensommarflora.
Med blicken liksom famnande naturens härlighet
sjönk den ännu resliga gubbgestalten på knä och bragte
med ett barns troskyldighet skaparen sin
morgonhälsning. Ur skogen bakom den långsträckta sandudden
stämde samtidigt taltrasten ur toppen af en fura upp
sin morgonpsalm. Strandskatorna lyfte från
holmreflarnes bruna sand och ägnade dagens konung en
klingande välkomstfanfar. Fiskmåsar, skrattmåsar och
tärnor började att med gälla skrin och skarpa ögon
kryssa öfver Rörgrundets vakare, och längst ute i
solfåran gungade en sträck svärtor. — — — — — —
En mager, tigerfärgad katt af ostindisk ras smög
med lata rörelser fram mot den böjda gubbgestalten
och började, blinkande mot solen spinna i det
daggvåta gräset. När pastor Antikrist slutat sin bön reste
han sig och gick följd af katten tillbaka in i sin hydda.
Det var en märklig blandning af öken-anakoret
och skutskeppare hos denne gamle ensling. Ett strängt
markeradt brunstekt ansikte omramadt af hvitt
patriarkskägg och upplyst af ett par goda milda ögon under
buskiga bryn. Dräkten utgjordes af en grof
västgötatröja af stickadt ylle, ett par bruna mollskinnsbyxor
och högskaftade sjöstöflar, som aldrig smakat annan
smörja än sältran. I den gamla kajutan, som “stått“
för så många decenniers mars- och novemberstormar
därute på Enudden, hade en gång i flydda tider en
ma’m Catherina Maartens ansat sina pelargonier
bakom snöhvita gardiner, under det att koffen med sina
järnvingar lunsigt dansat fram öfver Nordsjöns
fräsande vågkammar. Nu låg den där uppe på det
stormiga dystra näset som en skamfilad ruin af sitt forna
jag. Men med åren hade denne sjöman på landbacken
liksom af nödtvång vuxit fast på sanden. Väggen,
som fordom delat ruffen i två halfvor, hade den nye
innehafvaren brutit ned, men i trots däraf var
svängrummet så obetydligt det kunde vara. På de mörknade
väggarne, som voro omsorgsfullt tätade med
blånor, lupo klumpiga ekhyllor, fullsatta med alla
upptänkliga verktyg, dammiga flaskor af de mest skilda
storlekar och sinnrika modeller till fiskredskap och
maskiner.
I taket hängde på mångdubbla rader af snören
knippen af torkade växter, lökar och fisk. På ena
långsidan kojade pastor Antikrist på en fårskinnsfäll.
Utefter den andra stod den svarta kofferten, som såg
ut som en barnlikkista, och öfver hvilken låg utbredd
ett räfskinn med ett melankoliskt dinglande hufvud.
Det var den tigerfärgade magra kattens hviloplats.
I ett hörn tillsammans med oljekläder och gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
