Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 25 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
uppkallade den förmenta organismen som skulle ha
producerat denna ägghvita till Bathybius (hvilket
betyder dj erporganism) och antog Bathybius vara det ur
oorganisk materia bildade ursprunget för allt lif.
Kemisten Buchanan, som hade att bearbeta expeditionens
samlingar från kemisk synpunkt, visade emellertid att
"Bathybiusägghvitan" endast bestod af gipsflockar.
De upprepade misslyckandena vid försök med
själf-alstring ledde forskarna att utbilda en annan åsikt,
enligt hvilken lifvet är evigt och genom frön sprider
sig från planet till planet. Denna åsikt kallas för
läran om panspermien ("fröns allestädes närvaro i
rymden"). Om nu fröna med vanliga jordiska
hastigheter rörde sig genom rymden, skulle det taga
mycket långa tider för deras förflyttning från en
planet till en annan och det vore då tvifvelaktigt, om de
kunde hålla sin grobarbet under transporten. Så t. ex.
skulle ett frö som rörde sig med snälltågshastighet
(60 kilometer i timmen) behöfva 150 år för att komma
från jorden till Mars, vår närmaste planet, och 71
miljarder år för att uppnå den närmaste fixstjärnan
Alpha i Centauren. Trots denna svårighet omfattades
läran om panspermien af vår tids främste fysiker,
lord Kelvin, och af en bland de förnämsta
botanisterna i förra seklets slut, ^Ferdinand Cohn i Breslau.
Jag har visat att dessa öfverförings’ider, om fröna
transporteras af strålningstrycket*), kunna i gynnsamma
fall nedbringas till 20 dygn för transporten till Mars
och 9,000 år för transporten till Alpha i Centauren.
Likväl är det väl sannolikt, att anhängarne af läran
om "själfalstringen" ej alldeles skola uppgifva sin
mening, åtminstone till en början. Detta framgår
också af de i öfrigt synnerligen välvilliga kritiker af
de välkända märkena "Gilbert" och "B. L.", som
varit synliga i "Aftonbladet" och "Arbetet" med
anledning af min bok om "Världarnas utveckling". Då
denna fråga otvifvelaktigt är af ett visst allmänt
intresse, vill jag med några ord ingå på dessa kritikers
syfte.
Märkligt nog för vår tid anser Gilbert det vara rnera
"motbjudande" att tänka sig en människa utvecklad
från en bakterie, än att tänka sig en bakterie
uppkommen genom "själfalstring". Med "motbjudande"
kan väl ej menas annat än "stridande mot vår öfriga
erfarenhet". Då man vet, att hvarje människa
verkligen utvecklas ur en encellig varelse, och är ense
om, att individens utveckling afspeglar artens, så
måste jag säga, att vi hålla det för ytterst sannolikt,
att människan såsom art utvecklat sig från en encellig
varelse — det är ju ej nödvändigt att kalla denna för
bakterie, om man tycker att detta släktnamn påminner
om mindre tilltalande egenskaper.
Gilbert tror det vara orätt att försöka rädda den
"mystiska lifskraften", eller läran om lifvets evighet,
d. v.s. om omöjligheten att åstadkomma lefvande varelser
utan hjälp af "frön". Man kan ju beteckna den
egendomlighet, som betingar de speciella lifsfunktionerna med
ordet "lifskraft" likaväl som man betecknar orsaken
till kemiska förändringar med namnet "kemisk kraft",
oaktadt de ej i mekanisk mening äro "krafter".
Hvarför är då lifskraften mer mystisk än tyngdkraften?
Endast därför att vi ännu ej på långt när äro så
familjära med de företeelser, som äro förknippade med
lifskraften, som med dem, hvilka betingas af
tyngdkraften. För öfrigt äro de oss båda lika mycket eller
lika litet mystiska. Talet om att "lifskraften kan
försämras till energier eller egenskaper af lägre slag",
såsom Gilbert säger, är mig lika obegripligt, som om
någon sade, att tyngdkraften kan "försämras" till
energier eller egenskaper af annat slag. Vi veta blott, att
materia, som påverkas af lifskraft plötsligt, exempelvis
genom gifters inverkan, kan upphöra att göra detta.
Detta är ju analogt till det fall att en kropp, som i
allmänhet påverkas af elektriska krafter, ej gör det,
om han omslutes med ett elektriskt ledande skal. Om
processen är reversibel eller icke, därom kan endast
eifarenheten gifva vittnesbörd. Nästan alla
naturforskare påstå, att många processer äro irreversibla,
exempelvis den, då arbete genom gnidning förvandlas
till värme. Ingen har hittills menat, att detta är
orimligt, därför att vi känna andra processer, som äro
re-versibla. Om således erfarenheten lär oss att
själfalstring ej lyckas, så ha vi att böja oss inför detta
erfarenhetens vittnesbörd.
Äfven biologen "B. L." vill nödvändigt tro på
möjligheten af "själfalstring". Han förklarar utan vidare,
att lifvet är en "rörelseform". Man skulle tro att
fysici och mekanici, som egna sig åt studiet af "rörel
-ser", skulle bäst veta, hvad en "rörelseform" är. Men
jag tror, att "B. L." förgäfves skulle söka att få någon
bland dessa vetenskapsmän att medge, att lifvet är en
rörelseform. Fysici äro nog blygsamma att medge, att
de ej veta hvad tyngdkraften i själfva verket är, de
känna endast — och detta ytterst noga — de lagar
som göra sig gällande vid tyngdkraftens verkningar.
Om några biologer tro sig veta, att lifvet är en
rörelseform, så borde de väl kunna ange mycket exakt
lagarna för lifsfunktionerna — dess värre hafva vi
ännu ej hunnit synnerligen långt på detta område,
hvilket å andra sidan ger oss anledning att hoppas
på desto större resultat af våra arbeten inom
detsamma — eftersom rörelselagarna äro kända med
utomordentligt stor noggrannhet sHedan Galileis och
Newtons dagar. Låt oss medge att frasen "lifvet är en
rörelseform" är "ord, ord. ord" såsom Hamlet säger.
"B. L." tycker tydligen ej om "den gamla
Bathybius-historien", han vill uppenbarligen ha något mera
modernt. Det är nu ej svårt att få. Vi minnas väl,
huru en d:r Burke påstod sig ha med hjälp af radium
och gelatin producerat lefvande väsen, så kallade
radiober. Allmänheten är alltid intresserad för dylika
ting och så gick en notis om denna själfalstring genom
prässen ända ned till de minsta landsortsorgan. Då
sedan Ramsay — det är påfallande, att regelbundet
fysici och kemister föra den nyktra kritikens talan i
dylika fall — visade, att radioberna bestodo af
radiumsulfat och gasbubblor och voro fullkomligt lika döda
som utgångsmaterialet, så hade publiken föga intresse
för detta "afslöjande", åtminstone syntes blott få notiser
därom i dagsprässen. Och så kan det ju hända, att
någon biolog ännu tror på Burkes "upptäckt". "B. L."
synes anse det vara ett fel, att jag förtiger Lehmann’s,
Fischers och Treubs undersökningar. Har någon af
dessa frambragt lif ur oorganisk materia? Nej det
påstår ingen. Men de uppges hålla hoppet om, att
"själfalstring" en gång skall lyckas, vid lif. Låt oss
såsom exempel taga Fischers utomordentligt vackra
arbete, syntesen af polypeptider, hvilka äro besläktade
med ägghvitekropparne, som hittills icke producerats
annat än med hjälp af organismer. Antag nu, att,
såsom vi hoppas en gång skall ske, den berömde
kemisten framställt en verklig ägghvitekropp. Han
har då löst ett ytterst intressant kemiskt problem. Men
någon "själfalstringsprocess" har han ej därför
upptäckt, lika litet som då han framställde sockerarter på
kemisk väg, hvilka förut endast producerats af lefvande
*) Maxwell, den berömde skottske fysikern, visade 1873 genom räkning, att en icke genomskinlig kropp stötes bort af de ljus- eller
värmestrålar som falla mot dess yta. Strålningstrycket — så kallas denna bortstötande kraft — från solen mot en kropp af 0,00008
millimeters radie och specifika vikten 1 öfverstiger ungefär 4 gånger denna kropps dragning mot solen genom tyngdkraften. Dylika
små-kroppar stötas därför bort från solen med en ganska betydande kraft och kunna därigenom uppnå stora hastigheter. Ryssen Lebedeff
och amerikanarna Nichols och Hull ha (1901—02) experimentellt bekräftat Maxwells beräkningar.
— 122.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
