Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 2 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Efter fot
GODA VÄNNER OCH TROGNA GRANNAR: Det danska konungaparets besök i Berlin.
HER ONLY. HER DEAR BOY . .
Kliché.- Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Stklm—Ghg.
FREDRIK VIII o. WILHELM II.
FÖR HVAR 8 DAG AF GÖSTA ADRIAN-NILSSON.
Vi hade efter middagen dragit oss tillbaka till
rökrummet i husets västra flygel, för att vid kaffet och
cigarretterna försjunka i den obeskrifliga stämning af
dolce far niente, som så ofta räddat oss unga män
ur den tråkiga bordkonversationens ginungagap och
ännu oftare stämt vårt oppositionslystna lynne till den
mest kärleksfulla fördragsamhet äfven vis à vis våra
egna släktingar.
Jag vet nu ej om samtalet specielt rörde sig om
släktingar den gången, men hade det detta gjort, skulle
mina yttranden öfver fastrar och morbröder varit
tillräckliga, att för evärdeliga tider skaffa mig himlens
välsignelse eller åtminstone en betydande del af
re-spektives i framtiden efterlämnade jord-ska ägodelar.
Vårdagens sena aprikosgula ljus föll genom de
tunga, blyfärgade silkegardinerna öfver mattans
orientaliska mönster och kom den läderklädda möbelns
bronsbeslag att glimma likt guld. Röken från de
egyptiska cigarretterna snodde sig i graciösa, blåa
spiraler upp mot takets mörka himmel och blandade sin
söfvande vällukt med doften från de blekröda
hya-cintherna på kaminfrisen.
Jag hade kastat mig bland chaiselongens mjuka
kuddar och njöt med stilla välbehag ljuseffekten i
rummet och färgernas förföriska sammansättning. Med
slappa nerver lyssnade jag till vindens sång mot
fönsterrutan eller till min unge väns sköna barnastämma
— jag förmådde icke skilja melodierna från hvarandra.
Han satt nedsjunken i en djup fåtölj, med ena
knäet öfver det andra. Genom mina halfslutna
ögonlock kunde jag skymta hans prärafaelitiska profil och
läpparnas rörelser. Af dem gissade jag mig nästan till
livad han sade, ty han talade alltid så lågt.
Jag nickade och svarade ja och nej allt efter som
det föll sig och förvånade mig blott Öfver att jag
öf-verhufvud taget gat att svara, då vid ett namn, mitt
blod plötsligen sköt upp inom mig och alla mina
nerver spändes som stålsträngar. Med vakna öron
hörde jag honom upprepa namnet ännu en gång:
— Rachel.
Hur kände han den kvinnan?
Så nonchalant som möjligt frågade jag:
— Du nämnde ett namn — hur var det — det
påminner –––-
131
- Rachel, menar du — hans röst hade fått ett
svärmiskt tonfall — har du sett ett landskap i
aftonbelysning, när den bleka dimman stiger och marken
doftar af sällsamma örter, har du sett hafvet en
sommardag, då himlen är vid och fri, med ett hvitt
segel ute mot det blå och klang af jubel i luften —
det är Rachel. Jag vet ej när och hur jag såg henne
förslå gången, jag vet blott att det var strax innan jag
lärde känna dig, men jag älskade henne från första
stund hon rörde vid min hand och jag hörde hennes
stämma tala till mig. Den var som en ton af silfver
en månskensnatt.
Jag har ej omtalat detta förrän nu, emedan
hemligheten syntes så ljuf, som endast hemligheter kunna
vara.
Hvarje natt vi skiljas och hvarje skymningsstund
vi råkas är som eri fäst för min själ, och hon är den
fästens pärlkrönta drottning. Hon bor uppe vid
Ka-trinahissen, stora härliga rum med utsikt öfver
Mälarens kyliga vatten och solnedgångarnes slösande
prakt, där spelar hon för mig med sina hvita, smala
fingrar, och jag sitter borta i dunklet och bara
lyssnar och lyssnar. Vi tända aldrig ljus. hon spelar
blott sina egna tankar och måhända också mina,
och hvarje sträng är som en sträng från mitt hjärta
till hennes.
Hon är vacker, hon är mer än vacker, till figuren
påminnande om de graciösa, mjuka kvinnostatyetter
man finner i trakten kring Tanagra, och öfver hela
hennes hållning ligger något af antikens marmorhvita
behag.
Jag älskar henne.
Åter och åter skulle jag kunna upprepa det, hon
lyfter sin hand som när en blek blomma faller,
hennes hår är väfdt af solstrålarna och det guld, som
finnes i ambrans hemlighetsfulla djup, och hvarje
veck i hennes dräkt är ett under.
Jag vet ej om du förstår mig, du har ju aldrig
älskat någon kvinna, men jag säger dig, detta är
underbarare än något jag förut känt.
Vid hennes namn träda stjärnorna ut på fästet, när
hon gråter döljer månen sig bakom skyn, och vid
hennes rop komma nymferna fram ur skogen.
Hennes smekningar äro som hvita blommor om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
