Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 2 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
våren, hennes leende är som sommarens röda bär, men
hennes kyssar äro saligare än hesperidernas frukter.
Hon skrifver stundom, fast vi ses nästan dagligen
— på violett papper — doftande ord, som endast jag
får läsa, tänk dig, till mig, till mig allena skrifver
hon dessa ord, ingen har ägt hennes hjärta före mig
och ingen skall häller äga det senare — å, vet du,
ibland skrämmer denna gränslösa lycka mig, och jag
tror att det blott är en vidunderlig dröm.
Hennes sista bref har jag här — du får läsa.
Jag grep papperet.
Aha, hon begagnade fortfarande samma format och
färg, men stilen hade allt blifvit en smula tyngre, sen
jag såg den sist.
— My dear, my only boy, —
alltså skref hon fortfarande sitt modersmål
— your voice is like golden music o. s. v. — det
brefvet kunde jag ju utantill, jag hade precis samma
exemplar hemma — dateradt för sex år sedan.
I det jag låtsades vara mycket upptagen af
innehållet i detta lilla violetta, falska juvelskrin, funderade
jag öfver de omständigheter som kunnat föra dem
samman. Han var ju blott en pojke och hon, ja hon
var väl tjugoåtta eller trettio år, jag hade ej sett henne
under de fyra år jag varit utrikes, men var hon lika
skön nu som den gängen ja% var hennes "only, dear
boy", då kunde hon bli farlig, och jag kände hennes
makt. Men han där — han var för god att användas
som leksak i hennes hand.
Med konstrueradt intresse räckte jag tillbaka brefvet
och frågade: «
— Ämnar du gifta dig med henne?
— Så snart jag blir myndig — ja. Visserligen fick
jag en gång rent tillfälligtvis höra någon tala om, att
hon ej var af god familj, men det fäster jag mig icke
vid, hennes sällsynta, rika skönhet är adelsmärke nog.
Och om två år är jag min egen herre.
Jag framkastade vårdslöst något om andra
förbindelser mellan män och kvinnor, som dessutom hade den
fördelen att vara högst moderna, men han af bröt mig
tvärt:
— Tala icke så! Rachel är ren som liljorna på
paradisets ängar, det är ju därför jag dyrkar henne
så, hon är helig som den heliga eldens prästinnor,
blotta vidröringen af hennes hand fyller min själ
med andakt. Och kyssar äro icke synd. Men du
förstår, detta är en hemlighet mellan oss båda, ingen
får ana något ännu, jag vet ej, hvarför jag omtalade
allt detta, men luften här inne beslöjar tanken med
sin sötaktiga doft och stämmer till förtroliga ord. Du
är min vän — jag litar på dig.
Nu får jag gå — jag har lofvat min syster sällskap
på operan —.
Och i det han grep mina händer sade han ännu
en gång bedjande:
— Det är en hemlighet, jag litar på dig.
Redan samma kväll beslöt jag skrifva till henne.
Men då jag hade brefvet färdigt tänkte jag att det
dock vore klokast att personligen tala med henne, ty
jag ville för intet i världen se denna förbindelse
utmynna i samma tragedi, som en gång höll på att
krossa mitt eget oertarna hjärta.
Jag kände utvecklingen.
Sedan hon en tid spelat denna helgonaktiga,
moderliga roll med kyska blickar och lidelsefulla läppar,
med skymningsmusik och månskensfester, skulle hon
en vacker dag taga emot honom vid ett upplyst,
strålande bord med utsökta viner och bedöfvande
rosendofter under förevändning att hon firade en eller
annan namnsdag. När de reste sig berusade af glädje
och vin, skulle hon så släcka alla ljusen och draga
hans hufvud intill sitt, hviskande ord, som han aldrig
förut hört, men som med ens skulle komma hans
åtrå att stiga likt en hög, blodröd våg och fördunkla
hans ögons klarhet.
Efter några dagar och nätter i evig sällhet fyllda
af jubelhymner, skulle hon plötsligen upptäcka att
hon aldrig älskat honom och aldrig önskat hans
umgänge, och hon skulle skrifva ett sådant där litet,
violett bref, men denna gången genomdränkt af tårar
och hopplös ånger, där hon bad honom att aldrig
mer söka råka henne, blott förlåta och tänka på den
outsägligt lyckliga tid ödet hade unnat dem.
Så skulle det gå.
Jag måste söka upp henne och tvinga henne att
bryta förbindelsen, klockan var nu half åtta —
sannolikt var hon hemma vid denna tid, och hon skulle
nog icke neka att taga emot mig. Nyfikenhet var en
af hennes förnämsta dygder.
Det var fullständigt mörkt, när jag kom fram till
hennes hus.
Då jag gick uppför de välkända trapporna kom jag
att tänka på den ed jag som pojke svurit, att aldrig
mera sätta min fot inom hennes dörr - ödets ironi!
Jag lämnade kammarjungfrun mitt kort, ty jag ville
ej tränga mig in som en tjuf om natten, hon kom
strax tillbaka och bad mig stiga in och vänta i gula
salongen.
Gula salongen! Tänkte jag inte det! Minnena
kommo Öfver mig, då jag åter stod i detta rum som
för sex år sedan sett mitt nederlags förtviflan och
gråt. Nu var jag kommen som segrare och hade makt
att diktera villkoren — jag erinrades om det
egentliga skälet för mitt besök, när jag på ett bord fick syn
på min väns porträtt insatt i en ram af gammal,
vacker brokad — det var verkligen djärft!
KllcM s Bengt Silfversparre
H. W. STOOPENDAAL. †
Den 19 okt. afled i Newyork artisten Henrik
Wilhelm Stoopendaal.
Den aflidne var född i Linköping 1846. Han kom
till Amerika redan 1861 och deltog med utmärkelse i
inbördeskriget. I slutet af 1860-talet återvände han
till Sverige, men re<te åter till Amerika 1889, då han
slog sig ned i Connecticut, där han sedan bott flera
år. Han tillhörde den kända artistsläkten
Stoopendaal och var själf en skicklig målare.
— 132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
