Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 26 Maj 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT MICHAELSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Under förutsättning, att ett enligt vissa grunder för
utöfvande af teaterverksamhet i den nya
teaterbyggnaden vid Nybrogatan i Stockholm bildadt aktiebolag
kommer till stånd, har K. m:t till ledamöter i
styrelsen för nämnda aktiebolag, benämndt "K. dramatiska
teaterns aktiebolag", tills vidare under tiden till och
med den 30 juni 1909 förordnat
öfverstekammarjun-karen frih. C. C:son Bonde, vice häradshöfdingen G. B.
A. Holm och bruksägaren K. G. Michaelson, af hvilka
frih. Bonde skall vara ordförande i styrelsen och
bruksägaren Michaelson verkställande direktör och chef
för K- dramatiska teatern.
Af ofvanstående framgår bl. a., att den nya
dramatiska teatern icke kommer att stå omedelbart under
statens hägn, utan att man funnit för godt att låta ett
t>olag taga densamma om hand, i likhet med hvad
fallet är beträffande operan. Det framgår vidare, att
"Nationalteatern", såsom man i prässen och väl äfven
man och man emellan älskat att kalla den scen, inom
hvilkens murar enligt mångas förhoppningar en svensk
dramatisk renässans skall uppstå, får det officiella
namnet K. dramatiska teatern samt att dess chef,
mannen som skall göra’t, blir Knut Michaelson.
Redan länge har det försports att herr Michaelson
skulle bli den lycklige och när det erfors, att han för
några månader sedan afslutade en del engagement
för den nya teaterns räkning, var saken ju klar.
Knut Gottlieb Michaelson är född i Stockholm den
1 april 1841 och har sålunda hunnit till rätt
framskriden ålder. Men han är vid god vigör. Föräldrarne
voro grosshandlaren och brukspatronen August
Michaelson och Hilda Kristina Strokirk. Student i Uppsala
.1859, studerade M. därstädes till 1863 och bosatte sig
sedermera som disponent på Schebo- bruk i
Stockholms län.
Den gamle skalden satt i sin kammare och ordnade
sina papper. Framför honom på det lilla underliga
empirebordet lågo flere pappersbuntar, de flesta
gulnade och med bleknad skrift. Men sirligt ombuntade
med blåa och skära band voro de.ej, ty den gamle
skalden var ungkarl, och gamla Lotta som förestod
hans hushåll, kom med sitt ordentlighetssinne aldrig
fram till hans lådor.
Dem gamle skalden tröttnade emellertid snart på
att ordna de gamla papperen. Varligt tog han dem,
och lade dem åter i chiffoniern. Han gjorde det
långsamt och sakta väl vaktande sig för, att något blad
skulle falla. Det var som då våra gamla kära ibland
"bedja oss ungdomar gå ut, ty vi trötta dem. Vi gå
utan ledsnad eller bitterhet, ty vi veta huru mycket
•de gamla älska oss. Den gamle skalden älskade sina
papper mer än något annat, men han behöfde ro, och
därför lät han dem åter krypa in i sitt gamla gömme.
Med långsamma steg, mer stapplande än vanligt,
gick han från chiffoniern, som han låste till väl, och
satte sig vid sin flygel för att spela den vemodsfulla
melodien till Stagnelius’ dikt. "Ser jag stjärnorna
sprida sitt flammande sken". Ja, han försökte till och
med en ^ång att sjunga de välbekanta orden härtill,
men han tystnade strax. Han märkte genast hur
gubbaktig och hes hans röst lät; han slutade genast.
Ty det var med andakt han spelade och en osynlig
betraktare hade måst gråta, då han såg den gamle
•gubben med sina hvita lockar och guldbågade
glasögon hänfördt — och dock så vemodigt — leende
låta sina seniga gula fingrar glida öfver de än mer
gula tangenterna. Egentligen var det nog ej mer ton
Det torde icke vara indiskret att säga, att M. alltid
haft mera håg för estetik än för bruksrörelse.
Sär-skildt har teatern ständigt varit hans stora kärlek, och
han studerade densamma, liksom konst i allmänhet,
under åtskilliga resor i utlandet, hvarunder han äfven
inköpte dyrbara äldre konstskatter, så att hans bostad
å Schebo blef ett ståtligt museum.
Men M. hade också lust och förmåga att själf
ut-öfva konst. Han grep till pannan och skref en del
mindre originalpjäser, tillfällighetsstycken,
bearbetningar, o. s. v. Efter hand vågade han sig på allt större
uppgifter. Bland dessa skådespel och komedier kunna
nämnas: "Marguerite", 1881, "Markis de la Ferrière",
1884, "Ett val", 1886, "Återgång", 1887, "Moln"’,
1890, "Skandalen i natt", 1891, "Ett
ungkarlshem", 1892, "Förr i världen", 1893, "Unge grefven",
1895, "En skugga", 1900. De ha utförts,
åtminstone somliga, icke blott i Sverige, utan äfven i
grannländerna.
Det är den franska, sinnrika intrigkonsten samt
lättflytande dialogen, som tjänat M. till mönster i hans
produktion, hvilken utmärker sig för samma
egenskaper. M. lär också vara en stor Molièrevän och det
vore glädjande, ifall Molières utomordentliga pjäser
komme till heders på den nya dramatiska teatern. Men
hvar finnes den komiker, som är erforderlig härför?
Han är åtminstone ännu icke engagerad.
År 1903, sedan Schebo bruk fördelaktigt sålts,
flyttade M. till Stockholm, där han ordnat sina
konstskatter i det privathotell som han inköpte åt sig vid
Karlavägen midt för Humlegården. Han har sedan
dess lefvat privatmannens lugna lif. Han går nu midt
in i striden, drifven af sin gamla kärlek till den mest
hänförande och mest bedrägliga af alla konstarter —
teatern.
i flygeln än i hans röst, men det märkte ej den gamle
skalden, ty han hörde till dessa människor, som först
märka sina egna skröpligheter. Själf hade han haft
många sorger, och många gånger hade han tviflat
på sig själf, men på flygeln hade han aldrig tviflat.
Vid den hade ju den glade Wennerberg så ofta
fantiserat under deras gemensamma Uppsalatid. Kunde
ett sådant instrument bli sprucket? Det trodde ej den
gamle skalden.
Egentligen var det ingen, som visste, att den gamle
skalden var skald. Han hade nog i sin ungdom
skrif-vit fjärilsglada bref till unga leende kusiner i
Sörmlands prästgårdar eller till den unga, strålande
friherrinnan i Uppsala, och ofta hade han strängat sin lyra,
som var prydd med blåklockor och hela Nordens ängars
prakt till skönheter med eller utan börd och snille.
Men sedan hade den gamle skalden blifvit lärare och
många, många år satt han sträng och fordrande eller
godlynt och eftergifven, allt efter som hans
sångar-lynne skiftade, i en kateder lärande andras barn den
latinska grammatikens hemligheter. Han hade föga
glädje af sitt kall; de rödkindade anletena stodo
honom föga nära, ty han var ej född barnalärare. Men
nitiskt och samvetsgrannt uppfylde han sitt kall, till
dess ändtligen — det var i maj månad — han fick
lämna skolsalarnes slammiga luft för att få njuta sitt
otium cum dignitate, som den unge rektorn sade till
honom i sitt tal vid hans afgång. Den unge rektorn
menade just ej så mycket med hvad han sade, det
visste nog den gamle skalden, som vid de fyllda sextio
åren hade svårt att upprätthålla skoltukten bland sina
tiders okynniga ungdom, men det gjorde honom det-
DEN GAMLE SKALDEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF JULIEN DE S:T JULIEN.
— 530 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
