Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 26 Maj 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
samma; han hade en så ljuf förnimmelse af att vara
fri. Och från skolan gick han rakt ut i skogen och
hörde på fågelkvittret, som skalderna i hans ungdom
brukade göra.
Nu satt emellertid den gamle skalden drömmande
vid sitt piano låtande sångens toner långsamt
framlockas ur flygeln. Fönstret stod öppet, och allt
doftade af hägg och nyfödd vår. Den gamle skalden
slutade sin spelning och såg ut genom fönstret, ut
öfver stadens utkant, där arbetarbarnen lekte i
våraftonens stilla ljumhet. Det kom ett så underligt
uttryck i hans anlete, och han mumlade långa strofer
om längtanst den, våren, sprickningstiden och
knoppningstiden, som bringar allt till lif för att låta hösten
döda det.
Ty den gamle skalden var verkligen en diktare.
Hela sitt lif hade han diktat, fastän det var länge,
länge sedan han låtit någon få del däraf. Det var
vemodspoesi, han skrifvit, blomster, som han hämtat
från Stagnelius och Atterbom och dragit upp i sin
kammares ensamma tystnad. Idel blåa blommor, idel
oskuld, och renhet var det, längtan och trängtan, men
ej sjudande och kraftig, utan smekande och öm, som
vårens vindar då de flyga öfver fälten medtagande så
många människors suckar och böner.
Den gamle skalden hade haft sin saga. Han hade
som ung student varit informator på en stor herrgård.
Han var väl sedd och grefvinnan log gladt, då den
unge poeten lade ett fång af sin sängarvårs första
blommor för hennes fötter. Han blef snart förtrolig i
hemmet, och grefven Jät honom ordna det stora
biblioteket, där ingen vistades, och ibland fick han om
sommarkvällarne för familjen sjunga sina
Uppsalaminnen — de glada gluntarne. Den, som då plägade
ackompagnera honom, var den unga fröken, Marianne.
Hon var några år yngre, än han, smärt och vek, med
ett lockigt gult hår och drömmande blå ögon. Den
gamle skalden mindes väl den gång, han satt vid
fönstret med fröken Marianne midt emot sig. Han
kunde ej göra annat än se in i dessa ögon, och då
grefven bad honom sjunga en glunt, hörde han ej.
— Men, herr Gabriel, jag tror herr Gabriel är ins
blanc hineine! skämtade grefven och log skälmskt
mot sin unga dotters rodnande ansikte. Så förde han
de unga fram till pianot, och musiken tog sin början.
Den aftonen glömde aldrig herr Gabriel, han sjöng
sämre än annars, och de stora djupa ögonen stodo för
honom en hel vaknatt.
.Grefven trodde väl i alla fall
aldrig, att den unge informatorn
skulle vinna hans dotters hjärta.
Men så gick det ändå. Fröken
Marianne och herr Gabriel gingo
hela sommaren på tider, då ingen
anade det, omkring i skogen, och
herr Gabriel läste ofta upp en
ny hyllning till sitt hjärtas
prinsessa. Och prinsessan var huld
och skön som prinsessan i sagan,
och den unge skalden — han
älskade att kalla sig trubaduren —
fann snart sin kärlek besvarad.
Sommaren förgick emellertid utan
att fröken Mariannes föräldrar med
bestämdhet visste, att hon älskade
herr Gabriel. Blott när
Mariannes unge sysslijig — löjtnant
Rossing på Hagbylunda — kom
öfver på besök och hon ej ville
lämna sitt rum, brukade de
tvekande fråga sig det. Men de
hoppades att det skulle gå öfver.
När hösten kom, reste herr Gabriel till Uppsala och
grefven till Stockholm. Fröken Marianne infördes i
societeten. blef firad och beundrad, och snart var hon
fäst vid en ung lord, en attaché vid engelska
beskickningen. Föräldrarne ansågo partiet utmärkt, dottern
skulle en gång bli hertiginna, när lordens far dog.
Det unga parei reste strax efter bröllopet ut till
England för att tillbringa smekmånaden på lordens gamla
skottska slott, som var nog fullt af irrgångar och
spökerier för att sätta den unga brudens sinne i en ljuf
rysning. Lorden blef också på samma gång förflyttad
till en sydländsk hufvudstad, och hans unga lady
följde med för att med sina stora blå ögon öfverflygla
alla Söderns eldiga blickar. Det dröjde ej länge förrän
landets alla små brunhylta ädlingar lågo vid hennes fötter.
. Under allt detta låg herr Gabriel kvar i Uppsala,
delande sin tid mellan musiken, lyran och Schelling.
Så kom budet till honom om fröken Mariannes
giftermål. Det skulle vara orätt att säga, att herr Gabriel
väntat sig något af denna sin sommarkärlek, men
kanske just därför grep detta honom så mycket mer.
Han lämnade kamraternas glada krets och stängde in
sig på sin kammare. Man sade att han läste. Och
det gjorde också herr Gabriel. Snart tog han sin
magistergrad, och ett år därefter satt han i den ensamma
lilla staden i mellersta Sverige såsom lärare vid en
skola. Han var en ordentlig och skötsam karl, men
han gick alltid, alltid ensam. Ingen visste, hvad han
gjorde. Aldrig försummade han sina lektioner, dag
ut och dag in i alla väder kom han till skolan i Sin
gamla slängkappa och sina stora lädergalcscher, som
hela staden skrattade åt. Inga vänner skaffade han
sig, men också inga ovänner.
Under allt detta diktade han dock. Rätt som det
var kom ett nytt stycke till den stora packen af
manuskript, som han hade i sin chiffonier. Det var allt
dikter om längtan och oförstådd och oförklarad kärlek,
allt så lugnt och klart på ytan, men så glödande
varmt på djupet. Det var toner som han fantiserat
ihop under långa nätter, toner och tankar, som glidit
fram öfver det ensamma rummet med de täta
bokhyllorna liksom suckarne tränga genom moln och
dimma för att förtona i det evigt blå däruppe. Men
den stora inledningsdikten — den klaraste och
skönaste pärlan af dem alla — den hade han gömt på.
Ännu var den ej nedskrifven, men nu hade han den
(Fonts. å sid. 539).
Sfter fotografi. Kliché • Bengt ÜHfvervparre.
D:R MARMOREK, DEN BEKANTE UPPFINNAREN AF ETT TUBERKULOSSERUM,
HAR I DAGARNE I BERLIN HÅLLIT FÖREDRAG OM SIN METOD.
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
