Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 4 Augusti 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
öfver till England. Han talade om det med en viss
stolthet, men i själfva verket kunde ingen mindre än
han likna dessa kraftiga, sträfva förfäder, som för sin
tros skull måst lämna sitt land. Från det han var
aderton år, hade han ströfvat omkring i världen utan
hem och utan sysselsättning.
— Jag försökte en tid med att arbeta på en bank
i London, berättade han en gång leende men det gick
inte — jag stod inte ut med det mer än en månad.
Nej, jag är född till kringstrykare. En gång var jag
verkligen nästan ett helt år på samma plats — det
var bland zigenarna på Albaycin i Granada — ni
vet de bo där i grottor som äro utgräfda i kalkbärget;
när man står uppe i Generalife, ser det ut som rader
med råtthål ofvanför hvarandra i den gula sluttningen
på andra sidan floden. Jag var tjugutvå år på den
tiden... Jag lefde med zigenarna — alldeles som en
af dem. Det var en härlig tid egentligen... Om
jag tyckte om folket? Åja, det är ett intressant folk.
Och deras unga kvinnor äro bedårande... Nå, jag
slet mig lös efter några månader, och sedan har jag
aldrig haft annat hem än ett hotellrum. Nu är hotel
Blankenbergh mitt hem.
Han var underhållande att tala med, mr Damier,
och han hade ett distingeradt utseende med det något
gråsprängda mörka håret öfver den höga pannan, med
de gråblå ögonen "à fleur de tete", och profilen à la
Napoleon III med mustascher och pipskägg. Där var
i hans sätt och konversation något af fransk elegans
blandad med engelsk humor, och blandningen var
ganska tilltalande. Eva Dernburg sade till sig själf,
att om hon vid tjugu års ålder mött mr Damier, skulle
hon antagligen ha svärmat en smula för honom. Men
som hon var tjuguåtta, gjorde hon det inte. Inte för
att Eva Dernburg ansåg att man inte kunde svärma
efter att ha hunnit den åldern — nej, det gjorde hon
inte, men hon hade kommit till klarhet i fråga om
somliga saker, och däribland var detta: att hon inte
kunde beundra en man som stod ut med att gå och
göra ingenting hela sitt lif — om han så också hade
ett behagligt leende och ett ridderligt sätt.
Hon mötte signor Luppo i en af hotellets
korridorer, där han gick och såg högtidligt betryckt ut som
vanligt med en svart lock hängande rakt ned i
pannan. Fröken Dernburg häjdade den lille italienaren.
— Man har sagt mig, signor Luppo, att ni är en
mästare på cittra. Vore det inte möjligt att få höra
er någon gång?
Midt i sin dysterhet fick signor Luppo ett uttryck
som svagt antydde, att han kände sig smickrad.
— Å, mademoiselle, det är ingenting, sade han
emellertid med en afvärjande åtbörd.
Men hur det var, lofvade han till sist att samma
kväll spela inne i den lilla salen, som låg innanför
stora matsalen.
Table d’höten var till ända; man satt åter ute på
terrassen och såg ljusen lysa tätt nere i Luzern,
speglande sig i det mörka vattnet. Här och där uppe
bland bärgen glimmade också ett sken fråu något
af de hotell, som alltjämt oförtrutet byggas uppe på
snöhölj da toppar.
Mr Damier kom fram till fröken Dernburg och
böjde sig öfver henne.
— Signor Luppo väntar oss, sade han med dämpad
röst. Men vi få inte tala om det för de andra, han
vill aldrig spela annnat än för ett helt litet auditorium.
Det får inte bli fler än ni och jag och fru von Honde
och armeniern.
Fru von Honde var en vacker holländska med
kalla ögon och stela rörelser. Armeniern var en
musiklärare från Smyrna, en mycket ung man med svarta,
svårmodiga Ögon, som brukade gripas af den
tydligaste förskräckelse hvar gång han såg gamla mrs
Crossley nalkas — den fetlagda engelska prästänkan
som alltid nödvändigt ville pumpa honom angående
turkarnes grymheter mot hans folk — the armenians
atrocities, you know.
Det lilla kosmopolitiska sällskapet var församladt,
och signor Luppo satt midt i kretsen med cittran
framför sig på bordet.
Det var sällsamt mycket han fick ur det enkla
instrumentet. Där var en stämning af vek, melankolisk
poesi i de små stycken han spelade, man glömde
den tunna, rasslande klangen i dessa strängar,
vibrerande Öfver en trälåda, man glömde att man befann
sig i ett banalt möbleradt hotellrum, man tyckte sig
tyckte sig förflyttad till någon fjärran ängd, öfver
hvilken hvilade ett drömmande sorgmodigt
silverskimmer.
Alla sutto tysta, när han slutat, t. o. m.
holländskan såg nästan gripen ut.
Signor Luppo såg upp.
— Ni spelar förtjusande, sade Eva Dernburg, som
märkte att han väntade sig att få höra något.
Alldeles förtjusande!
Signor Luppo såg belåten ut.
— Nu skall ni få höra något som jag själf
komponerat, sade han.
Det var ingen idyll denna gång, ingen mild
sorg-1 senhet, det var en besynnerlig vild tondikt full af
klagande dysterhet, af vredgade tårar, af hatfullt trots.
Med en skärande dissonans slutade den.
Signor Luppo vände åter sina svarta ögon mot
fröken Dernburg. Uttrycket i hans ansikte var i denna
stund- lika mörkt som den komposition han nyss
föredragit.
— Det där skref jag, sade han, med dof och
upprörd stämma, då min hustru hade rymt ifrån mig...
Fröken Dernburg visste inte hvad hon skulle svara
på detta oväntade förtroende.
— Hon rymde ifrån mig, min hustru,
upprepade-italienaren med höjd stämma. Och vet ni med hvem?
Jo, med min bästa vän ... Ingenting anade jag, och
så en dag voro de borta. Å, jag glömmer aldrig den
dagen ... Jag vet inte hvar de äro ... men jag skall
söka upp dem, jag skall söka dem öfverallt, genom
hela världen, och till sist skall jag finna dem. Och
då–––-—
Han höll upp ett ögonblick, och så kom det i ett
utbrott af vildt raseri:
— Och då skall jag döda dem. Ja, jag skall döda
dem, både min otrogna hustru och min falske vän —
jag skall sticka min knif i dem. Och då skall den
bli lättad, denna förfärliga tyngd som hvilat öfver mig
allt sedan den där dagen...
Den lille italienarens ansikte var blekt och förvridet,
hans ögon sprutade eld.
Eva Dernburg var helt öfverväldigad af detta
plötsliga utbrott.
— O nej, ni skall inte göra det, signor Luppo, sade
hon stammande och förskräckt. Ni skall inte döda
dem.
— Jo, jag skall döda dem, upprepade italienaren
med ett uttryck af koncentrerad vrede. Jag tänker
på det jämnt och ständigt, både natt och dag. Det
är min enda tröst att tänka att jag en dag skall få
hämnas, skall få se deras blod.. .
Fröken Dernburg kände det fortfarande som en plikt
att söka stilla den upprörde konstnärens vrede och
afvända honom från dessa förfärliga mordtankar. Hon
var förvånad öfver att inte mr Damier och armeniern
bistodo henne härmed. Hvad holländskan beträffade,
så var hon en mycket korrekt person, som säkerligen
fann detta utbrott mycket opassande och därför inte
gitte säga något.
Italienaren var emellertid obeveklig.
(Forts, å sid. 704.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
