Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 46. Den 18 Augusti 1907
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYMNER.
FÖR HVAR 8 DAG AF KARL W/STRAND.
Furuskogen susade, då aftonsolen sjönk långt
bortom de vida åsarne. Lodjuren tjöto här och där i
trädtopparne, och en uggla började sedan med ett
yrvaket hest läte. Nere i dalen nedanför den strida
forsen satt mellan några stormbrutna furor en ensam
man framför ett stenrös. Elden flämtade med svaga
glöd på den sotiga stenhällen, och en mager hund
drack hastigt ur älfven. Längre upp vid skogsbrynet
betade några getter.
Mannen satt ensam vid forsen. Ensam hade han
lefvat, och han hade ej sett många människor. Några
gånger hade han under sina jakter långt borta, många
rnil bortom skogen vid en annan älfdal sett mäiniskor,
klädda som han i ett lodjursskinn, muskelstarke män
med tofvigt hår och yfvigt skägg, och kvinnor, som
slagits vid lägerelden. Men skyggt hade han dragit
sig tillbaka — han visste ej hvarför. Inne i skogen
vid den undangömda forsen bodde han; dit hade ej
andra kommit, och där lefde han sitt ensamma lif.
Aftonrodnaden kom. Himlen färgades än röd, än
blå med tusen olika skiftningar, och tusen små moln
summo omkring som lekande måsar. Än förgylldes
deras kanter, och i lekande dansar flögo de omkring
för lätta fläktar; än summo de ihop och lade sig
hotande svarta vid himlaranden. Och under tiden
susade det i trädtopparne höga, sköna visor, som han,
sonen af en ensam stam, ej kunde tyda. Och hvad
brydde han sig därom? Tänkte han någonsin på ett
högre väsen, då han såg den döende älgens brustna
blick? eller då han med sin slunga träffat en orre,
som med svagt flaxande vingar föll ned på en mossig
tufva? Tänkte han därpå, då han ur forsen på sin
hvassa benkrok drog upp en gädda, som flämtande
snodde sig och vanmäktigt slog mot hans seniga
arm? Kanske — och kanske aldrig.
Men nu, då aftonsolen begöt trädtopparne med sina
mångfärgade strålar — nu greps han af en oförklarlig
känsla. Han ville ropa, men rösten svek honom, och
med sammanprässadt bröst föll han till marken. Han
darrade — hvarför? — han, som strypt så månget
lodjur, han, som utan fruktan gått så mången björn
till mötes. — Han sjönk allt djupare ned, och
pannan berörde marken. De seniga armarne skälfde, då
han höjde dem mot himmelen:
— Lofvad vare du, store, ljusets, skyarnes, furornas
herre. Dig lofsjunger allt, ty du är allt. Jag har
anat dig förr, men jag ser dig nu, där på åsen
glänser ditt anlete ut öfver mörka furor. Hvem och
hvadan är du? Jag vet ej, men jag måste falla ned
och tillbedja; det höfves mig usling.
Och han lyfte sten på sten från det ros, som
utgjort hans koja, och byggde ett altare. Sedan tog
han sin bästa get, lät dess blod drypa öfver de
mossiga stenarna,* lade sedan den skälfvande kroppen på
altaret och upptände en eld, hvars rök steg högt upp
mot himmelen.
Därefter kastade han sig ned och bad — bad en
hel natt till naturens, forsarnes, åsarnes store herre.
*
*
Långt nere vid hafvet ha^e grekiska
bärnstens-sökande köpmän, som af vidriga vindar drifvits långt
norrut, landat. Skeppens roddarrader stodo nu tomma,
och männen beredde sig under sin anförares ledning
att uppför den älf, vid hvars mynning de landat,
vandra uppåt landet.
Det var ett underligt land, som mötte deras syn.
Hvar fanns Hellas* pelarrika tämpel, strålande i sol-
skenet af parisk marmor och förgylld koppar? Hvar
voro palmerna, oliverna? Hvar sågo de idoge män,
vittjande sina nät vid hafsstranden, eller milda
filosofer vid skuggiga pelargångar? Hvar fanns Hellas’
blåa himmel?
Allt var så mörkt, så dystert. Hotande moln summo
på den mörka horisonten, och så långt ögat kunde
se, mötte det endast furor — träd, som liknade
cypresser, grafvarnes hemska väktare. Intet lekande
flarn hördes, intet solgladt skådespel af vimplade
snäckor och purpurspel — öde låg hafvet, öde låg
skogen.
Grekerna vandrade uppför älfdalen. Än flydde
skogarnas stolta högdjur — nordens grenhornade älg —
för deras pilar in genom de mörka snåren, än hörde
de från furutopparne det sårade lodjurets ilskna
hvä-sande. Men de vandrade vidare framåt, drifna af lust
att utspäja dessa öde trakter, så olika dem, där de
anriars plägade drifva köpenskap. Huru skilde sig ej
dessa näjder från den fjärran Orientens yppiga kust,
från Galliens sydländskt vilda trakter kring det rika
Marsalia eller från Stor-Greklands stolta prakt kring
Sybaris och Tarent. De voro ej häller lika Nubiens
heta sandöknar eller Egyptens flodomslammade
landskap, där den heliga Ibis låg under skuggiga palmer.
De tyckte först landet vara fult, men med hvarje mil,
de vandrade inåt, funno de det skönare — snart
trodde de sig komma till gudarnes och nymfernas
hem — ett annat mera mörkt, men i all sin
dysterhet mer praktfullt Arkadien.
Så kommo de långt upp till en fors. Rundt
omkring stodo furor, och här och där hördes i den sena
kvälTen vilddjurens tjut. Här var så stilla, så ensligt,
om möjligt mer ensligt än på något annat ställe i
denna trakt. Nere vid forsen stod ett altare af
väldiga, ohuggna stenar, numera nästan öfvervuxet af
mossa.
Grekerna stodo länge tysta vid denna syn — ett
altare långt inne i skogen, långt borta från människor
i en öde trakt vid världshafvets gräns. De betogos
af en underligt dyster stämning. Då reste sig den
gamle Polykleitos, som framför de andra af
kamraterna vördades för sin siaregåfva, och sade:
- Här bor visserligen Pan, skogens store gud,
enslingen med syrinxpipan mellan sina krokiga
fingrar. Här står hans altare, byggdt kanske af nymfer
och satyrer. Hvad veta vi, seglare på världens vida
haf? Men nu äro vi ej långt från världens ände,
kanske rullar bortom de skogiga åsarne världshafvet
sina klara vågor, vi veta det ej; men här veta vi att
höge gudar bo mellan furuklädda höjder. Allfader
har ej skapat detta land för människobarn; det är
tör-hända synd för en kvinnas son att vandra längre.
Låtom oss nu först uppsända böner om en lycklig
hemfärd till Allfader och till den bockfotade
skogsguden, den store Pan, och därefter draga bort från
gudarnes stora hemland.
Den gamle.siaren höjde sina tärda armar mot
himmelen, och hela skaran gjorde sammaledes. Därefter
bröto de upp; gingo åter älfdalen nedåt och funno
vid hafsstranden sina skepp oskadda. På dem
seglade de åter till Hellas.
* .;. *
Många år senare kom en massa folk, stridbare män
i ståtlig rustning, ljushåriga, blåögda kvinnor med
diande barn och unga gossar och flickor. De kommo
söderifrån och vandrade norrut, ständigt norrut ge-
— 735 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:41:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/8/0751.html
