Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 18 Augusti 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nom skogar och dalar med stora hjord-ar af
nötboskap och hästar.
Bland de främste gick höfdingen, en gammal enögd
man med långt skägg och i handen en staf,
rundskuren och sirad med trolska slingor. Omkring
honom flaxade tvänne korpar, som ofta satte sig på
hans axlar och togo brödsmulor ur hans hand. Rundt
omkring gingo spåmän och kvinnor, kunniga i sejd
och allsköns trolldom. Främst gick dock den gamla
Vala, tärd af år, men med ögon lysande som kol.
Sjungande vandrade hon fram, sjungande om dunkla
skogar och leende fiskevatten, om blanka vapen och
strider mellan tappre män. Eller sjöng hon om dygd
och mannaära, om ungdoms dristighet och ålderdoms
vishet, om feghets straff och om domen öfver död
man. Ibland kvad hon ock drömmande, liksom
fjärrskådande, om lifvets dunklaste och fördoldaste gåtor.
Vandrade så folket upp för en flod, en strid älf,
som var omgifven af höga åsar. Ingen mötte de;
landet var tomt. Men de framskredo ändock sökande
efter en plats, där de kunde bygga sina kojor och
finna betesmarker åt sina hjordar. Under sin vandring
funno de ett altare vid ett fall, som älfven bildade.
Det var öfvervuxet af mossa och tycktes likt en
jordkulle, men hundarne hade snokande sprungit omkring
det, och då mossan togs bort, syntes ett altare byggdt
af människohänder.
Folket hade stannat att hvila här. Då framträdde
den enögde höfdingen och talade:
— Här står ett altare, rest fordomtima åt okände
gudar. Här skolen äfven f och edra barn bedja, då
I rasten här under edra. jakter och fisketurer. Jag går
snart bort; tyngd är jag af år. Men fast jag ej synes
mer, vakar mitt öga öfver er, barn af ett folk, som
varit mitt, och som jag älskat. Jag skall skydda eder
i striden mot landets folk, jag skall rikta edra slungor
mot lodjurshjärtat och skänka eder goda jakt- och
betesmarker. Till mig skolen I bedja, då I önsken
god skörd och goda år; jag skall skänka sädesaxen
deras gula färg. Jag skall låta solens strålar samlas
öfver eder, barn, som gån att söka eder ett hem långt
från ert förra. Edert skall landet blifva; skogarne
skola tillfalla er; för er skola de sjunga sin vaggsång.
Jag går nu bort; stunden är inne. Jorda rnin kropp
vid dessa stenar, och upptanden en eld, hvars rök
må gå högt upp! Offren sedan min Sleipner,
bestry-ken altaret med hans blod, och bedjen till mig och
mitt minne!
Mer sade han ej; han föll död ned, och de bägge
korparne, som skriande flögo omkring, gåfvo upp ett
gällt skri och flögo bort in i den mörka skogen.
Men hundraårig Vala kom fram och sjöng, famlande
med sina tärda händer, sin sång om den döde Odin,
som lefde kvar däruppe, och som där skulle se den
ene efter den andre af sitt folk.
Men nästa dag fortsatte tåget fram mot de trakter,
där det skulle finna sitt hem.
Andra tider hade kommit, och där offerstenen förr
stått — stenen, som helgats åt naturens gud, den
evigt store, åt Pan och Odin — på den platsen stod
nu ett kloster. Klockorna ringde för hvar afton sitt
Angelus, och lodjuren hade flytt djupare in i skogen,
Bleke munkar med kala hjässor bådo sitt Pater Noster
och sjöngo sitt Ave Maria på den plats, där Odin
dödt, och krogike kammarlärde präntade götiskt sköna
kapitäler till berättelserna om fromma helgons lif på
den plats, där Pan fordom dyrkats af de grekiske
köpmännen.
Det var en sommarkväll. Skyarnes sista skiftningar
dogo bort på den mörknande himmelen, och skogen
stod som en svart mur med sina täta furor. Vid
forsen nedanför klostret, hvars gråa väggar skarpt
af-tecknade sig mot den klara aftonhimmelen, satt en
ensam man, en klosterbroder. Han hade nyss för
mörkrets skull måst afbryta sin läsning men höll än
den präntade volymen kvar i sina knotiga händer,
medan han drömmande skådade ut öfver naturens
högtidsstillhet. Han tyckte sig se hur träden reste
sig mot skyn, hur aftonrodnadens sista strålar lyste
upp himlafästet, och i trädens sus och forsens svall
tyckte han sig höra psalmsång och ljudet af en
himmelsk harpa. Och medan han satt där hänryckt i
drömmar, blef han allt mer och mer intagen af en
himmelsk salighetskänsla, och han föll ned på sina
knän ropande:
— Haf tack, Herre, att Du idag visat mig all Din
härlighet. Sådant är paradiset; endast Nordens fura
kan vara dess träd. Din ande talar genom den, och
änglarne sjunga sina himmelska sånger i dess kronor.
Din glädje, Herre, är den tysta, nordiska
sommarglädjen; aftonsolens glöd öfver trädtopparne, daggens
tysta fall och klöfverdoften från skogsbackarne, allt,
Herre, förenar sig till Ditt pris. Dig lofvar jag, som
lät mig födas och bo i en trakt, där du talar hällre
än någonstädes annars. I forsen hör jag Dig, och Din
ande sväfvar genom skogens tystnad. Hela din
skapelse låter mig ana Dig. Haf tack, Herre, som låtit
mig erfara Ditt väsens oändliga skönhet!
Och den fromme munken föll ned och grät, och
från hans läppar kommo än latinska glädjehymner till
lifvets gud, än ord af hänryckning på hans eget
modersmål. Hela sitt lif hade han ägnat åt Herren, men nu
först förstod han hans väsen. Hans ögon strålade af
glädje, och han ropade ut öfver nejden dens lof, som
var alltings skapare, och som lefde i sin skapelse.
Men från klostret ringde det till mässa. Den gamle
plikttrogne klosterbrodern, som väl förut aldrig
försummat ett Ave, brydde sig ej därom; han låg blott
kvar på sina knän, ständigt bedjande till naturens
store Herre . . .
Och när mässan var slut, och munkarne sökte sin
broder, funno de honom.liggande i en hänryckt
ställning och med ansiktet strålande af ett saligt leende.
Naturens Herre hade kallat bort honom. Han hade
förstått Guds och lifvets väsen, hvi skulle han längre
lefva?
––––––––––––––––––––––.––––––-^
VIII ARG. 461 HÄFTET INNEHÅLLER: I
K. O. Medin. — Den andra svenska sjukkassekongressen.
— Svenska bilder. — Svenska eskadern i Cowes. —
Kronprinsessan Victoria. — Konung Edward ombord å pansarbåten
Oscar II i Cowes. — Vår första armétäflan och
kapplöpningarne vid ridskolan. — Automobiltäf lingen Peking-Paris. —
De senaste Turkisk-Persiska gränsstriderna. — Händelserna
i Casa Blanca. — Svenska mördad i Monte Carlo. — Lady
Godivas ridt. — Veckans porträttgalleri. — "Hymner" af Karl
Wistrand.
f Återgifvande af täxt eller illustrationer ur H. 8. D.
• utan särskildt medgifvande förbjudes.
I F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI, GÖTEBORG. 1907. |
- 736 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
