Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 8 September 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR f> DAG
— Tja. så får jag väl söka mig tak öfver hufvudet
på annat håll.
— Skolkamrat, upprepade jag, utan att låtsa om
hans sista yttrande, skolkamrat? Jag kan icke
påminna mig–––––-
Han skrattade kort.
— Tacka för det! Den frasen hör till pjäsen, ska
jag säga dig. Jag skulle ha känt mig besviken,
förbryllad, om den uteblifvit. Jag har just inte slött på
många af mina gamla bekanta, som fått behålla sitt
goda minne. Jag har beklagat dem — men därmed ha
de inte blifvit hjälpta. Ibland, när jag betraktat min fagra
bild i någon mer eller mindre sprucken spegel, har
jag gratulerat mig själf till att icke vara igenkänd af
mina forna vänner, ty det öfvertygar mig om att jag
en gång i tiden sett annorlunda ut än nu och det
smickrar mig. Den, som ingen glädje har af den
stund som är, får glädja sig åt den som var.
Han gjorde en rörelse med armen och strök med
handen öfver pannan på ett sätt, som väckte mitt
minne till lif.
— Sven Agathon Lindelius, utropade jag glad,
debattören, fotgängaren och —
— Vagabonden, afbröt han kallt. Du har alltid
varit styf i analysen, du.
Jag såg forskande in i hans stålgrå ögon och
möttes af en köld, som för ett Ögonblick förvirrade mig,
men minnet af gamla tider hade vaknat inom mig
och gjort mig vek om hjärtat. Jag lade min hand
på hans axel.
— Tag af dig rocken, Sven Agathon, och sitt fram
i soffan. Vi ha helt visst mycket att säga hyarandra.
Sven Agathon reste sig med en högtidlighet, som
frapperade mig, gick med säkra steg fram till soffan
och satte sig på yttersta kanten, men ytterrocken
behöll han på. Han drog t. o. m. upp den i nacken
och kände efter att den var tillknäppt ända upp till
halsen.
Det blef en paus, som jag sökte fylla ut genom att
bjuda honom en cigarr.
— Tackar jag röker ej.
— Dricker inte heller? frågade jag oeftertänksamt.
— Tackar som bjuder, svarade han och strök med
handen öfver sitt svarta skägg. Tackar som bjuder.
— Du missförstår mig — jag bjuder inte — jag
blott frågar — jag är själf endast vattendrickare.
Han log försmädligt.
— Modern som i forna dar. Jag kommer ihåg, att
du hade den svagheten redan som ung — den
senast utkomna boken — den nyaste fasonen på
benkläderna den till staden sist ankomna flickan —
jo jo, jag minns nog. Och nu är du nykterist. Det
låg ett uttryck af outsägligt förakt i den ton, med
hvilken han uttalade det sista ordet.
— Men låt oss tala om något • trefligare. Hans
spejande blickar sökte rundt omkring i mitt stora
rymliga arbetsrum, tills de stannade vid bokhyllorna.
— Böcker som hos en Uppsalaprofessor! Tja, hvad
behöfver rikedomen neka sig.
— Uppsala, sade jag glad att få en hållpunkt eller
åtminstone en utgångspunkt för vårt samtal, hur länge
stannade du där? ’ Ett par år vill jag minnas.
— Ett år jag ber. En man med förstånd behöfver
inte längre tid för att göra af med en så ringa
förmögenhet som min. 10,000 kronor! På dèm skulle
jag ha blifvit läkare, sades det. Synat
människokroppen i sömmarne och lappat ihop den, när den varit
på väg att gå i sär. Försöka att stänga in en massa
trötta, förfrusna, sargade, snedvuxna själar i dylika
fodral — hvad mening ligger i det? Nej, dylikt
handt-verk var jag för god för — jag packade min ränsel
och gaf mig ut på" vandring, när tviflet på tillvarons
berättigande höll på att skaffa mig för mycken klok-
skap eller som folk kallar det — galenskap på halsen.
Åh, jag minns såväl den majdag, då jag lämnade
Uppsala, han satte sig högre upp i soffan, kastade
hufvudet tillbaka och såg rakt förbi mig ut i rummet.
— Det var kyla i luften och rägnmolnen skymde
bort solen, men träden voro i färd med att slå ut
sina gröna blad, björklöfvet hade hunnit ett godt
stycke på väg, lönnarne hade en gröngul skiftning
och äppelträdens grågröna blad stodo och berättade
om att de snart skulle skymmas bort af blomster,
skära och hvita som fagra ungdomsdrömmar. Vattnet
porlade i landsvägsdikena, en doft af fuktig mylla slog
emot mig, guUvifvorna på sina långa stänglar stodo
och nickade mot mig, åt mig, som förstört 10,000 kr.
på ett år, som inte gjort minsta försök att ta
medi-kofilen och som följaktligen snart skulle betraktas
som en förolyckad en. Ja, det var en vandring det!
Den sommaren ströfvade jag omkring i Jämtland och
Härjedalen och i de norska fjällen. Jag hade litet
pangar kvar, så att jag kunde skaffa mig allt, hvad
jag behöfde, men när hösten kom, var jag schack
(Forts, å sid. 778).
KUSTARTILLERIETS NYE CHEF.
Foto. Källman, Karlskrona. Kiu-hê: xengt mifvenparrt.
GENERALMAJOR O. L. BECKMAN.
Till generalmajor och chef för kustartilleriet har
utnämnts öfversten vid kustartilleriet, chefen för
Karlskrona kustartilleriregemente, O. L. Beckman
B. är född i Stockholm 1856, blef underlöjtnant vid
flottan 1876, kapten 1888," var 1889—91 lärare vid
Sjökrigsskolan, 1891—1901 chef för mindepartementet
vid flottans station i. Karlskrona. 1901 blef han
kommendörkapten af lista graden och utnämndes 1902
till öfverste och chef för Karlskrona
kustartillèrirege-mente samt. artilleribefällhafvare i Karlskrona fästning.
— 775 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
