Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 13 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 23).
— Jo, det kan du slå dig i backen på. Det är en
femtedel till dragningen om lördag. Och du är med.
Jo, jag tror nog du vinner, ty näst att hitta
lottsedlar, är det tur, när man får dem till skänks. Slarfva
bara inte bort den!
— Nej, svarade Wanja, jag har ett gömställe, där
jag brukar ligga om nätterna.
— Och hvar är det?
— Det är . . . hon tvekade. Det är i porten här
mitt emot. Jag känner portvakten, brukar hämta
citroner åt honom. Han är rätt hygglig, men inte
skulle jag våga tala om för honom, att jag har den
här. Människor äro inte mycket att lita på just.
Wanja hade blifvit meddelsam. Strängt taget hade
hon ju tid till det nu, eftersom Sarmientos nästa
upplaga kom ut först på aftonen . . . Hon berättade om
sin far, hvars öde synbarligen lifligt sysselsatte
hennes tankar.
— När ni häromdagen frågade mig om himlen och
sådant där, hade jag nog tänkt svara ordentligt, men
jag hann inte. Tidningen, förstår ni! Och affärerna
måste man ju tänka på i första rummet. — Men pappa
brukade alltid säga: hvarför skall man ljuga för
ungarna; de få ju snart veta och komma underfund med
själfva hur galet ställdt det är med evigheten.
Hvarför skulle jag propsa i dig dumheter, som jag i alla
fall komme att bli nödd att ta tillbaka sedermera. Nej,
pobra cito, det finns nog intet något himmelrike i
saligheten, men det är just ingenting att sörja för —
d\ finns det inte någon skärseld heller. Det ena får
ta ut det andra ... SI det är då ingen anledning
att vara hvarken glad eller ledsen . . .
Lördag middag hade de vanliga tidningsropen ett
extra tillägg: Loteria national! När jag hörde dessa
eggande ord trumpetas ut i gathörnen, for det som
en blixt genom mitt hufvud: Wanjas dragning!
Numret på hennes lottsedel hade brännt sig fast i mitt
minne. Det var 8441. Full af ifver köpte jag ett
blad och under vägen mellan min bostad och
Aveni-dan tog jag reda på dragningslistan. Och där
behöfde jag ej leta länge . . .
I en af de allra första kolumnerna, under den med
feta typer satta vinstsumman 5000 pesos, stodo tre
lottnummer. Ett af dem var 8441!
Jag måste medge, att jag nästan fick hjärtklappning.
Wanja hade vunnit en femtedel, alltså tusen pesos —
en fabelaktig summa för henne, hvars behof voro
tilltagna efter en måttstock af allra högst tio pesos i
månaden.
Jag var nyfiken att se den af Fortuna träffade,
nästan ifrig att komma till mitt vanliga bord. Men
fastän jag satt där fem minuter öfver tiden fick jag
ej se henne. Sarmiento var till på köpet företrädd
ar annan person, en sextio års gubbe med pipig
stärtima och röda flammor i sitt gamla ansikte.
Ej heller följande dag och icke heller dagen därpå
kom hon. Jag lät min fantasi ta hand om Wanjas
öde . . . Såg henne göra stora finanskupper,
sjuttonårig sitta med lyxvåning och många sekreterare,
tjuguårig vara millionärska med prinsar till friare,
automobiler och engelskt stall — hon hade minsann så goda
förutsättningar. . .
Men det var något som jag ej tog med i räkningen.
På dagen en vecka efter lotteriets dragning fick
jag helt oförmodadt och då redan minnet af henne
börjat blekna och förtonas, ett bud från Wanja. Det
bragtes mig af en fattigt klädd kvinna, som syntes
brydd och besvärad, när hon sökande kom hän till
mig, där jag satt på trottoaren under tältets randiga
himmel.
Inte är väl ni den herre, som förr alltid köpet
Sarmiento af en flickunge — liten — så här —
Wanja —.
— Och som nu blifvit kapitalist... jo, det är jag.
— Då skulle ni göra en barmhärtig gärning, sennor,
om ni ville . . . Jag har skrifvit upp adressen . . .
Kan ni komma nu med detsamma?
— Hvad i all världen, undrade jag, hvarför skall
jag —. —
— Ah, hon är sjuk, flickan, förstår ni sennor, och
hon gaf sig inte förr än jag lofvade söka upp er, men
vill ni inte komma, så behöfver ni ju inte ta någon
befattning med den här saken. Men jag lofvade, som
jag nyss sade — och––det kan gå en illa, om
man ej håller, hvad man lofvat en människa, som
skall dö . . . Och därför, ser ni . . .
— Bevares, är det så illa ställdt! Godt, hälsa och
säg, att jag kommer så fort jag hinner. —
Efter ett telefonsamtal, som satte mig istånd att
råda öfver min tid ett par timmar, tog jag en droska
och gaf kusken adressen, som var antecknad på
lappen, jag fått af den gamla kvinnan. Det var en gata
i stadens södra utkant, på ett ansenligt afstånd från
centrum, och mannen på kuskbocken tvekade, innan
han samtyckte att köra mig dit ut. Till sist blefvo
vi emellertid öfverens — äfven om priset.
Åkdonet girade mot rännstenskanten, hjulen slirade
mot kloakgallret i hörnet — vi svängde in på den
långa, smala, raka Chacabuco. — Det blef en
kine-matografisk bild af resan utför, en sammanträngd revy
af social obeveklighet. Bakom försvunno den
förnämligare stadsdelens palatslika byggnader med sina
lyx-butiker, kristallrutor, spetsgardiner och
smidesbal-konger, innanför hvilkas räck röd- och hvitrandiga
solsegel spända sina stramt åtdragna dukar,
gömmande svala korgstolar och låga, finlemmade bord,
som buro iskaraffer och citrondrycker. Ett stycke
fram på gatan minskades dimensionerna,
tvåvåningshus med dammiga ytor och dnakna fönster skvallrade
om smärre kontor och lagerlokaler, bottenvåningarnas
affärsprång blefvo smutsigare, de utställda varorna
billigare och vädjande blott till lifvets nödtorft, intet
flanerande lugn sågs längre som ett drag i gatans
fysionomi, hvilken blef alltmera sträng, allvarlig,
jäktande. Vinden, som långsamt silade mellan
stenväggarna, förmådde ej drifva bort stanken från
lifsme-delsmagasinen, rökerierna och saluhallarna,
gatuför-säljarnes rop fingo ej den nödvändiga sordinen af de
breda boulevardernas obestämbara brus, skärsliparens
papagenoflöjt lät falsk och jämmerlig,
makaroniman-nens trumpet skrämde med sin flåsande andtäppa,
karamellkrämarens triangel klang utan lockelse i
ping-let, trött, som om den känt kvarterens ringa köpkraft.
Transportautomobiler, skrofliga och hesa i rösten,
kryssade sig fram, tum för tum, nästan mellan bf.nen på
de tre, fyra i tandem kopplade hästarna framför
varu-vagnarnas tonlaster. Under gnissel och gny, suckan
och jämmer arbetade fasadernas winschverk att släpa
upp trälådor och säckväfinsydda varupackar af
gigantisk volym, hvilka människorna fiskade in genom
fönstergapen under det tjogtals hetsiga order och
vresiga kontraorder skuro luften uppifrån och ned,
nedifrån och upp. — Längre fram kröpo husen ihop till
platta envåningsbyggnader, intensiteten i gatans lif
aftog hastigt, sorlet dog. Droskans hjul, som nyss
tyckts gummiskodda, slamrade brutalt mot gatan och
förtog hvarje annat ljud. Män syntes ej vidare till
på gatorna, stadsdelen föreföll vara bebodd af
kvinnor och barn, trasiga, smutsiga, med lata rörelser.
Grisar och kattor, höns och dufvor i hörn, trappvinklar
- 26 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
