Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 27 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
SYLVA SYLVARUM.1
Naturalstren själfva äro ett mystiskt teckenspråk som tydes lika af hvarje sinne pi samma
bildningsgrad. Ju nnrmare denna ligger naturen, såsom både i släktets och den enskildes ungdom, ju öppnare
är sinnet för detta lefvande bildspråk. En hilf, söndersplittrande reflexion afleder därifrån; men
ett helt, ett grundligt studium återför till barndomssinnet och naturen.
ELIAS FRIES.
Sylva Sylvarum, skogarnas skog, jag kommer inte
från det namnet, förrän jag talt om för andra hvad
det innebär, och under långa sommardagar har det
susat för mina öron som en hälsning från nya
världen, hvilket det också är. Och det sällsamma
intrycket stegras ändå mer af att boken med detta namn
var mig så obekant som ingen annan, fast den var
skrifven af August Strindberg, och att den är
utkommen på tyska, fast den är skrifven af August
Strindberg! Det förhåller sig nu så, att en del af dessa
uppsatser år 1896 utgifvits i Göteborg under titeln
"Jardin des plantés" och som det sagts mig på
föranstaltande af redaktör Hedlund. Samma år utgafs
på franska en annan del i Paris med samma titel som
nu. En följd har sedan öfversatts af Strindberg själf
till svenska och tryckts på spridda ställen, men det
är först den tyska upplagan af år 1905, som
sammanfört dessa element från olika språk och olika ställen
till en helhet. Hvilken svensk har någon gång hört
namnet på dessa böcker?
Och ändå, hvad är detta för en sällsam bok och
hur trotsar den inte poetikens alla rubriker och den
mänskliga klassificeringslusten!
Det var en gång då Strindberg tröttnade på att
vara skald och samhällsmedlem. Hans outsläckliga
forskningslusta, så intensiv att man aldrig kan tänka
sig den dö bort, dref honom öfver till vetenskapen
för att tränga igenom allt mellan himmel och jord.
Det var en utvidgning af lifvet som han behöfde.
Men tillika en fördjupning. Och den kunde han blott
nå genom isolering från det samhälle som han aldrig
tålt, därför att det var ett band och Strindbergs
individualitet är så stark och tillika så känslig, att den
inte kan tåla något band. Så begynte det tysta och
storartade arbetet i laboratoriet i världsstaden vid
Seine. Men också ett lika intensivt studium af
naturen — Jardin des plantés, Sylva Sylvarum! Själf
erinrar jag mig blott från den tiden, att Strindberg
sades vara alkemist och följaktligen galen. Sedan har
jag här hemma inte sett ett ord om hans
vetenskapliga verksamhet. Förrän nu. Och då först från
Tyskland. Hvarför? Svaret är att den mänskliga fördomen
är en produkt af den mänskliga klassificeringslustan,
och att enligt denna kodex skalden skall vara skald
och vetenskapsmannen vetenskapsman.
Men se nu! Hur gammal är denna fördom ? Dante
var statsman, språkman, filosof, teolog — och diktare.
Petrarca ville hälst vara en stor latinare och därnäst
italiensk skald. Cervantes var ämbetsman och
krigare. Moliére och Shakespeare voro båda stora
skådespelare och den senare studerade filosofi. Och
tänk själf på våra egna stora, döda skalder.
Fördomen är således mycket modärn. Lika modärn som
bildningens spets — specialisten. När bröstläkaren
snart inte förstår nervläkaren, hur kan då skalden
vara kemist, han må tacka sin skapare att han inte
skall vara bara epiker,- bara dramatiker, bara lyriker!
Men låt oss tacka vår skapare och vår moder
naturen, att den fortfarande alstrar människor som famna
allting i sin stora, i sin härliga universalitet. Så
förkroppsligar Strindberg liksom hela tidens andliga lif,
han är en vulkan som sträcker sig djupt ner i jorden
men som sprutar gnistor och flammor vida omkring
sig. Han är naturens gunstling, men utrustad med
kulturens alla vapen. Det är därför det jäser
oafbrutet i honom, det är hans oerhörda känslighet, som
gör att han reagerar för hvarje intryck, han är själf
den störste experimentatorn och det största
experimentet! Det är som vore hans nervsystem en
sinnebild af ett enda stort folkslag, där tusende olika
element äro i en enda rörelse. Så mycket rörelse, lif,
geni i den långa vinterns, den långa lathetens rike,
men just därför ständigt i opposition, i strid på lif och
död med all tradition, hetsigheten midt uppe i
slöheten, flamman öfver våra hufvud.
Och revolution, det var också innebörden af hans
naturvetenskapliga forskning, också här en
frontställning mot auktoriteter och system. Jag råkar i
förtviflan, när jag skall citera ur denna bok, skrifven på
tre olika språk. Utan att äga de Strindbergska, spridda
öfversättningarna, är jag tvungen öfverföra direkt från
den tyska versionen. Så här heter det.
"En generation, som haft modet att afskaffa Gud,
att rifva ned staten, kyrkan, samhället och sederna,
bugade sig ännu för vetenskapen. Och här, i
vetenskapen, där friheten skulle regera, gällde lösen: tro
på auktoriteten eller dö!"
Och så hör han en gammal kvinnas stämma: "Men
tro då inte på det, barn!"
Och han trodde inte, han tviflade, frågade, sökte
och fann. Han tänkte på den stora oordningen, där
han slutligen upptäckte ett oändligt sammanhang.
Det är det stora och vackra ledmotivet i hela
boken och i hela hans forskning. Det ser ut som vore
allt ett kaos, men där finns en enhet i denna stora
frihet. Detta är en filosofisk uppfattning af
universum, men hur konstnärlig är den inte tillika. Lifvet
såsom det representerades af människorna i det
modärna samhället hade tett sig för Strindberg som en
blandning af auktoritetstro och oordning men utan
ett oändligt sammanhang! Nu fann han det stora,
det sublima, det oändliga i naturen, i alpviolens lif,
hos fjärilen. Detta betydde oändligt mycket för
Strindberg, det gaf åter modet att lefva för något,
att forska i hemligheter, som voro utan slut!
Hur liknar inte detta den store filosofen Schelling!
Också han fann den stora enheten i naturen, som
Fichte försummat, i sin naturfilosofi, drifven af sin
konstnärligt skapande fantasi, hvilken alltid vill fram
till helhet, också han jämförde och kombinerade
naturens olika gestaltningar. Schellings och Strindbergs
metod var densamma: det var likheten, analogien,
som gaf resultatet. Ännu ett namn kommer
oemotståndligt fram: Goethe. Strindberg är den modärne
Faust. Denna parallell fördjupar och liksom förevigar
i högre grad den svenske mästarens verksamhet.
Också för Goethe var både människan och naturen
intressant, Strindberg och Goethe vilja båda
undersöka tingens djupaste natur, också Goethes
naturvetenskapliga verk ha uppskattats vida senare än hans
dikter. Och bland lefvande filosofer älskade Goethe
högst Schelling och tog emot intryck af honom.
Goethe, Schelling, Strindberg! det är analogier, men
det är sanning! Det faller af sig själft, att Strindberg
också hänger samman med utvecklingsläran (Darwin)
och enhetsläran (Hæckel) i den s. k. rena
naturvetenskapen.
Men hvad innehålla då slutligen dessa uppsatser?
Det är svårt nog för mig, alls icke fackman, att
besvara, men kanske just därför, utan alla fördomar, är
jag i stånd att antyda en tusendel af rikedomen i
några af dem. Ty det är Strindbergs afsikt, att denna
Uppsatsen skrifven före "Blå bokens" utgifvande, men har af utrymmesskäl ej kunnat publiceras förrän nu.
- 57 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
