Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 27 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
bok skall nå den stora allmänheten, medan hans
vidlyftiga specialarbeten vända sig till annat håll. Bakom
dessa uppsatser ligga otaliga experiment och
iakttagelser; stora samlingar af dagböcker, notiser, planscher
etc. äro ännu otryckta.
Redan alpviolen har sina små hemligheter, det går
inte att rubricera in den under en viss etikett, den
har t. ex. en teckning på bladet som erinrar om
murgrönan. Ty "allt är i allt, öfverallt" — detta har
redan någon romantiker sagt, troligen Novalis eller
Friedrich Schlegel, alltså återigen sluter sig ringen
mellan världsåskådningarna. Större hemligheter
gömmer det oändliga universum. Ristar Ni ett stycke
indigo med nageln, ser Ni ett streck som glänser likt
koppar. Och genom en rad analyser och iakttagelser
visar mästaren oss att det finns ett samband mellan
koppar och indigo och kopparns blåa salter, mellan
den oorganiska och organiska naturen. Nu går det
vidare. Ha växterna inga nerver? Som en advokat
tar Strindberg dem i försvar och visar på kemisk och
fysikalisk väg att dessa doftande och poetiska väsen,
som väcka sådana känslor af glädje och längtan hos
oss, själfva lefva och känna med nerver och ganglier.
I än högre grad äro de således förtjänta af vår
vänskap, dessa tysta varelser som blott klaga och sjunga
när. vinden far fram öfver deras hufvud, vinden som
spelar en sådan stor roll i deras lif, då t. ex.
vindmaxima om våren och hösten sammanfalla med safvens
stigning.
Och, säger mästaren, när han rörde vid en mogen
frukt af den vilda balsaminen — Impatiens noli
tan-gere — var det som hade han att göra med ett
lefvande väsen, som ville rädda sig genom flykt.
Denna lilla uppsats har väckt förundran och
beundran hos en yngre tysk vetenskapsman, R. Francé,
som ägnar sitt lif åt att beskrifva växternas sinneslif1
och som nått fram till samma resultat som Strindberg2.
Om honom skref Strindberg år 1905:
"Alltså ändtligen! Frar.cé har funnit det! Han är
vid målet! — Växten har djurets alla väfnader: glatta
muskeltrådar, arterer, vener, nerver o. s. v. Om
det funnes en människa, som vore både växt- och
djurhistolog, men det finns ingen i dessa
specialist-tidei."
Följer så ett par sidor, som väl på sin tid ha ställt
till mest skandal: att icke alla enkla kroppar äro
enkla!
"Stenarnas suckan" har en underbar beskrifning af
"Jardin des Plantés".
"Det är det största intrycket, som jag känner till
i Paris, näst efter Notre-Dame. Den (trädgården) är
stor som Genesis, och den verkar på mig som en
propylä till världshistorien, som det gamla
testamentet; om därför att Libanoncedern är där med hela
Noaks ark", det vet jag inte. Här säger Strindberg,
att kisel kan gå öfver i kol och tvärtom, att stenar
kan bli bröd; att det inte tjänar något till att behålla
den snäfva gränsen mellan organisk och oorganisk,
att jorden börjat — om den har börjat! — med kisel
och kalk. — Sedan kommer den sällsamma och
förtjusande skildringen af kristallernas olika former, som
gruppera sig och likna växtvärlden, en vinterdag ser
han på ett fönster hela Linnés system, och samma
formationslust visar äfven metallen, järnet är icke dödt,
det andas, tar upp syre och ger åter kolsyra.
Naturen är inte bunden af oföränderliga lagar, det är att
våldtaga sig på naturens eller skaparens
konstnärliga fantasi. Den gamla diktardrömmen "Seelen
1 En liten volym är öfversatt till svenska.
2 F. utger f. n. ett stort verk: Om växternas lif.
’ Andra delen är ännu otryckt
träumt’ ich in die Felsensteine" (Schiller) var således
sann.
Följer så den kanske djupsinnigaste studien "Der
Totenkopfschmetterling", ej densamma som stod att
läsa i "Inferno" utan en ny bearbetning. Här
uppträder Strindberg som mytbildare och mytens kärna
är en vidunderligt poetisk saga om hur denna fjäril
fick sin dödskalleteckning. Här kombineras allt, blod
och organ, slaktfält, kyrkogård, likgift och dödskalle!
Här går Strindberg den underbara larven i puppan
inpå lifvet, som är död och ändock lefver! "Det är
ju döden och uppståndelsen i en förklarad lekamen?"
Och detta ger honom tron på odödlighet äfven för
oss andra varelser. Och till denna tro kommer hvarje
duktigt manfolk förr eller senare, på olika vägar, men
alltid tack vare den öfvertygelsen, att det är
meningslöst att ett duktigt arbete skall klippas af. Äfven
Goethe har på sin ålderdom ett präktigt, manligt
uttalande i denna riktning. Här äro några uttalanden
just om Goethes kemi för första gången tryckta. Här
återkommer han med stöd i Goetne till sin tro att
den oorganiska materien kan förvandlas till organisk.
Ännu en uppsats om växternas psykologi finnes med
utgångspunkt i en jämförelse mellan den äkta kastanjen
och höstkastanjen. Det är här han upptäcker följande
"rent individuella drag".
"En barvinterkväll upptäckte jag i den Engelska
Trädgården (i Paris) ett aflöfvadt gammalt träd, som
låg med armbågen på marken".
Är detta tillräckligt? Förstår ni nu, hvad denna
bok bjuder er, om ni vill fördjupa er i den? Det är
ju detta, att Strindberg äger en genial synkraft, som
endast de största naturvetenskapsmän haft, och att
han äger en förmåga att omsätta det sedda i en
gnistrande, lika etsande skarp som poetisk djup prosa, som
troligen ingen naturvetenskapsman haft. Bakom denna
bok ligger ju vetenskapsmannens tysta, energiska
arbete i laboratoriet och därför är den en skissbok
till en åskådning af hela universum. Visar den också
djärfva resultat, som kunna uppvisas vara oriktiga —
dock synes det af bilagor att flera vetenskapsmän på
flera punkter starkt sympatisera med Strindberg —
så har man ändå en lefvande känsla af att stå inför
nya sanningar, som de vetenskapliga folianterna ännu
ej nått fram till. Liksom Nietzsche måste Strindberg
läsas med fantasi: Sylva Sylvarum är icke en samling
geniala infall utan frukten af en syntetisk åskådning.
Och liksom Strindberg år 1903 har sagt, att allt hvad
han nu skrifver, blir en syntes af hans lif, så är denna
sak det första stora resultatet af denna syntes i den
form den nu fått på det tyska språket.3
Sylva Sylvarum, skogarnes skog, susar af nya
stämmor och nya sånger. Det är tanken och fantasien,
vetenskap och dikt, som förenats till en sympati, så
oändligt rik på melodier och harmonier, men ändå
buren af ett stort ledmotiv, tron på det stora
sammanhanget i den stora oordningen. Den tron
kommer innerst af samhörighetskänslan med naturens
skapande sibylla själf, en känsla, som ej var tillfreds
med gränser, begrepp och lagar, utan oaflåtligt måste
forska och skapa vidare på kunskapen om tingens
hemligheter.
Den känslan är den stora kärleken till lifvet och
naturen ända in i dess blygaste former, och liksom
Strindberg i Solrosen ser en symbol af solen, så vilja
strålarna från hans eget öga tränga igenom alla
rikedomar och skönheten i naturens stora Sylva
Sylvarum.
C. D. Marcus.
- 58 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
