Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 10 November 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF ADOLFS-MINNENA I LUTZEN OCH TRAKTEN DÄROMKRING.
igen det, ty Wallenstein hade sitt kvarter i Lützens
slott två dagar före 6 november, och hans soldater
vandrade de dagarna med dånande, krigiska steg ut
och in i värdshuset "Roter Löwes" port, ett locus,
där åtminstone tio människoåldrar samlats till tappra
bragder vid stop och sejdlar under samma tak, där
svenskarna i år mötas.
En ur grafven uppstånden wallensteinare skulle
finna det mesta sig likt ute på slagfältet. Han skulle
se sig om efter väderkvarnarna — de två sista refvos
för ett par år sedan — men den gröna slätten kände
han så väl igen att han försiktigtvis skulle se efter
om ingen svensk låge dold i den gamla vallgrafven,
landsvägsdiket åt Meuchen till, därifrån svenskarne
kommo. Jag förmodar att den gamle wallensteinaren
skulle styra kurs rakt på Roter Löwe.
Det skulle väl gräma honom att hufvudgatan i
Lützen fått namnet "Gustav Adolphstrasse", att ett
alldeles nytt hus, hvars stil han sku le känna väl igen
från sin egen tid, fått namnet "Gustav Adolph-Haus",
att Gustaf Adolfs bild i en vacker staty är uppsatt
staden lützen.
Tjugu tusen tyskar och minst två hundra svenskar
samlades den 6 november på Lützens torg. Den
långa processionen vandrade fram öfver samma
landsväg, kring hvilken samma dag år 1632 "härarne
kämpade med ömsesidig framgång på båda sidor".
Öfver samma ändlösa sädesfält, — där man icke som
hemma i Sverige ser en krets af barrskog rundt
omkring sig vid den närliggande horisonten, utan där
himmelen oändligt långt borta hvälfver sin kupa rakt
ned i åkrarna under de bortersta alleernas stammar —
vajade i år den 6 november samma svenska
rege-mentsfanor som under stridens dag fladdrade där ett
stycke längre till höger på åkern bortom det till
vall-graf uppgräfda landsvägsdiket. Vid samma tid på
dagen som för 275 år sedan, då striden ännu brann
hetast, då de sju fientliga kanoner-
na, som stodo till vänster om lands-
vägen i Wallén- steins center rakt
framför Schwe- densteins nuvaran-
Efttr fotografi
ft■ C—„ 4 M ~ |jxll It Sthlm-tjhf
staden Lützen med slottet, där Wallenstein hade sitt kvarter två da^ar före 6-novemberslaget
de plats, just voro tagna och Gustaf Adolf ännu icke
fått banesåret, vandrade den 6 november i år en skara
af evangeliske fram där, lika man stark som
svenskarnes här den gingen, och öfver de grafvar, där våra
fäder ännu hvila i det främmande la idets jord, blåste
hornen också nu "Finska rytteriets marsch" till strid
mot de papistiske.
Också nu frågade den tusentaliga evangeliska
skaran litet efter den lilla staden Lützen, där för 275 år
sedan väl ungef r lika många invånare scm nu — 4,000
själar — med förskräckelse afvaktade den dagslånga
stridens utgång.
Men en halftimmes väg utom den gamla
stadsporten midt pl slagfältet står nu "Schwedenstein" med
sina minnen — öfver den hvälfver sig monumentet
och n gra steg bakom inne i parken står det nya
kapellet.
Utom Lützenborna själfva tilltror jag ingen mer än
de döda ett synnerligt intresse för Lützens stad. Men
bland desse döda, som hvila i slagfältets jord därute
på väderkvarnarnas och de wallensteinska 14
kanonernas gamla plats, skulle ingen ha större nöje af att
kunna samla hop sina benknotor och vandra inåt
Lützen än en wallensteinsk soldat. Han skulle känna
på rådhushörnet, och att staden Lützen lånat blått och
gult från de papistiskes besegrare till färger i sitt
vapen. Men han skulle i alla tall känna sig belönad
för besväret att stiga upp ur en så pass djup graf
som den därute, dar kanonerna och väderkvarnarna
en glng stodo, då han finge se den gamla kyrkan
och "Roter Löwe" alldeles intill. Scm mot gamla
bekanta skulle han ställa si? och se på tegeltakens
vindögon, ur hvilka hundraårig ålderdom kisar ned
på forna människors afkomlingar. Wallensteinaren
skulle bestämdt göra halt midt på torget och utropa:
— Potz tausend millionen, det är ju alldeles
likadant i den här stån som i min farfars tid.
Men ännu större rörelse skulle utan tvifvel gripa
den uppståndne krigsbussen, då han såge sin gamle
fältherres högkvarter under den fjärde och femte
november i632, Lützens slott, hvars stenmassa låg där
lika grå och tung, fast utan torn, redan 400 år före
de dagarna. Den gamle krigaren ginge nog fram till
slottsporten, och då han finge se den runda
kanonkulan, som Borrat sig in i stenen till vänster om
porten, skulle han, förmodar jag, mumla för sig själf:
— Donnerwetter, svenskarna voro vid helgonen ett
mäkta dråpligt folk att sikta rätt... på min tid.
- 84 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
