Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 17 November 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT MUSIKLIF.
En ung
kvinnlig violinist af
tysk-svensk börd
har vid en
häromdagen i
Stockholm gifven
konsert rönt en
anmärkningsvärd
framgång hos
kritik och publik.
Skoladt under
Joachims ledning
vittnar hennes
spel om en
samvetsgrann teknik,
som snart torde
ha böjt sig i full
lydnad för ett
varmt musikaliskt
temperament.
iClichf: Bemrt Silfvenparrt.
ELSA WAGNER.
Den kända sångerskan grefvinnan Aina Mannerheim konserterade i
Stockholm den 13 november under kapellmästaren Armas Järnefelts
medverkan.
GREFVINNAN AINA MANNERHEIM.
FIOLSPELAREN.
FÖR HVAR 8 DAG AF LISA ÖBERG.
Det var söndagskväll. Solstrålarna samlade sig till
ett sista smekande skimmer öfver den lilla staden, där
gräset spirade längs husraderna, och frukten lyste röd
mellan trädgårdsstaketen. Gatorna lågo tysta och
tomma, ty folket var församladt till aftongudstjänst i
den gamla hvitrappade kyrkan, från hvilken klockorna
nyss ringt samman. En ensam man kom vandrande
in genom tullen söderifrån och tog af in på en smal
gata som ledde till torget. Det märktes nogsamt att
han var en främling på orten, ty han såg sig ständigt
omkring med forskande blickar, och då han mötte
någon hälsade han icke. Öfver sitt tjocka bruna hår,
som i yfviga bucklor föll ned öfver tinningarne, bar
han en svart slokhatt, och en gammal sliten fiol låg
instoppad under vänstra armen. Här och där i de
små husen tittade ett nyfiket ansikte fram bakom
blomkrukorna i fönstret för att betrakta den främmande
musikanten. Han tycktes vara en helt ung man,
kanske något öfver tjugo år, med välformade drag och
ett underligt, fjärrskådande uttryck i sin blåa blick.
Plötsligt stannade han framför ett litet grönt hus,
hvartill en smal trätrappa ledde upp. De blå
rullgardinerna voro nedfällda för fönstren och halm var
strödd utanför tröskeln; det såg alldeles ut som därinne
legat någon sjuk, som ej tålde ljudet af hårda steg
eller kvällsolens sken genom rutan.
En kvinna kom gående förbi. Främlingen frågade
henne hvem som bodde därinne. Det var en gammal
sjuk man, berättade hon, hvilken nu i snart tio
månader legat på sitt yttersta och förgäfves bidat sin
befriare — döden. 1 sin ungdom hade han varit en
rask herre, som spelte fiol och läste många och svåra
böcker, men nu var han gammal och sjuk. Vänner
hade han inga utom den gråa nöden, som ofta satt
som gäst vid hans bord ... Då nickade främlingen
och det lyste så förunderligt varmt ur hans ögon, att
den gamia kvinnan helt förvånad slutade midt i sin
berättelse. Nu öppnades den rankiga porten, och ett
litet trasigt flickebarn stack nyfiket ut sitt hufvud
genom öppningen, men drog det strax tillbaka igen, då
hon varseblef den okände.
1 detsamma kom en hvirfvel dansande framåt gatan
och rörde upp de torra lofven och svepte med en
kall pust förbi mannen, som ensam stod kvar ocb
stirrade upp mot det ruckliga huset. Han tyckte sig
se ett stort, skumt rum därinnanför och längst bort
vid väggen en gammal träsäng med ett uselt
lapptäcke och under täcket en tärd gestalt med vissnade
kinder och slappa drag. Och han såg vidare, hum
den gamles bröst tungt höjde och sänkte sig med ett
stönande ljud, förrådande, att han kämpade en hård
kamp med sig själf och sina mörka minnen, hvilka
nu vid ingången till evigheten icke ville släppa
honom utan trängdes kring hans bädd som onda spöken.
När nu främlingen kände den kyliga vindstöten
mot sin kind, tänkte han vid sig själf: Se det var
döden, som kom för att taga honom där med sig ur
tiden. Månntro jag icke kunde häjda honom en stund,,
tills den gamle fått sluta sin strid och kan gå med
frid in i evigheten. Och han satte sig på trappan,
grep sin nötta fiol och började spela . . .
Och det var verkligen så, som fiolspelaren tänkt
sig. Ensam i det kvafva, skumma rummet, på hvars
väggar icke en solstråle fick leka, låg den fattige,
åldrade mannen och stirrade med trötta ögon ut i
skymningen omkring sig och drog då och då djupt
efter andan. Se det var så, att han visste att döden
nalkades honom, men han kände sig alls icke redo
att taga emot honom. I många år hade han väntat
på att den kloke ynglingen med den isande blicken
i sina stålskimrande ögon skulle komma och föra
honom ut ur det jordiska fängelse, där han satt bunden
i nödens och skammens bojor, men han hade väntat
så länge, att hans själ slutligen börjat fyllas med
ängslan då han tänkte på att han skulle skiljas
hädan. Han hade väl kanske icke varit så rädd, om
han vetat, att det härnere funnits en enda, som skulle
sörja honom, då han icke mera fanns till, och hvars
förböner kunnat ledsaga honom upp till Vår Herre . .
Men det visste han ingen! Två hustrur hade han
ägt, men ingen af dem hade han älskat. Den andra
af dem hade han äktat, då hon endast var ett sjut-
— 107 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
