Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 17 November 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tonårs barn. Ung var hon ännu, men hennes ansikte
var gammalt och fåradt, och den magra gestalten bar
prägel af tungt arbete och många lidanden. Helt
visst skulle hon glädjas åt att bli kvitt bördan af en
gammal sjuk man, för hvars skull hon fått släpa ut
sina bästa år. Och hans barn — ja dem hade han
icke en gång gifvit en kärleksrik uppfostran, för
hvilken de kunde välsigna hans minne. Nyss hade han
hört klockorna ringa samman till aftongudstjänst, och
han hade med ens börjat förnimma en så gränslös
längtan efter att höra orgeln brusa genom kyrkan och
menigheten stämma in i de gamla psalmerna ... Och
så började han brottas med nägot, som han icke visste
hvad det var. Han tyckte att någon grep honom om
strupen och hväste i hans öra "hvad godt har du
gjort, människa, i ditt lif? hvad lämnar du efter dig
åt världen?"... Och han kände för väl att han
ingenting ägde. Inga vackra tankar, som kunnat lefva upp
i ett efterkommande släkte, inga tysta
barmhärtighetsverk, som kunnat gå före honom till evigheten,
ingen vän, för hvars skull han offrat något af sig
själf — och han ryste...
Så grep honom ångesten, och kallsvetten började
rinna i fuktiga strömmar utför hans panna.
Se då stod döden utanför hans hus och ville gå in
för att taga honom med sig . . .
Men i detsamma ljöd tätt utanför fönstret en klar
ton, den svällde ut till en oändlig djup melodi, och
döden vände sig om och lyssnade . . . och blef stående.
Då den döende förnam de mäktiga tonerna, tyckte
han att det lät som orgelbrus och mänskohymn, och
med ens lossnade greppet kring hans strupe, och han
andades fritt. Det var, som kände han blodet flyta
raskare i sina ådror, och han började längta efter att
få se solstråiarna dansa in genom rummet och leka i
strimmor kring väggarna. Han hade velat springa
upp ur sin säng fram till fönstret och rulla upp den
tunga gardinen, men han orkade icke.
Nu dallrade tonerna än sprödare och finare, de
skälfde och sjöngo, de klagade så ljufligt — och då
visste den gamle hur det var. Glömda hågkomster
från en svunnen ungdom strömmade likt en klar våg
in genom hans själ, och han mindes det allt som om
det varit i går. Och plötsligt såg han sitt lifs lopp
framför sig som en lång och slingrande väg. Såg att
det börjat i sol och doft, men att det till sist lupit
in mellan tröstlösa öknar och lömska kärr, på hvars
yta de fagraste löfträd speglat sina kronor.
Ingenstädes såg han ett spirande frö af någon ädel tanke,
ingen doftande frukt af en ospard möda — det växte
endast bitter malört och nakna tistlar vid vägkanten.
Fattig och naken skulle han också träda in i
evigheten, och dess portar slutas efter honom. Den
förfärande, isande evigheten! . . . Och han ryste.
Då dallrade åter en ström af jublande toner in
genom rummet, och de ryckte den gamle med sig ur
hans tankar hän till en drömd värld, som dock en
gång för länge sedan varit verklighet. De buro
honom bort till en aflägsen stad, och där ställde de
honom midt i ett solglittrande rum och gåfvo honom
fiolen i händerna, och så var det han, som spelade.
Det var samma yrande melodi, efter hvilken fordom
glada studenter svängt om i en yster dans. Men allt
som han spelade, kommo nya känslor framstörtande
ur hans själ och togo väsen och dräkt i darrande
toner. Det var skälfvande längtan och bitter sorg,
det var hopplös åtrå efter det sköna i en människas
gestalt, men det var alltsammans doldt i det skiraste
hölje af vår och sol. Och fönstret stod öppet och
vårluften strömmade in och människorna som gingo förbi
på gatan stannade och lyssnade. — Det var vackert
sade de och gingo vidare . . . Och så flöt drömmen
bort, och han kände åter den kvafva luften slå emot
sig ur hans kammare. Det var fiolspelaren
därutanför, som hejdat sig en stund.
Men nu klagade tonerna så hemskt och vildt, de
kvedo och lämrade, det lät som en sårad människas
dödsskri. De sjöngo om ett brustet lif, en framtid
utan hopp, en väg utan mål. De sväfvade likt
frysande skuggor kring den gamle, och då såg han att
det var natt, och att han rusade framåt en mörk gata,
förföljd af sina egna rysande tankar.
Och det var i hans eget bröst det klagade och grät,
det var hans eget hjärta, som kved. Han sprang
förbi upplysta hus, därifrån festrus och muntra
polkor strömmade ut, men han märkte det icke. Vidare,
alltjämt vidare störtade han i natten, bort från sitt
hem, bort från sina böcker cch sina studier, bort från
sina vänner, från sig själf. Han var en bruten,
förtrampad människa, hånad af lifvet. Allt hade brustit
för honom, kärleken hade bedragit honom. Han
kände sig slagen, skändad, pinad intill döds . . . Och
han fortsatte att springa ... Nu såg han bakom sig
staden höljd i skymning och lyktsken, men han
stannade icke. Det ställde sig något i hans väg. Det
var bilden af en ung kvinna med fagert anlete och
ett lockande leende på sina läppar. — Bort, bort,
skrek han högt, och slog med handen framför sig i
tomma luften. Då svarade ekot bakom kullarna, och
som en vansinnig slog han händerna för ansiktet och
flydde.
Den sjuke hade till hälften rest sig upp ur sängen,
nu föll han tillbaka mot kuddarna och stönade högt.
Ja, så var det. Bedragen hade han blifvit redan i
sin ungdom, då framtiden legat klar och ljus framför
honom. Färdig till eröfring — då hade lifvet svikit
honom, där han trott varmast. Därför låg han nu
som en orkeslös stackare, väntande på döden efter
ett tomt lif. Af den glade diktaren ur studenternas
krets hade blifvit en förstörd varelse, om hvilken
människorna sade, att han ingenting dugt till och
ingen nytta gjort här i värden. — — —
Men därute stämde fiolspelaren upp en smekande
aftonsång, en trånande melodi af vågsvalp och
stjärneglans.
Och då gick han därinne tillbaka till en månljus
natt, hans skaparkrafts natt, då han diktat en skön
sång i helig inspiration, innan ännu en gäckad kärlek
dödat kraften i hans själ. Den dikten var det enda
han höll kärt, hans stora skatt, som han alltid önskat
få taga med sig i grafven. Men nu flög som en
stråle genom hans själ den tanken, att om han kunde
skänka den dikten åt någon, som skulle älska den
och förstå dess glöd, då hade han kanske icke gått
så alldeles spårlöst ur tiden. — Men hvem skulle
han ge den åt, han visste ingen. Begrundande lät
han blicken glida genom rummet, medan han
lyssnade till fiolen utanför hans fönster. Den sjöng just
nu en den mildaste vaggsång, densamma som den
gamle själf så ofta hört sin moder sjunga i hans
barndom. Och med ens kom det för honom något, som
han förut ej alls tänkt på. Han började undra öfver,
hvem det kunde vara som stod därute och trollade
fram dessa underbara toner, som sattes om i
drömmar och minnen, då de nådde hans öra. "Det måste
vara en god man," tänkte han vid sig själf, "med ett
varmt hjärta och en ren själ". Och han tänkte vidare,
att han ville ge honom det käraste han ägde, sin dikt
till tack för att han spelat bort de onda synerna från
hans bädd. — ––
I en liten vindskammare i ett hus i staden stod
den unge fiolspelaren och stirrade ut genom fönstret.
Solen hade längesedan gått ner, ett blekrödt skimmer
glänste bakom kyrkogårdens popplar. Han stod och
såg hur några små barn lekte nere på gatan, men
hans tankar voro fästade vid något helt annat. Nyss
(Forts, å sid. 111.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
