Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 8 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL OTTO OLSEN.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det maktpåliggande värfvet att närmast vaka öfver
att den svenska flottan befinner sig i stridsdugligt
skick ocli att utbildningen af både befäl och manskap
står i höjd med tidens fordringar på sjövapnet
tillkommer som bekant numera inspektören af flottans
öfningar till sjös eller, såsom innehafvaren af denna
befattning för korthetens skull vanligen benämnes,
kustamiralen. På denna post inom vår marin står för
närvarande konteramiral Carl Otto Olsen, hvilken
sedan 1906 är t. f. inspektör af flottans öfningar till sjös.
Den militära karriär, som amiral Olsen tillryggalagt,
betecknas af följande data. Efter att ha blifvit kadett
vid K. Krigsakademien utnämndes han år 1865 till
"sekundlöjtnant vid Kungl. Maj:ts flotta",
avancerade 1883 till kapten vid flottan, 1890 till
kommendörkapten, 1898 till kommendör och 1903 till
konteramiral.
Bland viktigare tjänsteuppdrag han haft i land, må
nämnas: Under åren 1899 — 1903 fungerade han
såsom varfschef vid flottans station i Stockholm och
de två därpå följande åren såsom
stationsbefälhaf-vare därstädes. Sedermera beklädde han under ett
år chefsskapet för marinförvaltningen, hvarefter han
förordnades att fylla luckan som kustamiral, då
statsrådet Dyrssen kallades att öfvertaga sjöministerns
portfölj. Amiral Olsen är vidare sedan 1903 militär
ledamot af konungens högsta domstol och sedan 1904
ordförande hos fullmäktige i flottans pensionskassa.
Hvad sjötjänstgöringen beträffar, var han år 1900
eskaderchef för Stockholmseskadern, 1903 eskaderchef
för öfningseskadern samt har under åren 1904, 1906
och 1907 haft sitt befälstecken hissadt på kusteskadern
såsom dess högste befälhafvare.
Emellertid har den arbetssamme och kunskapsrike
mannens krafter tagits i anspråk äfven på annat sätt
i sjövapnets tjänst. Han förordnades sålunda år 1901 att
vara ledamot af sjökrigsmateriel-kommittéerna, hvilkas
sakkunniga utredning af de maritima stridskrafternas
behof legat till grund för flottans äskanden vid
följande riksdagar. Aret därpå anlitades han för en
annan viktig utredning, då han insattes i
stationsför-flyttningskommittén, hvilkens uppgift säkerligen var
svårlöst nog, så många faktorer som därvidlag måste
tagas med i beräkningen. Men ännu ett för den
svenska flottans utveckling synnerligen betydelsefullt
kommittéuppdrag har anförtrotts amiral Olsen, då han
nämligen år 1906 sattes till ordförande i
certkommit-tén. Denna kommitté har, som bekant, tiil uppgift
att, bland annat på grundvalen af de rika
erfarenheterna från den stora sammandrabbningen mellan
Japans och Rysslands sjöstridskrafter och med hänsyn
till vårt genom upplösningen af unionen med Norge
ändrade krigspolitiska läge, utarbeta förslag till nya
fartygstyper för den svenska flottan, d. v. s. snart
sagdt framlägga ett helt nytt svenskt flottprogram.
Med den oafbrutna och raska utveckling, som
sjö-krigsmaterielen i våra dagar genomgår, ej minst
beträffande artilleriverkan och pansaiskydd, säger det
sig själft att fordringarna särskildt på pansarbåtarna
högst väsentligt stigit, hvarför de pansarfartyg, som
vårt land hädanefter kan komma att bygga, gifvetvis
måste bli icke oväsentligt större och kraftigare än den
typ, som hittills ansetts kunna fylla våra behof i den
vägen. Det fartygsbyggnadsprogram, som kommer
att föreligga för den svenska flottans utveckling
under den närmaste tiden, blir sålunda främst
underteck-nadt af amiral Olsen.
Bland offentliga utmärkelser som kommit honom till
del, må för öfrigt i detta sammanhang erinras om att
han år 1886 invaldes till ledamot af K.
Örlogsmannasällskapet och 1903 till ledamot af K.
Krigsvetenskapsakademien.
CARL BOWALLIUS. †
Den 25 november anlände till
London ett telegram meddelande
att den bekante svenske zoologen
och forskningsresanden Karl
Bo-wallius i British Guyana — där
han arrenderade stora landsträckor
— upptäckt ett väldigt vattenfall,
i mäktighet täflande med Niagara.
Följande dag kom nytt
telegram — denna gång med
underrättelse att d:r B. aflidit
omedelbart efter det ströftåg, hvarunder
den märkliga upptäckten af
vattenfallet gjorts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
