Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 8 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF E. HELLGREN.
Kriget hade redan räckt i öfver tre veckor, och det
hade icke återstått de båda sydamerikanska
regeringarna annat än att utfärda sina krigsförklaringar, hvari
de, ganska civiliserad: för resten, gjorde hvarandra
ansvariga för fredsbrottet. Och i och med detsamma
fick telegrafen obehindrad rättighet att för en
häpnande samtid berätta om blodiga slaktningar, segrar
och nederlag och mästerliga rörelser på slagfältet,
lika invecklade som namnen på de orter, där de
företagits. Och invånarne i tvenne republiker värmde
sina hjärtan vid glansfullt skiftande, mer eller mindre
lyckligt framställda rapporter.
I de båda hufvudstäderna vågade naturligtvis
lidelserna högt, och på kaféerna utkämpades med
domino-brickor de märkvärdigaste krigsspel. Där
koncentrerades trupper, där gjordes öfverrumplingar och
anordnades bataljer, hvari patriotismen och den goda viljan
firade större triumfer àn all militärisk logik. En
Napoleon hade höjt sig obetydligt öfver och en
Marl-borough eller en prins Eugen hade totalt försvunnit
i mängden.
Det var gifvet att under sådana förhållanden
begäret efter krigisk ära och ryktbarhet äfvensom beröm
för patriotiska gärningar skulle lägga beslag på all
sträfvan, och mången "caballero" hade sömnlösa
nätter på grund af ifrigt letande efter möjligheter att
vinna allt detta, utan att behöfva sätta sitt dyrbara
lif på spel och utan att behöfva försaka allt för mycket
af denna världens goda, sådant det erbjöds i lugnet
inom hufvudstädernas hank och stör. Och de
sömnlösa nätternas antal ökades, och de nervösa
tankeansträngningarna fördubblades, sedan i båda staterna
inrättats nya belöningar för om fosterlandet förtjänte
mäns gärningar.
Och så inträfiade, hvad i denna lilla sannfärdiga
historia berättas.
1 den ena hufvudstiden bodde en ung man, don
Carlos Muncio, för korthetens skull här kallad don
Carlos. En äkta spansk typ, mörk, vacker, liflig så
fort det ej gällde arbete, och af gammal familj,
spelade han en stor roll i stadens nöjeslif och var väl
bekant inom de ledande kretsarna, hufvudsakligen
genom sitt intresse för detta nöjeslif. Och följaktligen
var han äfven känd af de lägre i samhället, och som
han fullständigt ignorerade dem, men var frikostig
på drickspängar, stod han i stor gunst hos "folket",
något som ju icke är ovanligt. Hans
förmögenhetsvillkor voro alldeles icke lysande, fast de antogos vara
det, emedan hans farfarsfar varit beryktad för en
rikedom, som på sin tid var oerhörd, och som någon
verklig krasch ej var förbunden med namnet, så ansågo
många tillvaron af don Carlos’ rikedom som ett axiom.
Rätta förhållandet var att denna lämnade sin ägare
endast en helt obetydlig årsinkomst på några tusen
dollars, men som alla sydländingar hade don Carlos
i vissa fall små behof, och som han på intet sätt
lefde öfverdådigt, behöfde han ej häller neka sig
någon af de små, till kostnaden ofta obetydliga vanor
genom hvilka gentlemannen obestridt bibehåller sin
ställning, och hvilka för utomstående anses
oförenliga med små inkomster — som vi veta det vanligaste
af de många misstag, till hvilka massan ofta gör
sig skyldig, då den bedömer en person tillhörande en
högre krets än dess egen.
Don Carlos ansågs alltså vara tik, en omständighet,
som är en viktig faktor i denna berättelse. Att han
icke var utan resurser å hufvudets vägnar är det
meningen att bevisa.
Don Carlos kände naturligtvis tjänstemännen på de
olika konsulaten och utan att göra sig närmare reda
för beveitelsegrunden hade han på hvarje konsulat
en intim vän, hvilkens vänskap han intensivt och
med en viss konsekvens odlade utan egentligen
annan orsak än den, att han visste det ökade hans
anseende i hög grad att umgås i de "diplomatiska"
kretsarna. Ty härute voro konsulerna befullmäktigade
som diplomatiska agenter. Genom umgänget med
dessa i storpolitiken invigde hade Don Carlos lärt sig
åtskilligt, särskildt något som hans landsmän vid
närmare undersökning kanske visste också, men som
de ägnade föga tanke, nämligen att stormakterna med
en retande hänsynslöshet brukade lägga sig i alla
krig, som 3:dje och 4:de klassens stater förde med
hvarandra, och pekande på en ansenlig mängd
kanoner och gevär för att skaffa bättre gehör åt sina
framställningar, brukade göra fred mellan de stridande
trots dessas protester. Stormakterna försvära sig
härvidlag det gamla ordstäfvet i våld, som säger:
När jag dricker är det rätt!
Allt detta visste Don Carlos som sagdt, och han
hade icke glömt, hvad han visste. Och följaktligen
kunde han också ana, hvilka instruktioner konsulerna
skulle få från sina regeringar, sedan kriget blifvit
officiellt och underrättelserna om detsamma hade nått
stormakternas kabinetter.
Under sådana förhållanden och med de tankar i
beaktande, som började röra sig i hans hjärna, var
det helt förklarligt, att Don Carlos ej skulle upphöra
med sina till regelbundenhet blifna besök hos sina
diplomatiska vänner. Och som de icke voro någon
nyhet, så fäste ingen afseende vid dem, ehuru de blefvo
tätare, än de varit i fredliga tider. Och på så sätt
tillbragte Don Carlos sina förmiddagar fiån 10 till 11
med en fransman, från 11-12 med en engelsman,
12—1 med en amerikanare, samt intog sin lunch
tillsammans med en tysk. Och härunder visade ban
som vanligt den utomordentligaste älskvärdhet, som
skulle förefallit misslänkt, om den icke varit känd som
hans mest utvecklade karaktärsdrag. Och om
aftnarna ökade han alltid den patriotiska hänförelsen på
STOCKHOLMS NYE
STADSARKITEKT.
Till
stadsarkitekt i Stockholm
efter Ferdinand
Boberg, som på
grund af
mångahanda privatintressen lämnat
den kräfvande
posten på stadens
byggnadskontor,
utsågs d. 27 nov.
Karl Gustaf
Améen. Efter att
ha genomgått
Tekniska
högskolan och Fria
Konsternas akademi
har herr Améen
tjänstgjort som
professor Clasons
närmaste man vid
Nordiska museets
ritkontor. Under
åren 1894 till 1896
företog han
omfattande utländska resor, och har sedan idkat enskild
arkitektverksamhet i Stockholm. Nya posthuset och
uppgången till Kärnan i Helsingborg äro hans verk,
likaså ett flertal kyrkobyggnader — bl. a. den i
söndags den 1 dec. invigda i Gustafsberg.
Fnfn T. 1 .-m, m-l-w-, KllM: Btrurt Sll/vfnparrt
KARL GUSTAF AMÉEN, Stockholms nye
stadsarkitekt.
- 147 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
