Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING SOFIAS ÄNKESÄTE.
a. t D:i STOCKHOLMSFOTOORAF. ULRIKSDALS SLOTT. Kliehi • Kem. A.-B. Bengt Silfivreparre Sthlm—Obf.
Ulriksdals slott blir drottning Sofias änkesäte.
Änkedrottningen har alltid älskat Ulriksdal och, ehuru h.
m:t behåller sin våning å Stockholms slott, torde hon
komma att tillbringa större delen af året å Ulriksdal.
HANS BÄSTA JULGÅFVA.
FÖR HVAR 8 DAG AF NIAN.
Klockan har nyss slagit 5, och från kyrktornet
ljuder maningen tung och allvarlig ut öfver staden, en
maning, som trots malmklangens mörka timbre
tydligt förkunnar ett fridens ljusa budskap, ty den ringer
samman till julbön i domkyrkan.
Ute faller snön i väldiga, våta flingor, som ängsligt
klänga sig fast vid ytterkläderna. På paraplyer och
hattar samla de sig i stora, tunga drifvor och nedför
rockarne rinner vattnet i små rännilar. Klatsch, klatsch,
ljuder det, när snabba fötter bana sig väg i sörjan,
och snöslasket stänker lustigt ända upp mot
husväggarne. Sjöblöta som svabbar traska stadsbud och
springpojkar omkring, lastade med julpaket.
Det var ingen sådan där gammaldags, hederlig
julafton med knastrande slädföre, när immar, står som
en molnvägg kring frustande springare, och
andedräkten väller fram liksom hvit rök, påminnande om
då ångan blåses ur en ångpanna. Nej, därtill hade
Anders braskat alltför kraftigt, och gamla märken vill
man gärna hålla på — nota bene när de slå in.
Betänksamt säfligt klifver en vandrare fram å en af
smågatorna någonstans i stadens periferi. Han
stannar framför en port och lagar sig till att dyka in i
en mörk förstuga.
Skynda vi före honom, så ramla vi så godt som
ögonblickligen in i ett stort, lagom upplyst rum,
hvilket ser ut att vara bebodt af en enstöring till gammal
ungkarl. Individen sätter snart nog prägeln på sin kula.
Under tiden har äfven vår vandrare hunnit in. En
man, snarare under än öfver medelåldern, men hvars
utseende antyder ett högre antal år, än hvad
verkligheten bekräftar. Det ligger någonting trött, på samma
gång hopplöst i den blick, hvarmed han famnar
rummets enkla för honom så välbekanta inredning, men
denna ljusnar dock något, när den mötes af en
muntert flammande brasa.
— Har inte Stina hunnit bli klar än? hälsar han
vid sin ankomst "städet" — ett mellanting af madam
och fru - som just lägger sista handen vid sitt
maktpåliggande värf. Liksom så mången annan lefde
tydligen vår gode man på krigsfot med sin städerska.
Gumman fnurrade till ett tag, men erinrade sig i
lagom tid, att det i dag var julafton, hvarför hon
nöjde sig med att iakttaga en väpnad neutralitet.
Hon skulle nog äfven ha klarat sin roll till slut, om
hon ej olyckligtvis fått syn på den veritabla
Sökva-bäck, som ogeneradt vällde fram från den vrå, där
vår man ställt sin paraply. Nu brann det förstås i
stacken, alla julens änglar till trots.
— Att inte revisorn skäms, jag, som nyss gjort
rent och fint härinne! Jo, de ska’ jag säja ä’
välsignelse att försöka hålla snyggt hos tocka herrar
som han! Ja, jag ska’ säja’n förrästen ett sant ord,
de skadar’n inte, att om han hade uppfört säj som
folk, då han had’et bra, så behöfde han inte ha de,
som han har’et! Att ha gift säj in i en fin släkt och
så inte kunna uppföra säj så, att han kan få bo
tillsammans med sin egen hustru och barn! Fy skam!
Den krogen!
De sista orden muttrade gumman egentligen för
- 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
