Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 29 December 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sig själf, men naturligtvis så pass högt, att revisorn,
som meningen var, skulle höra dem. Det var för
öfrigt alltid hennes sista och kraftigaste artilleri, han
kände nog taktiken. "Städet" var nämligen arg
goodtemplare och stor pamp i sin loge, hvadan hennes
inre människa formligen vände ut och in på sig, blott
hon tänkte på en gammal ölkork.
— Seså, nu skall inte Stina bråka, det är ju
julafton i dag! sade revisorn, försonligt stämd, ehuru
gummans slutharang kommit en och annan sträng i
hans inre att vibrera. Han halade därpå fram den
obligatoriska jultian och räckte "städet".
Hastigt, som man vänder en hand, ändrade
gumman taktik vid åsynen af den så förkättrade, men
ändock si älskade mammon.
— Tusen tack, snälla revisorn, och god jul! lät det
nu, hvarpå "städet" så småningom neg sig ut genom
döiren, sedan hon med en berömvärd energi torkat
upp den lilla insjön på golfvet, för hvilken hon förut
ej närt det ringaste bekymmer.
— God ju!, ja! Revisorn vankade upprörd fram
och tillbaka på golfvet. Den omaskerade meningen
i hans städerskas yttrande hade väckt ett smärtsamt
minne till lif och rifvit i ett gammalt sår.
— Inte få bo tillsammans med sin egen familj,
sade hon visst. Ja, hon kunde tillagt att få smyga
som en tjuf för att någon gång ute kunna stjäla sig
till att tala med sitt eget barn. Och så denna eviga pina
att ständigt som en främling nödgas möta sin hustru!
Han gick bort till kakelugnsvrån, där han efter en
stunds famlande bland tomglasen lyckades plocka
fram en butelj cognac, som han försiktigt korkade
upp, slog i ett duktigt glas och tömde detta med
synbart välbehag. Drycken tycktes öfva en lugnande
inverkan på honom, ty han satte sig sedan framför
brasan och stirrade in i den falnade glöden.
Det finnes stunder, då minnena oftare än eljest med
oemotståndlig makt tränga sig in på oss människor.
Ensamheten är naturligtvis därvid deras bäste
bundsförvant.
Tunga tankar jagade hvarandra hos mannen —
gräsänklingen mot sin vilja — som nu beredde sig att
allena fira julen, denna högtid, då öfvergifvenheten
säkert trycker ett känsligt sinne hårdare än vanligt.
Tanken flyger då gärna tillbaka till barndomen, och
för de flesta står väl erinringen om julen i hemmet
— två intimt sammanhängande begrepp — som ett
stort, ljust och öfvervägande fridfullt minne. Så
fattigt är väl näppeligen något hem, och så liten är väl
ej den medmänskliga barmhärtigheten, att ej den
ringaste hydda, där kärleken ännu ej kväfts af
bitterheten och hatet, mäktar från barndomen rädda med på
färden ut till lifvets allvarskamp något kärt och vackert
minne af de smås egen högtid.
Revisorns blick irrade omkring i rummet, tomhet
och ödslighet mötte den. Ja, hans boning präglades
väl ej mera af dessa egenskaper än
genomsnittsungkarlens rum i allmänhet, men honom tryckte tomheten
mera än andra, ty han hade varit van vid annat.
Han tänkte där han satt, att det i dag var den
andra julaftonen, han tillbringade ensam, sedan
hemmet upplösts, sedan hans rika svärfader, som delvis
måst bidraga till att hålla det komfortabla hemmet
samman, öfvertalat sin dotter att drifva familjens
öfverhufvud ur det numera för honom stängda paradiset.
Hur lifligt stod ej för hans syn scenen, då den
stora och oåterkalleliga brytningen skedde. Han kom
från en middag, som han afätit tillsammans med
några vänner, glad och upprymd och just i den
stämning, då hans,i allmänhet rätt sköra humör ej tålde
alltför stark belastning.
Genast han trädde innanför tröskeln märkte han,
att det låg åska i luften, och han var för sin del ej
alls ohågad för en skärmytsling med hustruns
anförvanter, hvilka han egentligen aldrig kunnat tåla,
isynnerhet då han hade något inombords. De sade
honom ofta rätt ut beska sanningar, än hette det att
han försummade sin hustru, än var han för brutal i
hemmet och än misskötte han den tjänst som
svärfadern rekommenderat honom till.
Ja, sedan gaf han dem rätt allesammans, men nu
var det försent, oåterkalleligen försent, och för stolt
var han att tigga sig till nåd, ehuru han i sina
lyckligaste ögonblick trodde, att hans hustru, som säkert
ännu höll af honom, vore benägen för en försoning,
blott hon tordes för fadern.
Den minnesvärda aftonen stod svärfadern frodig
och bredbent framför honom, och med det sårande
själfförhärligande, som oförtjänt ekonomisk framgång
så ofta medför, sade han honom kort och
oförblom-meradt, att ett dylikt samlif ej kunde få fortfara. Han
— svärfadern — hade gett sitt ultimatum och nu finge
det vara slut. I öfrigt förmådde han ju ej att helt
underhålla sin familj, och en sådan stackare, som lefde
blott på sin hustrus pängar, kunde gärna ge sig iväg.
Där kom ordet, som stack! Han såg på sin hustru.
Hon teg, tydligen suggererad af fadern. Nåväl, då
var det hans turi
Kort och skarpt, såsom en, den där fattat sitt beslut,
förtaide han dem, att han nog varit glad och gärna
velat se vänner omkring sig, men hvarken varit sämre
eller bättre i detta fall än de flesta äkta män. Men
förstode de då ej, att detta eviga gnabbet och
klandret af hustruns tanter och öfriga släktingar, hvilka
aldrig funne honom till lags, vore ägnadt drifva äfven
den bäste man att ute söka ett surrogat för den trefnad,
han omöjligt kunde finna i sitt hem. Nu ginge han
emellertid sin väg, han skulle aldrig mer besvära!
Hur nära var det dock ej, att han skulle fallit till
föga och bedt om nåd, när hans son, den lille 8-årige
Rolf, gråtande fattat om sir. fars knän för att hålla
fast honom! Den lille parfveln, som väl ej fullt
förstod innebörden af de växlade orden, hade dock
instinktivt klart för sig, att här försiggick något
förfärligt, något, som för alltid splittrade ett hem.
SVENSK VETENSKAPSMAN, SOM
VÄNDER TILLBAKA HEM.
Professor
Magnus Nyrén, en
af våra mest
kände
astronomer, vänder i
dagarna tillbaka
till fosterlandet
efter en nära
fyrtioårig
verksamhet i
Ryssland. Född 184S
i Brunskog, blef
han student
1859 och
promoverades år 1869.
Erbjuden
docentur i
Uppsala, föredrog
han likväl att
som så många
namnkunnige
svenske
astronomer före
honom söka sig till Pulkovas observatorium, där han
också 1871 adjungerades som "yngre astronom".
Hans stora vetenskapliga begåfning kom där snart till
sin rätt; han kallades 1892 till vice direktör och
hedrades af ryska staten med titeln "verkligt statsråd". Vid
sitt afsked hyllades professor Nyrén af svenska
kolonien i Pulkova, som i honom mister sitt förnämsta stöd.
PROFESSOR MAGNUS NYRÉN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
