Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS NYE
DETEKTIVCHEF.
Efter 18 års
nitiskt arbete
på den
kräf-vande posten
som chef för
[-hufvudstadens detekti-va polisafdel-ning-]
{+hufvudsta-
dens detekti-
va polisafdel-
ning+} drager
sig nu
stads-fiskal Lars
Stendahl
tillbaka från
nämnda
befattning. Samtidigt har,
från nyårets
början, till
hans
efterträdare tillsvidare förordnats
andre
stads-fiskalen C. G.
Lidberg.
Den nye detektivchefen är känd som en human och
duglig chef och som kamrat mycket omtyckt.
Som förste stadsfiskal kommer hr Stendahl att
kvarstå (se portr, och text årg. IX: 8).
LISS KERSTI.
FÖR HVAR 8 DAG AF UVA URSI.
Just som prästen på predikstolen sade amen, reste
hon sig därinne i läktarns djupaste vrå och smög
obemärkt ned för den mörka trappan, ut — ut i
luften, i ljuset, ut till lifvet. Hon lade händerna på
bröstet och drog ett andetag af lättnad. För att med
skuld på sinnet kunna sitta i kyrkan, där allas blickar,
prästens ord, sången, luften tycktes förebrå henne —
därtill ville dock mod.
Hon förde psalmboken upp mot pannan — Gud,
jag tackar dig att jag ännu har mod — att stå ut
med allt detta.
Oigelbruset, sången vällde ut genom de öppna
fönstren, omhvärfde henne. Snart skulle det vara slut
därinne; snart skulle de komma ut. Med kraftig,
säker gång skyndade hon snedt öfver kyrkvallen, in på
en liten stig, och stod så därute på älfbrinken.
Dalälfven flöt sitt jämna lopp därnere, lugn, seg, stark.
Rätt, rätt nerander henne.
Liss Kersti var så ung och glad åt lifvet. Inte
behöfde hon försona sin skuld med att dö? Inte
behöfde hon väl fördömas för sin synd?
Solen smekte det friska ansiktet. Snart glödde
kinderna lika starkt som den röda hättan på nacken.
Solstrålarna hoppade och lekte på de blanka söljorna
i spänsen, smyckena på bröstet dinglade och glänste.
Hon satte sig ner i gräset helt nära kanten och följde
med blicken de drifvande timmerstockarna i älfven.
Timret ja, timret — nu var hon där igen! Bara
hon såg det, såg hon också en annan, en som hade
gått därnere vid flottningen, en som var ung och
hög och stark — ja stark, vildt, förfärande stark —
en med sprakande eldögon som alla måste lyda
tigande, ödmjuka, bäfvande. Men ve den som då haft
en egen vilja! Ve den som då vågat trotsa den där
kufvade blicken — ve öfver henne som hade
skrattat åt flottkarlens hemlighetsfulla styrka och makt!
Hon lade sig framstupa, stödd på armbågarna, med
hufvudet utanför brinken och stirrade ned. Tankarna
blefvo lefvande och snuddade i ord öfver hennes läp
-par.
— Tänk, det är förunderligt, hur en kan bli
bortbytt! Som med ett slag, och det finns ingenting
riktigt kvar af en som det var förr. Det är rent
förunderligt — ja . . .
Hon lade handen öfver ögonen.
— Jag vet en jag, som var så stolt, så stolt, och sin
egen vilja hade hon. Alla gjorde henne till lags och
ville vara vän med henne, och pojkarna dansade och
pratade hälst med henne — och hon trodde hon var
klokare och för mer än andra jäntor. Hon var så
förunderligt glad och skrattade och log åt allt; kom
en och bad om huldhet och ynnest, skrattade hon
och svängde sig om, och tiggde en annan om kärlek
och tro blef hon lika förunderligt skrattlysten. Till
slut ville de ha klart, hvem hon tänkte ta där i
socknen — men hon knyckte på nacken och skrattade åt
dem allihop.
Då var där en som ropte: Du bryr dig visst inte
om manfolk du Liss Kersti Olsdotter, men vänta bara
till Matts Jörgen Mattson kommer hit till vårflotten,
den lär du inte kunna motstå ändå, fast du är morsk!
— Håhå! tror du det men styfvare än dig vill det
allt till han skall vara! Dock på Liss Kersti lär han
AFLIDEN SKÅDESPELARE.
Med Ossian
Hamrin har en af
Stockholms mest
kände
skådespelare gått urtiden.
Under alla växlin
gar och slitningar
de sista tjugo
åren af gamla
Dramatiska teaterns
historia har han
varit fästad vid
den scenen,
liksom han också
under lång tid
tjänstgjort som
samma teaters
sekreterare.
Född 1855 i
Västerbotten, kom
Hamrin 1875 till
Uppsala för att
studera. Men de
sceniska anlag,
som redan där uppe togo ut sin rätt vid
studentspektaklen, drogo åt annat håll, och fyra år senare hade
han gått i Thalias tjänst.
Hans bransch var det komiska, man frestas att säga
det groteska. I besittning af ett liffullt, energiskt
temperament har han kreerat en del förträffliga typer
ur det äldre svenska lustspelet, som Kopp i
"Advokaten Knifving". Från hans sista år kommer man
nog längst att minnas honom i "Sakuntala",
"Fästmanssoffan" och "Socorros inackorderingar". I fall hans
humor inte var så psykologiskt fördjupad, tillhörde
den i stället den äkta och sprudlande sort, som aldrig
skall upphöra att utöfva en uppfriskande verkan.
Ordförande i Svenska Teaterförbundet sedan år 1894,
har Hamrin kanske inlagt större förtjänster om
förbundets ekonomi än någon annan, liksom han också
gått i spetsen för bildandet af dess nödhjälpsfond
och sjukkassa. Hans varmhjärtade företagsamhet på
berörda fält kommer alltid att bevaras i tacksam
hågkomst af den döde humoristens många vänner och
kamrater.
Hamrin hedrades 1891 med titeln premiäraktör.
Foto, L, Larsson. Sthlm.
C. C. LIDBERG.
- 214 —
Efter porträtt. Kliché: Bengt Silfversparre.
OSSIAN HAMRIN. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
