Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt få vänta! - Hon var bara säkerhet och stolthet
och trots — — då.
Kullan på brinken tog handen från ögonen och
böjde hufvudet bakåt så att det stektes i solen.
Läpparna skilldes och rörde sig en stund mekaniskt till
något som ej blef hörbart. Det drog som en
snyftning öfver dem, och det kom till slut svagt, svagt:
Jörgen, Jörgen Matts–-
Rösten blef åter hög och fast som förut.
— Så kom han då till vårflotten, Matts Jörgen
Mattson. Hon Liss Kersti visste, att han var
kommen och var trotsigare och morskare än någonsin —
och skröt att hon inte ville titta åt den där nye en
gång. Och hon höll ord. Såg hon på långt håll en
som var högre än de andra, visste hon att det var
den där nye "oemotståndlige". Usha! och hon gick
morskt förbi utan att vända på hufvudet eller svara
goddag, med ögonlocken nästan tillslutna. Däraf kom
det sig, att hon ännu inte sett honom, då man som
vanligt samlades uppe på dansbanan en kväll.
— Hon som var så morsk stod lite afsides inne i
furudunklet, säker och stolt — och log med läpparna
krökta. Nu tänkte hon visa dem allihop, att hon
mente hvad hon sagt, tänkte visa alla jäntorna hvad
för ena svaga stackare de voro som bara nego och
sade ja till allt, nu skulle hon låta dem se hur hon
var olik de andra, hur hon var stolt och stark, hur
hon förstod att trotsa hvem hon ville, hade han än
rykte att vara oöfvervinnelig!
Hon satt upprätt med händerna hopknäppta i knät,
alltjämt talande för sig själf.
— Nu begynner Spet-Jan dra handklaveret — då
kommer Jörgen Matts bort åt det håll där hon står...
Hon kikar under de sänkta ögonlocken — — nu —
fem, sex steg till––— Hon skrattar högt och
vänder sig hastigt till en som stått strax bakom
henne, helt oviss, utan jänta. Han lägger armen om
hennes lif, och hon bara skrattar och skämtar och
ler — och dansar.
— Men under det hon hvirflar rundt skymtar hon
ibland något högt, mörkt, hotande inne mellan furorna.
Och hon skrattar. Om också alla tackade och nege
för Jörgen Matts, så finge de nu se, att hon Liss
Kersti inte behöfde lyda en så’n där, om hon inte
ville. Och förresten, han var en stackare, och hon
föraktade honom som de andra!
— Tre hvarf rundt banan, sen promenerade de i
takt efter musiken, par efter par, och dansade så igen.
Musiken slutade och hon blef inklämd på en bänk.
Alla pratade, men hon blef med ens tyst, ängslig
det kändes som om någon vaktade på henne, och
hon blef kall och het ömsom. Men dans efter dans
gick, och hon blef åter sig själf, glad och trotsig och
säker.
— Det led framåt midnatt och sista hambon skulle
snart spelas upp. Hon Liss Kersti var så strålande
glad, hon hade stått sig käckt. Och han, som hon
visste stått därinne orörlig mellan stammarna hela
tiden fast hon ej slängt en blick däråt, han skulle
nu se att det ändtligen fanns en som han inte
imponerade på, en som föraktade honom, som tog honom
för bara luft.
— Hon stod med slutna ögon och njöt inom sig,
hörde ingenting, märkte ingenting förrän hon kände
en stark hand falla ned på sin axel. Hon blef stum
af skräck. Hvad hon då på två sekunder upplefde,
kan inte hundra år bleka för hennes syn.
Kullan hade gripit tag om sitt hufvud och satt och
vaggade fram och tillbaks.
-Åh, åh hur det gungade under henne, hon var
så yr — yr . . . Det dansade och snurrade för
ögonen, som stirrade sig blinda på något som mäst var
likt hväsande, sprakande eld . . . Två sekunder, bara
två sekunder — så fanns ingen Liss Kersti mer. Med
henne var det allt slut.
— Musiken hade begynt. Jörgen Matts lade armen
Efter porrran. Kliehi r Bengt bii/i<ertpam.
COS1MA WAGNER.
215
EN REMARKABEL 70-ÅRSDAG,
Fru Co sim a
Wagner, änka
efter
musikdramats geniale och omstridde skapare Richard
Wagner,
ingick den 25
december i sitt
70:nde år och
hyllades den
dagen rätt
enstämmigt af
sitt lands präss
såsom den
energiska
vårdarinnan af
såväl Wagner-teatern i
Bayreuth som, i
mån af
krafter och
förståelse, wagner-ismen öfverhufvud.
Eljest har ju
striden ofta
stått het om
lämpligheten
af Cosima Wagners dock säkert alltid kärleksfulla sätt
att sköta Bayreutharfvet.
om henne, drog henne fram ur dunklet, förbi
bänkarna och upp på banan. Hon var maktlösare och
beskedligare än ett litet barn och rörde inte ett finger
till motstånd. — Men ännu satt en liten gnista af
trots kvar. Hon ville inför alla de andra göra sig sken
af att vara densamma, ännu så länge — och hon
rycker upp hufvudet och vill slå till ett skratt, men
strupen ger icke från sig ett ljud, och läpparna darra
— då sluter hon ögonen och dansar hambo med
Jörgen Matts . . .
— Och Liss Kersti dansade som tänkte hon dansa
sig till döds. Åhnej, tänkte gjorde hon inte.
Hufvudet var ju tomt sen hon ingen vilja mer hade.
Det susade för öronen, i hufvudet dånade det ihåligt
tomt, det brusade och brände inom henne, utom
henne — benen skälfde och blefvo allt tyngre —
men hon dansar — dansar . . . snart — nu snart skall
hon falla — —
Men Jörgen Matts är stark för tjugo sådana
som hon, han trycker henne hårdare och hårdare,
lyfter henne med sina utsträckta armar så att hon ej
mera känner marken -— och hon låter det ske. För
hon har ingen vilja mer. Ja hon till och med suckar
och ber i sin tomma hjärna: "Gud, må det här aldrig
ta slut! För sen — sen–" åh, det tordes hon
inte tänka.
— Men det tog slut. Både den dansen och den
nästa och en till. Och alltid var det Jörgen Matts
som kom och tog henne helt för sin del; ja han
behöfde bara sträcka ut sin hand, och hon reste sig
lydigare än en piskad hund, undergifnare än en lifegen
träl. Hade Liss Kersti varit där, skulle hon gifvit
honom örfil på örfil tills han blifvit röd, af både
smärta och skam. Hon skulle gjort det! Men hon
fanns där inte. Liss Kersti var borta, henne skulle
aldrig någon mer se. Liss Kersti var död — för
alltid. Och ingen sörjde henne, för den som var kvar
i hennes ställe var naturligare, tyckte de, mer
begriplig.
(Forts, å sid. 219%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
