Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 12 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR B, DAG
sömn. Hvarje morgon kom han följaktligen pigg och
nyter och rikt utrustad på däck och började genast
praktisera sina ständigt nya uppslag, hvilka i allmänhet
alltid voro af bästa kvalitet, i betraktande af deras ändamål.
Hvad som allra mest retade besättningen var den
tjocka ström af mer än vanligt grofva skällsord, som
ohejdadt flödade ur skepparens af sådana och
tuggtobak öfverfyllda mun, och den, besättningen, började
med hjälp af den aningsfulla instinkt, som ofta är
bättre för sin innehafvare än examensbetyg, inse att
det var i hans vid vredesutbrotten ofta vårdslösa
lös-mynthet, som fienden skulle ansättas.
Det skulle vara att angripa fienden i hans arfländer,
ansåg konstapeln, som kände sin och svenska folkets
historia och speciellt beundrade Torstenssons taktik.
Men huru och när anfallet riktigast borde ske,
därom tvistade de lärde.
De yngre elementen drömde vansinniga drömmar
om en dolk mellan refbenen och dödade i sömnen
sin kapten minst 2 gånger om dygnet; men dessas
vansinnigheter kunde inte inverka på de äldres lugna
erfarenhet, ernådd genom åratals slingrande försök
mellan sjölagens stränga paragrafer. Alla dylika
våldsamma förslag afvisades med förakt vid de
gemensamma rådplägningarna och deras upphofsman
hämnades föraktet genom att i tysthet och alldeles för
sig själfva genomgå detaljerna i det föreslagna brottet
och då och då rikta en tänkt vredens och hämndens
knifstöt äfven mot dem, som icke instämde och ej
ville riskera hängning och rådbråkning genom att
följa de ungdomliga anvisningarna.
En dag, då anmärkningarna varit mer än vanligt
talrika och saftiga och besättningen var halft
vansinnig af skällandet och gnatet, gick en liten manöver
alldeles galet.
Skepparen blef ilsk som aldrig tillförne.
— Jag skall hädanefter kommendera tvärt emot
hvad jag vill ha uträttadt — skrek han — annars
går det rakt åt –-! Era urbota svinpelsar, ni äro
ju afviga både i hjärnan och händerna! Och efter
en lång utläggning, som slutade med en varm och
uppriktig önskan om att karlarna måtte få sitt
värme-behof i fullaste mått efter döden, gick han ned i kajutan.
Den aftonen hade skansen funnit detta "något"
efter hvilket den så länge sökt och
sammansvärjningen erhöll ändtligen bestämda konturer. Båtsman
Karlsson, gemenligen kallad "Hårkalle", emedan han
var alldeles flintskallig, satte upp ett protokoll, som
högtidligen underskrefs af samtlige, som dessutom
svuro trohet in i bleka döden.
Dagen därpå, när kapten kom på däck, inspekterade
han först och främst kompassen. Olyckligtvis låg
Italienske ministern
i Stockholm, Enrico
Ferrara-Dentice, har
i dagarna aflidit i
Berlin, där han
befann sig på
genomresa till sitt hemland.
Ferrara-Dentice var
mycket uppskattad
inom hufvudstadens
diplomatiska kretsar
och den högre
societeten samt känd för
ett behagligt och
vinnande sätt.
rorsmannen ett halft streck åt sidan af kursen och
kaptenen begagnade tillfället att skaka af sig sin
mor-gondåsighet.
— Sydväst, slutade han, sydväst, sydväst, sydväst!
Kom till kurs din fårskalle! Och sedan han sett, att
drillhjulet kommit i rörelse begaf han sig förut på
halfdäck för att fortsätta, sedan han nu fått blodad
tand. Han blef här så intresserad, att han ej kom
till besinning, förr än han fann back i seglen öfverallt.
— Idiot, ropade han, — ditt svintryne vid rodret,
ser du inte att du har back? Falla! Falla!
Till sin gränslösa vrede fann han rorsmannen tvinga
ratten ännu ett halft slag i lofvart.
Han höll på att spricka.
— Klara vid babords brassar, skrek han, loss
styrbord! Hala rundt för!
Han vände sig akteröfver för att sända rorsmannen
en öm hälsning, och fann besättningen hala rundt i
storbrassarna med en ifver, som han aldrig sett förut.
— Är det förbrassar det? frågade han och i
häpenheten föreföll hans stämma nästan mild. — Han
kastade en blick på situationen och beslöt sig för att
låta det gå rundt andra vägen. — Låt förbrassar stå!
kommenderade han.
Besättningen hade knappast hört sista ordet, förr
än den med sällspord hastighet flyttade sig föröfver
och innan den förvånade skepparen hunnit fä tungan i
gång svängde för-rårna rundt under gnissel och rassel och
karlarnes sång. Han blef först gul, sedan grön, och så
uppslukades både gult och grönt af en gnistrande rodnad.
Med en svordom stod han midt bland folket.
— Äro ni galna eller jag? flämtade han fram.
— All right! sade båtsmannen därmed besvarande
första delen af frågan.
— Hörde ni, hvad jag kommenderade, idioter? röt
skepparen, — kratsa ur öronen era insyltade grisfötter!
Hörde ni hvad jag kommenderade, hva? Gå till
brassarna igen och hala rundt igen!
Resultatet förlamade honom. Besättningen gick till
sitt arbete på däck med penslar och andra verktyg.
— Myteri! skrek skepparen, — vid Gud! Myteri.
Men jag skall... och han dök ned i kajutan och kom
upp igen med sjölagen i handen.
När han kom upp, märkte han, att skeppet låg
fullt och sköt fart åt det håll, från hvilket det
kommit före vändningen. Han tittade på kompassen:
fartyget stäfvade nordost: han tittade på rorsmannen,
som med ett stadigt öga återgäldade blicken, och
han såg på besättningen som i idog flit sysselsatte
sig med skilda arbeten.
Just då slogs glas och den fria vakten tumlade ut.
Den hade hela tiden klarvaken suttit på observation
vid skansluckan, men nu hängde sömnen dåsigt i
ögonen. Den aflösta vakten lämnade däcket lugnt och säfligt
och alldeles icke som en samling utstuderade myterister,
och kaptenen lät den gå, fånigt stirrande efter den.
Han lade ifrån sig lagboken på kajuttaket och
spottade ut en half liter tobaksolja.
Klart att vända! kommenderade han.
— Aj, aj, kom det från karlarna och med förnyad
ifver gingo penslar och segelnålar, men ingen enda
gjorde min af att flytta sig från stället.
Nu såg kapten ut som om han skulle få slag. Han
öppnade munnen, men slöt den igen, och så gingo
käkarna upp och ned en lång stund utan att han
kunde få fram ett ord.
Pojken slank just ned i kajutan, och kaptenen dök
efter. När han en stund efteråt kom upp såg han
betänksam ut. — Alle man akterut, sade han.
— All right! hördes från en orörlig hop karlar kring
storluckan.
Skepparen visste inte, om han skulle skratta eller
gråta. Slutligen tog han sitt parti.
Kfler porträtt Kliehi: Bengt Süfrerrjxwre.
ENRICO FERRARA-DENTICE †.
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
