Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 19 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR B, DAG
HOLGER DRACHMANN. †
Danmarks främste
lyriker är död — Holger
Drachmann, den
oförgängliga ungdomens
skald, den allfordrande
lifsglädjens dyrkare och
bekännare, har gått ur
tiden.
Drachmann var aldrig
en konsekvensens, det
målmedvetna
sträfvan-dets diktare — därtill
var hans kynne för
obeständigt, för mycket
fjä-rilsartadt. Den samtida
litterauren i hans land
kan sägas ganska klart
återspeglad i hvad
Holger Drachmann skrifvit:
han har varit realist och
romantiker, oppositionell
och reaktionär, religiös
•och ateist — eller kanske
rättare: han har i grund
ETT KVINNOPORTRÄTT.
FÖR HVAR 8 DAG AF HERMAN BANG.
Blott tre möten, blott tre gångers samvaro — och
•dock inpräglades hos mig ett utseende, bilden af
en kvinna, som skall fortlefva här inne, innerst i
mitt hjärta så länge min tanke lefver och är till.
Blott tre gånger mötte jag henne; likväl stod jag
ansikte mot ansikte med ett öde, och jag såg ett helt
lif utvecklas och fullbordas och aflöfvas i ensam höst.
Besnard hade kunnat målat ditt hufvud: ansiktet,
öfver hvars hy ett blekgult skimmer dallrade —
skimret af en sällsynt ros — och där ögonen lågo, under
halfslutna ögonlock, mörka som Egyptens natt och
så fjärran som de världar man aldrig når. Och
nacken som höjde sig så smal och spenslig och kunde
böjas till hälsning som när en prästinna svarar de
troende, hvilka närma sig altaret. Och leendet som
blottade nätt och jämt det yttersta af tandraden och
flydde och hvilade ut i linjernas marmor-ro.
Ja, Besnard kunde ha målat henne.
Och de smala nervösa händerna — de voro det
enda, som en kort sekund och helt omedvetet
förrådde den dolda febern bakom dessa klassiskt lugna
och höga tinningar. — Ja de smala, genom
generationer modellerade händerna, tre århundradens
långsamma mästerverk, hade hon knäppt samman,
hopflätade med en viljestyrka som skulle de aldrig mera
åtskiljas: så skulle han ha framställt dem, hvilande
i den gula silkeskjolens sköte —
Så skulle Besnard ha fästat henne på duken.
Just så.
Så som jag såg henne första gången ... där uppe
långt bort, för länge sedan, den gång jag ännu var ung.
Hur underbart tydligt de fredligaste platser och
deras människor och deras lif kan framstå för vår
tanke! Som en spegelbild, som har sänkt sig, utan
att förändras och oföränderlig, till djupet af vår själ.
Jag ser den gamla vattenkvarnen vid stadens
ingång med det stora skofvelhjulet hvilket stannat som en
klocka stannar när lifvet sofver. Och jag ser bron,
där de tröga bondhästarna långsamt knoga fram med
spannmålslasset, medan kusken dåsar med tömmen
löst i händerna. Där borta under linden sitter
gäst-gifvaren framåtböjd, stirrande, med pipan bortglömd
i ena munvinkeln — stirrande på ån som knappast
flyter, väntar han tjock och bred på de gäster, som
inte komma. Tre flickor skölja kläder och breda
långsamt ut dem, långsamt såsom de där ha godt om tid.
plagg för plagg, och de gå hem med sina tomma
korgar, genom den enda gatan, där några hundar
leka; och husens skyltar, där målningen bleknat af
åratals snö och rägn, gapa ut i ödsligheten som i
halfsömn. Där ligger torget, med sitt frodiga gräs
— så grönt och friskt det är, —mellan stenarna, och
sin lutande vattenpost. Ingen pumpar mera. Ty
brunnen är uttorkad. Men vattenposten har blifvit
stående och fallit samman öfver sig själf, — likt en
skrumpen åldring, som, grubblande, har stannat och
glömt tiden .. .
Det skymmer på.
Ojuteriets fem arbetare gå hem, medan deras träskor
klappra mot stenläggningen, och målarna — de och
skalderna älska denna stad som dör — vandra stilla,
med stafflierna på ryggen, i den fallande skymningen
hemåt...
I denna stad lefde hon, i sina föräldrars hus, som
deras enda dotter, och där såg jag henne första gången.
Höga liljor växte på rabatterna i trädgården, genom
hvilken jag kom, och rosor på smala stammar. Rundt
om stodo lindar.
Men matsalen var hög som en hall. De till
hälften genomskinliga gardinerna föllo hvitgula ned från
sina kornischer, i djupa veck som släpet från en
kvinnas kropp.
Det ljus, som silade igenom dem har jag aldrig
sedan sett, det var dämpadt och overkligt och mildt
som skimret af en sommarnatt. Rundt bordet hängde
en krans af vinlöf men öfver oss lyfte i blåhvita
vaser, hvilkas handtag voro kvinnobröst och armar,
liljorna från trädgården sina raka, orörliga stänglar. ..
Omkring henne brusade dagens ord och fästens
stimm och kvinnornas röster gamla rosenstenar från
gamla slott glimmande på deras halsar — och
konstnärers jubel likt böljor som vräka mot en brädd de
icke nå .. .
Rank, med rubinslingan högt om sin hals, klädd i
gult siden, smålog hon bland sin faders gäster
höf-ligt som husets enda dotter och fjärran ifrån som den,
hvilken i tysthet småler åt sina egna ljudlösa tankar.
Då var det som han, landets främste målare, böjde
sig ned emot henne, och med sänkta ögon hviskade:
och botten alltid varit
litet af hvarje. — Hans
obestridliga stora
begåfning och glänsande
formtalang skola länge bevara
namnet på denne
"havets digter", som han en
gång själf älskade att
kalla sig —, på den
nordiska trubaduren
med de många idéerna
och de många
stämningarna.
Drachmanns rika
skrift-ställarverksamhet omfattar förutom hans många
dikter en mängd
romaner, noveller och
teaterstycken.
Vid sin död var D.
öfver 61 år gammal
(Se vidare H. 8. D.
porträtt och täxt årgång
Kllehi: Bengt Silfpertpam. VIII . 1.)
— 249 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
