Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 19 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Så vacker ni är. Säg mig Alice, hvem skall
si mycken skönhet lyckliggöra? — Lik en som vaknar,
slog fröken Alice upp ögonen med ett leende — men
ett annat leende än nyss — hon svarade och hennes
stämma blef så tydlig som om hon aflagt en ed:
— Den ende, svarade hon.
Och målaren teg . . . med brännande panna.
Men för andra gången mötte jag henne.
Det var i augusti på Marienlysts strand en afton.
Kajernas ljus i Helsingborg spände sitt guldband
längst sundet, och kurhotellets hvita byggning reste
sig i kvällsdunklet som ett jätteskrof, som gått för
ankar midt uppe bland luftens böljor.
Det var fest.
De kulörta lyktorna slingrade sig i guiriander om
dammarna, där svanorna gledo fram, liknande sagans
blommor, och hängde brokiga i trädkronornas mörker
som skimrande frukter, dem man frestades att plocka
med sina händer. ,
Valsens rytmer gungade ut öfver parken och
sundet, där båtar med färgade lyktor, fästade på höga
stänger, ljudlöst darrade.
Men på strandbädden vimlade tusende glada
människor, medan stojet steg och föll — af skratt och
klirrande glas och vals och prat och flirt och
gno-landen och tramp mot gruset och kväfda utrop och
hviskade ord och en visstump, sjungen på vattnet...
Medan hvita klädningar fångade ljus från gula
häng-lampor och ansiktena skymtade förbi, leende,
skrattande, och försvunno.
Och plötsligt raketer, längst ut på stranden,
gnistrande som eldbågar spända genom natten — öfver
oss, de många.
Där mötte jag henne.
Plötsligt kom hon emot mig. Hon var klädd i
hvitt. Och vandrande vid en herres arm — en reslig
man, högväxt och stark — grep hon min vänstra
hand och vände sig emot mig och hviskade mig
hastigt i örat: — Hvad jag är lycklig.
Och hon gick.
Så ser segern ut här på jorden — eller saligheten
i Guds himmel — som hennes ansikte det
ögonblicket under himmelens eldbågar.
Och jag sig henne för tredje gången — långt efteråt.
Jag hade kommit till en liten småstad, den enda
på en liten ö.
Hafvet bredde sig som ett bälte rundt om den.
Dess enda i ögonen fallande byggning var kyrkan.
Den låg hvit midt i allt det gröna.
Då jag kom fram till hotellet stod där i ett glas en
ros på mitt bord. Den hade skickats med ett bref.
Jag bröt det. Det var från henne. Där stod:
"Jag bor här. Jag skulle bli glad om ni ville
besöka mig."
Och under dessa rader, hennes namn — hennes
flicknamn.
Jag blef stående, med brefvet i hand, de få rader,
som sade så mycket som:
Här bodde hon, och bar ännu sitt flicknamn.
Jag vände mig till uppassaren, som ännu väntade,
nämnde namnet och frågade hvar i staden fröken bodde:
— A, fröken bor vid kyrkan, svarade den unge
mannen. Fröken har ju skola ... ja, det är både för
gossar och flickor ... så som det brukas nu för tiden.
— Och pratsam som alla landsortsbor fortfor han:
— Men huset är vådligt trefligt–fast där nog
är kallt nu, när det lider mot vintern.
Jag gick dit.
Ja, huset låg vid kyrkan. Den gamla kyrkogårdens
gräsmattor lågo framför det. Ett ensamt järnkors stod
där ännu med inskription af ett kändt, ryskt namn.
Höstens första blad hade gulnade fallit mellan gräsets
grönska. De sågo ut som döda fjärilar.
Rummet stod tomt ett ögonblick — medan jag såg
palmerna, som reste sina stammar, och vallmon, mörk,
i höga vaser.
Så kom hon.
Hade femton år gått? Ja, öfver hennes vänstra
tinning lyfte sig en silfverstripa som liknade en
silfver-kam fästad i hårets midt. Men det flyktiga leendet
gled som fordom öfver hennes drag, blottande en rad
af hvita tänder, och ögonen lågo, under halfslutna
ögonlock, så fjärran som de världar, man aldrig når.
— Hvad ni ännu är vacker, hviskade jag.
Hon räckte mig båda sina händer som man räcker
dem till en vän och sade: — Kom, låt oss sätta oss
ned och prata. Jag talar så sällan. För jag är
alltid ensam, och tiden är kort.
Hon visade mig in i ett litet rum, där höga soffor
stodo efter tre af väggarna. En enda tafla täckte där
i midten väggen, hög och mäktig . . .
Det var han — ja det var han, mannen från
strandbrädden.
— Sitt ned, sade hon, och satte sig själf, och på
en stund sade ingen af oss något.
Så sade hon uppriktig som den stolte är — och
hade därmed förklarat allt —:
— Min vän, jag hade väntat på den ende . . .
därför vill jag också vara den enda i hans hjärta.
Hon teg igen, medan det var som om orden
darrande hängde kvar i rummet. Hon hade stödt
hufvudet i händerna, och de hvälfda ögonlocken voro
sänkta . . .
Hvar såg jag någonsin en sådan tafla? Hvem drömde
någonsin i marmor ett minnesmärke så vackert?
TRONSKIFIE I MAROCKO.
De officiella
meddelande
bekräfta hvad
åtskilliga
telegram redan
dessförinnan
vetat berätta,
att tronskiftet
nu verkligen
ägt rum i
Marocko :
Ab-dul-Asiz har
blifvit afsatt
— det skedde
den 4 januari
— och i
moskén i Fez har
samma dag
till hans
efterträdare
Muley-Hafid
utropats.
Afsättningen
af den laglige
härskaren
beror på hans
sympatier för
de kristne och
tolererandet
af deras
framträngande i
Marocko och
åtgöranden
därstädes. "Det heliga kriget" har proklamerats, och
i Fez har ett kalifat upprättats för den nye sultanen.
Frankrike står villrådigt om hvad ståndpunkt det
skall intaga och Muley-Hafids alla återstående
anhängare börja vackla.
Efter fntnrrrnfi Kliché : Bengt Silfoertpatre.
ABDUL-ASIZ, den afsatte sultanen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
