Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 2 Februari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÖDÅR.
BERÄTTELSE FRÅN NORRLÄNDSKA OBYGDER.
FÖR HVAR 8 DAG AF HENRIK ULLMAN.
Det var nu andra året i rad, som skörden slagit
totalt fel. Icke för att jorden kring det magra
skogstorpet där uppe i obygden just gaf så öfversig ens i
goda år, om sådana nu någon gång vankades, men
den kunde dock med nöd föda ett par kor och ett
torparfolk med två barn; men nog fick man äfven då
sätta ner anspråken på lifvet och sällan äta sig mätt.
Men nu hade skörden slagit fel två år efter
hvarandra och det var mer än torpet kunde bära.
Första året gick väl an; då hade man ännu något
hopsparadt från året förut, både i reda pängar och
spanmål, ty det året hade då varit ett af Herren
välsignadt, så obeskrifligt vacker som skörden den gången
blifvit.
Men när andra året kom med tidig nattfrost och
felslagen skörd både på korn och hö, för att nu icke
tala om linet, som blef förstördt af slagrägnet redan
i blomningstiden, då blef Ola, torparen, mäkta
fundersam. Drog själf in på den kära tobaken och
förbjöd kaffe och ali slags sofvel i huset; ty nu gällde
det spara, om man ville rädda lifvet.
Och så slaktades ena kon och den andra fordrades
med ljung och mossa, någon gång uppblandadt med
magert starrgräs, plockadt strå för strå och hemburet
från maderna långt in i obygden.
Men själf drog Ola neråt bygden för att möjligen
finna något vinterarbete vid de stora sågverken, så att
man åtminstone kunde hålla den värsta nöden från
dörren och finge till utsäde nästa vår.
Och hemma i torpet gick mor i väntans dagar, ty
ej ens nöden kan göra människor förståndiga; barn
skulle man skaffa till världen, om man än sedan icke
hade något att stoppa i mun på dem.
— Kommer dag, kommer råd, sade Ola alltid; och
därvid blef det.
Två gånger under vintern kom han vandrande hem till
torpet öfver ödeskogarne, vid julen, då arbetet nere vid
sågen var aflyst, och då hade han med sig både mjöl
och lite sofvel och en strut kaffe som extra present
till mor och gemensam glädje under helgdagarne.
Så tittade han hem ett slag vid vårdagjämningen, när
han visste, att mor skulle ha sin stund: och då blef
han hemma en vecka, tills det värsta var öfver, och
mor åter kommit på benen, mager och utsliten och
blek som aldrig förr och utan näring åt den lilla i de
tunna brösten.
Men de hade ju ena kon kvar och hon mjölkade
snällt nog för den klena kost, som bestods henne.
Och med den trösten drog Ola åter sina färde. Så
blef det tyst och likt sig igen i det lilla skogstorpet;
bara att det kommit en mun till att mätta i
fattigdomen. Men kommer dag, kommer nog råd!
Och det kom råd; mer än man väntat. När snön
frampå vårsidan började smälta i backarne och
skogsgläntorna och fågelsträcken gingo brusande fram öfver
vildskogen, kom Ola hemdragande igen med sin kälke.
Och på den lågo två stora säckar utsäde, så mor som
icke på åratal sett så mycket spannmål på en gång,
förvånad slog hop händerna och ropade:
— Jestane, far, hva’ ska’ I me’ all den häringa säd?
Men i sitt sinne gladdes hon, ty nu skulle det
vankas korngrynsgröt och färskt bröd i stugan igen, och
sådant hade man icke sett till där på det sista året
åtminstone.
Men Ola var af en annan tanke, han. Hur hade
han icke slitit och släpat., gnidit och sparat på
slantarne hela vintern bara för att få hop så mycket, att
.han ändtligen en gång kunde få beså nyodlingen,
han tog upp för två år sedan men som alltsedan fått
ligga i träde i brist på utsäde. Nu skulle den besås och
det skulle bli en Herrans skörd på torpet det året, så att
man godt skulle kunna tåla båd’ två och tre nödår,
om det gällde.
Det hjälpte ej, att mor tiggde och bad far taga sitt
förnuft till fånga och icke störta dem alla i eländet.
— Far, tänker 1 icke på, om det slår fel i år igen?
sa mor. Men far var obeveklig och bad henne bara
sköta sitt, så skulle han nog sköta sitt, och hon skulle
få se, hvilken välsignad skörd de skulle få.
— För si, slår skörden fel två år i rad, de’ kan en
lida; men blir de’ gale’ de tredje året og, då unnar
oss int’ vår Herre att lefva, så då kan man lia gärna
lägga sig å dö mä’ samma.
Det var Olas argument, som icke tålde några
motsägelser; och när därför lill’Erk, minsta pojken, mager
och hålögd kom och bad att få smaka på bara lite
på fars "goa sä", så fick han sig en sittopp, så att
han tjutande gömde sig bakom mors kjolar. Ty far
var icke att leka med, när han blef ond.
Så plöjde då Ola i vårdagarne upp trädan också
och sådde korn på alltsamman; till och med mors
lill-land blef i år kornåker, ty far hade satt sig i
sinnet, att gröpkvarnen icke skulle röras förrän till hösten
och all spannmål, han släpat upp från bygden, skulle
i jorden.
Mor grät och bad, att han åtminstone skulle sätta
undan en enda liten skäppa, men intet hjälpte; och
bröd fick man bli utan äfven den våren och
sommaren.
— Kommer dag, kommer råd, sade Ola med sin
orubbliga tro på lifvet och lyckan.
Men denna hans tro blef dock till sist rubbad.
Ty skörden slog fel det året också; det blef
verkligen nödår för tredje gången.
Våren och försommaren kommo så obeskrifligt
vackra och blida. Tidigt gick kälen ur jorden och
snön smalt i forsande bäckar ute på längorna, så att
marken var nästan bar redan vid pingst.
Vid midsommartiden var det full sommar med
korn-knarrslåtar i sädesåkrarna natten lång och frodiga ax
på hvart kornstånd. Och sådan blef öckså hela
sommaren, som skapad för fattigmansägorna där i norr,
solig och fager som aldrig förr.
Torparen gick omkring, stolt och lycklig som en
kung i sitt rike. Det var då en god tanke af honom
att just i år ge jorden så mycket korn, hon kunde
bära; här skulle bli ett dundrande öfverflöd efter
detta och icke så lite till afsalu häller.
Han retades med sin hustru som icke haft lika
godt förstånd som han utan velat snåla in på utsädet.
Men mor, som nu alltid hade sina dystra aningar och
icke trodde på lyckan förrän hon hade den i sin
hand, ruskade blott betänksamt på hufvudet.
— Hojta lagom, I far, innan sä’en ligger i boa, för
det kan all’ri gå väl iör en fattig stackare att så fresta
vår Herre, sa’ hon.
Men far bara skrattade åt henne och hennes
aningar, ty den redan vunna framgången hade stigit
honom åt hufvudet och han gaf sig den lede på, att
det skulle blifva ett härligt år.
Nere från bygden lät det minsann icke för rart.
Vårfloden hade efter en ovanligt snörik vinter varit
både häftig och långvarig. Stora delar af de lågländta
åkrarna stodo ännu vid pingsttiden under vatten och
plogen kom sent i jord därnere.
Men detta bekymrade föga den öfvermodige
torparen.
— Nu kan di därnere få känna på, hur en ann’
kan ha’et imiilanåt, mente han och såg med kisande
ögon smeksamt öfver sina egna böljande sädesfält.
— 283 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
