Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 18. Den 2 Februari 1908
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Tänkte aldrig på, hur det skulle bli för dem själfva,
om nu också hans skörd i sistone sloge fel; ingen
möjlighet kanske då att få köpa nerifrån bygden
eller skaffa sig arbete, när folket också där var lika
utfattigt.
* *
*
Så bröt då omsider augusti in och med den kommo
de första järn-nätterna.
Nåja, lite kyla måste man bereda sig på så här på
sensommaren och den skadade ju icke kornet, så
härdig som den välsignade säden var. Detta tänkte
Ola i sitt stilla sinne för att därigenom intala sig
själf mod; men inte trodde han riktigt på det, inte;
ty kylan i de klara augustinätterna kunde följas af
frosten, det visste han godt nog. Men han skämdes
för hustru sin och undvek därför att för henne låtsa
om sina farhågor. För tänk, om hon nu ändå finge rätt!
Och hustrun, hon teg, hon också; suckade blott
för hvar dag allt djupare, när mannen icke hörde det.
Icke ville hon förebrå honom, om det nu gick galet;
lian gjorde ju så godt han förstod och allt af idel
välmening. Han trodde ju så blindt på lyckan!
Men mången gång under dessa kyligt klara
augustinätter, när månen stod blodröd öfver fjället, vaknade
nog mor vid att mannen smög sig utom stugudörren
för att se, hur väder och vind artade sig. Men hon
låtsades aldrig märka det och sporde honom ej därom.
— Han får ha’t som han själf vill, tänkte hon
stillatigande.
Så gingo dessa två människor omkring, slutna för
hvarandra, utan att ens våga möta hvarandras blickar
för att ej förråda sina innersta tankar och farhågor.
Och kanske var det bäst så.
Och dagarne gingo, en efter en, med sol och värme
och kyla om nätterna. Kornet stod och vajade gult
och frodigt i sensommarsolen; en vecka till, bara en
endaste vecka till, så vore det moget för lien.
Men på en vecka kan det hända så mycket.
Så var det en söndagskväll i slutet på augusti. Mor
hade lagt den lilla minsta, som redan snusade och
sof under vaggans lapptäcke, och pojkarne, Jon och
Erk, hade gått in åt mossen att plocka hjortron, som
stodo som röda guldet i våtbankarne.
Då tog Ola för första gången mor med sig för att
visa henne skörden. De gingo utefter renarna hand
i hand som en gång i fästfolkstiden; då och då
plockade Ola ett moget ax och gnuggade med stolthet
fram de fullmatade kornen, så att mor riktigt skulle
få se och öfvertyga sig, hvilken rikedom, som stod
och väntade dem.
— Di säjer, att skörden slår fel därnere i år, och
Gu’ signe oss, hva pengar vi då ska få för spannmåle!
Ola skrockade förnöjdt och de gingo vidare bort åt
nyodlingen. Där var skörden icke så vacker, ty Ola
hade icke haft råd att gödsla ordentligt, och så låg
den nog lite öppet till för fjällvinden, när den kom
dragandes. Men de andra längorna voro så mycket
frodigare, icke minst mors linland, som låg i söder
och i skydd bak’ logen.
— Ja, du mor, nästa söndag få vi äta
korngryns-gröt igen, menade Ola, när de åter gingo mot stugan.
Mor svarade ej men såg ängsligt mot solbärgningen,
som stod hotande röd öfver fjället.
— Har I sett på himmelen denna, far? sporde hon
och pekade mot kvällshimmelns purpur.
Mannen hojade till och såg upp.
— Ja ä’ barnfödder här på trakten och känner bättre
än du, som är där söderifrån, hva’ sånt betyder.
— Frosten? Ånej, mor, se nu int’ i syne och tro
allt om ondt, bara vår Herre låter sitt gull skina
öfver fjället.
— Gu’ nåde oss i alla fall, sa mor. Så gingo de
in i stugan.
^ ‡
*
Och så kom frosten, plötsligt, hårdt och obevekligt!
Icke en af augustis vanliga järn-nätter, utan frosten,
som skonlöst mördar och i ett slag härjar allt, trösten,
som krossar förhoppningar, födda i blida vårnätter
och närda under soliga sommardagar.
Det började med att vinden i kvällningen gick öfver
på nordkanten; och så kom med ens kylan bitande
kall svepande ifrån snöfjällen i norr. Kölden knakade i
stugknuten och stjärnorna gnistrade olycksbådande klara.
Ola kunde först ej fullt fatta, att det var sannt;
men så kom besinningen öfver honom och han blef
het öfver hela kroppen af ångest. Tyckte först, att
det tjänade till intet att spjärna mot ödet, utan låta
vreden, som nu var öfver dem, ha sin gång.
Så mötte han hustruns ångestfullt spörjande blickar
och då först vaknade han riktigt till sig igen.
— Vea oss, mor, om nu frosten tar allt vårat,
ropade han och sprang bortåt ägorna. Och så började
kampen för lifvet.
Som en galning släpade han samman, biträdd af
hustru och barn, stora risbål på vindsidan om åkrarne,
för att röken från dessa om möjligt skulle hindra
frosten att bita sig fast i grödan. Han kämpade
mindre för sitt eget fattiga lif; men hustrun och
barnen, barnen! De måste räddas!
Drypande af svett, sotig öfver hela ansiktet och
halfkväfd af rök och ansträngning, sprang han hela
natten från eld till eld, kastade nytt bränsle på och
göt vatten däröfver för att få röken att slå bättre till.
Han grät och bad, ömsom anropande och
förbannande himmelen i ångest och vanmäktig vrede. Men
intet hjälpte, ej böner, ej öfvermänskliga
ansträngningar. Maktlösa fingo människorna åse, hur frosten
skonlöst tog deras enda egendom, bit för bit. —
När morgonsolen åter stod värmande öfver fjällen,
bådande en ny, välsignad dag, då hade frosten fyllt
sitt värf och dragit vidare till andra trakter.
Svartbrända, som om en vådeld gått fram däröfver,
lågo fälten, där ännu i går de tyngda axen vajar för
kvällsvinden. Och de arma människorna sågo
tigande och skräckslagna på förödelsen.
Pojkarna hade uttröttade af vaka och ansträngning
lagt sig till hvila vid en slocknande eld och sofvo
redan i barnens ostörda ro, glömska af hvad de
bevittnat under den gångna natten.
Torparen stod och såg slött frånvarande på sin
hustru, som stillatigande satt sig på dikesrenen, i tårlös
sorg vaggande med kroppen. Hvad kunde hon säga
honom, som i denna stund ej skulle blifva ett
skärande rop af ångest? Och hvad skulle han väl säga
henne?
Då skar ett klagande jämmer bortifrån stugan
genom morgonens stillhet. Hustrun spratt till, reste sig
mödosamt upp och gick tungt mot hemmet. Men
som en drucken vacklade mannen efter henne och
grep henne hårdt i armen. Och så kommo ändtligen
öfver hans läppar, fulla af ångest och förtviflan, skarpa
och obarmhärtiga som pisksnärtar:
— Gå — gå, du, och lägg henne, den lilla därinne, i
brunnen. Hvarför skulle vi låta henne lefva, när vår
Herre int’ unnar oss det?
Men då såg hustrun mildt förebrående på mannen
vid sin sida, och det kom ett drag af hoppfull energi
i det tärda ansiktet, när hon på sitt stillsamt
under-gifna sätt svarade:
— Nej, far, nu måste vi alla lefva för att kunna
bära olyckfn; och först hon, den lilla, för hon ska’
hjälpa oss igenom mycke’.
— 284 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:42:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/9/0304.html
