Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 15 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA KARL NORDSTRÖM-TAFLOR.
En separat-utställning af 21 förut ej exponerade Karl Nordström-taflar
pågår f. n. i Konstnårshuset i Stockholm, där äfvenså samtidigt 72 nya
akvareller och teckningar med motiv från Stockholm och trakten däromkring
samt — gifvetvis — västkusten finnas utställda. Den lika egenartade som
harmoniska konsten i den beundrade västkustmålarens senaste arbeten göra
det till en mer än vanligt stor njutning att här se endast en konstnärs
arbeten samlade bredvid hvarandra.
B. 8 Du STtiCKHOlilSFUlWMAF. KHeh!t Km. A.-R. Btnut .........i.
EN GALEAS PÅ KUSTFART. VINTERSTUDIE FRÅN ROSLAGSGATAN.
TROLLHAREN.
EN VERKLIG JÄGAREHISTORIA. FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF E. HELLGREN.
Jag minns inte nu om det var efter en fäst eller
vid något annat tillfälle, men jag tror det förra.
Nog af, vi sutto en hel del ungdom af olika åldrar
och pratade om harar och rapphöns och hundar och
bössor och hade roligt.
Det var den äldsta ynglingen i laget, en man på
75 år, som förde samtalet in på jägarehistoriernas
heliga område och hvar och en försökte gifva prof på
sin fantasi, som vanligt är vid sådana tillfällen,
förunderliga prof på förunderlig fantasi.
Inledaren behärskade ämnet, det var både kändt och
erkändt. Han var allas farbror, allas gode vän, och
vi kände hans taktik.
Han satt alltså och lyssnade till de ungas försök
sedan han narrat dem i väg och smålog faderligt då
och då ett belåtet leende — ack det var för honom,
den gamle veteranen på såväl jaktens som
jakthistoriernas stråt, ett eko från hans egen ungdomstid.
Ibland gnäggade han ett kort litet bifall — ibland
ruskade han på hufvudet, när en mera än nödvändigt
dum upplösning afslutade ett godt uppslag — men
hela tiden spelade de pigga ögonen fulla af
pojkaktig lefnadslust.
Vi gingo tappert på under det att vi tittade på
den gamla ingeniören (han var landtmätare). Jag
har ju redan sagt, att vi kände hans taktik!
Gubben blef eldad så småningom, just hvad vi ville,
hostade, drack ur sin toddy och lagade en ny,
smakade på den, slog på litet mera konjak, smakade igen,
nickade, talade och sade:
— Harar ja, jag har känt många harar, som
herrarna allt skulle haft svårt att reda upp. Men den
värsta jag minns, det var en julhare, som jag sköt
1845 ––
Han tog en ny klunk och skrattade tyst, knäppte
ihop händerna öfver den. trinda magen och log ett
jättelöje.
— Här månde komma något, tänkte vi och
tystnade och väntade . ..
Gubben tittade sig omkring med öfverlycklig min.
Ännu var han nummer ett; han märkte det, det gladde
hans gamla jägarehjärta och vi förstodo honom, hvar
enda en förstodo vi honom, så som alltid de förstå
hvarandra, som begagnat hvarandras stöfvare. Så voro
vi alla inflätade och hade ett tör oss alla gemensamt
område, hvilket var absolut "Tabu* för utomstående.
Som sagdt, vi väntade.
Skål! sa’ ingeniören och nickade åt oss.
— Jo, började han, det var i mina unga dagar, jag
var då 22. Jag hade då fått plats uppe hos baron ***
i Sörmland och jag skulle dika ut en myr för honom.
Jag var något till stolt! Det var min första
förrättning på egen hand.
Bra hade jag, och gamle baron var aldrig hemma.
Han var kammarherre hos kungen, det var Oscar den
förste, och skulle sköta vattenkonsterna i kungl. maj:ts
sängkammare — ja herrarne ä’ ju jägare — men unga
baronerna kommo ner ibland, di va’ på gardiet. Och
då jagade vi!
Nu hade jag fått lof att jaga när jag ville och
sakta gick det med myren, men hararna di fick så
mycket mer brådtom. Och det är inte det lilla, för
sörmlandshararna di ä di kvickaste harar i
Sverige.
Jag jagade alltid med skogvaktarn, hette Andersson,
en hygglig karl, men han var skrockfull.
Så kom Andersson en lördag: — Ska’ ingeniören
ha en julhare? sa’ han.
För det var lörda’n före jul.
— Ja, sa’ jag.
- 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
