Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 15 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar 8 dag
— Ja i morgon då, sa’
Andersson, och så gick lian.
Det blef en jakt!
Det var så vackert 1
Frosten glittrade som silfver i
ljungen och träden va’ som stora
korallkronor. Gud Fader är nog
en stor juvelerare! Men dethör inte
hit. Men jag är en gammal man
och tänker så ibland, ser herrarna.
Ja hundarna di fick opp! Vi
hade tre. Aldrig finns något, som
gläder ett ungt hjärta så mycket,
som ett sjungade dref en vacker
vintermorgon, då man är ung och
glad och frisk och stark, — ja, ja,
ungdomen och jakten, det har
varit mitt lif.
Nå, drefvet gick i sörmländska
backar, ibland nära ibland långt
borta — det klang i kryptorna
— sjöng ut i långa glada toner
på slätterna — det var som en
musik; aldrig har jag hört ett
sådant dref! Så bytte hundarna ton.
— Nu, sa’ Andersson, skogvaktarn, di har fått upp
trollharen.
— Trollharen? sa jag.
— Ja, sa’ han, trollharen. För vi ha en trollhare här.
— Ah, sa jag, tror Andersson på sån’t skrock?
— Skrock, sa han, skrock!?
— Jag har varit skogvaktare här i många år, och
så länge jag har varit här, nu snart 30 år, har
trollharen varit här, å han var här långt före min tid.
Skjuta på’n får man nog, men det lönar sig inte.
Gamle baron har skjutit på’n och gamle barons far
och farfar och unge baronerna och deras kamrater
ha skjutit på’n, men aldrig ha di fått’en.
— Prat! sa jag.
— Det är detsamma, sa’ Andersson, nu går jag hem.
— Gå då, sa’ jag, men den trollharen den ska’ ha
trollat för sista gången i dag, i dag! — sa’ jag.
— Ta’r ingenjören reda på hundarna? frågte han.
Ja, sa’ jag, och annandagen kan Andersson
komma ner och äta lite julhare hos mig, sa’ jag.
Och han gick!
Men jag följde hundarne.
Backe upp och backe ned, backe ned och backe
ÅLANDSFRÅGANS DIPLOMATER.
TYSKE RIKSKANSLERN FURST von
BüLOW. Om man får tro de på senaste
tiden framkomna uttalandena i den tyska
prässen, synes opinionen i Tyskland vara
för att detta land ej skall ge sitt samtycke
till Rysslands befästande af Ålandsöarna.
Klirht: Bmjt Silf,u in,, UIJ
FRANSKE UTRIKESMINISTERN
PICHON. (I föreg. n:r råkade af misstag
f. d. utrikesministern Delcassés porträtt
blifva infördt i stället för Pichons.) Se
äfven porträtten i H. 8. D:s föreg. n:r.
upp och så får jag se haren gå öfver mossen. Isen
bar nätt, men jag efter! Jag hoppade från tufva till
tufva. Då låg midt i mossen en holme, en bergsknalle
förstår ni, och dit gick haren, men jag följde, och då
hade hundarna tappat. Men när jag kom iland på
holmen, så var där en gångstig och på gångstigen
låg haren och tryckte. Jag sköt — och han blef
liggande — han hoppade inte ens.
Så gick jag då fram förstås och skulle se på
honom, och då var han så tung, att jag orkade
knappast lyfta honom. Han var så fullsatt med hagel,
att det var som ett pansar!
Gubben såg sig omkring.
Men hur kunde farbror få död på honom?
frågade en näsvis åhörare.
Det var en fläck i nacken, som var ledig,
förklarade berättaren med det djupaste allvar, och
där hade två af mina hagel gått in! — det var så
att säga hans Akilles häl, slutade han.
Jäkeln i den haren, fortfor vår gamle vän glad
öfver åhörarnas tydliga häpnad tänk er en så
gammal f—n till hare. Gustaf III sköt också på honom,
och så ramlar han för mig. Men det var inte åldern,
- som gjorde det så mycket!
Men ni förstår att för hvart
år fick han några skålpund
bly till att bära på! Ha, ha!
Jag bjöd Andersson,
skogvaktarn, på harsoppa, och
soppan, det var mest smält
bly, nå, något fett fanns det
ju också förstås — men,
fortsatte han och tittade åt en
viss person i laget — blv
det är ju ganska lättsmält?
Det beror på hur det tas,
blef svaret.
— Jag tror du försöker
parera, sa’ gubben. Ja
godnatt pojkar! Det var en
historia om en bössa! Den
var inte så dum! Och
nå’n talte om hästar? Jag
kan en historia om hästar
eller rättare en häst–
— men nu, ja - nu har
jag gifvit er en julhare, och
nu går gubben hem.
— God jul! jägarepojkar!
T. v. interiör af Erik Dahlbergs
grafkor i Turinge kyrka i
Södermanland. T h. exteriör af samma kyrka.
Grafkoret är det Dahlbergska.
TILL ROSKILDE-MINNET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
