Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 29 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar f, dag
det omtalas, men jag har inte kunnat tro på det, och
gör det. Ty det ha vi gjort i alla tider, så gjorde
far min, det var min farfar som lärde mig sätta upp
den första gillerstocken. I snart 50 år har jag lefvat,
och under de åren har jag gillrat åtskilligt med fågel.
Hvad skall man lefva af då det slår fel med skörden,
om inte på fisk och fågel, och hur skall man få fågel
så det räcker, om man bara får begagna bössan. Nej,
det räcker inte, och då kan man vara glad, att man
lärt sig hur man skall bära sig åt på annat sätt, och
det kan jag. Men aldrig har någon sagt mig ett ord
Tör den saken. Jag har sålt fågel till både
jägmästaren och länsmannen, och aldrig sade de någonting,
och den fågeln var också gillrad, det var ingen konst
att finna ut det, om man undersökte. Och nu skulle
det med ens ha blifvit förbjudet, nej, jag tror inte
det kan vara möjligt, hur skulle det vara möjligt, att
kronan förbjöd oss, fattiga skogstorpare, att taga en
fågel ur skogen, då det inte sker några olagligheter
annars?
— Du får inte använda giller, hör du det, svarade
kronojägarn, det har blifvit ny förordning på det och
kronan vet nog hvad hon gör.
Hyöklunen såg en stund framför sig, sen sade han
lågt och mer som om han talat till sig själf:
— Nog vet kronan hvad hon gör och rätt är det
väl om kronan har befallt det. Men hvarför har hon
befallt det, du får säga mig det du, som har bättre
reda på det än jag? Hvarför har kronan förbjudit oss
att gillra vår fågel, då den vet hur godt det finns om
den i skogen?
— Du frågar, svarade kronojägaren föraktligt.
Liksom om det skulle vara så svårt att begripa! Har
du inte själf någon gång träffat fåglar ännu lefvande
mellan gillerstockarne, har du kanske inte?
Hyöklunen funderade en stund innan han svarade.
Jo, det hade han förstås gjort. Den där tjädern, som
kronojägaren nyss tagit ifrån honom, hade left när
han kom för att vittja, han hade blifvit fastklämd
med benen, fått dem afslagna, men det kunde ju
ingen människa hjälpa.
— Nej, det kunde ju ingen människa hjälpa, att
villebrådet fastnade endast med benen i gillerstockarne
och fick dem afbrutna, invände kronojägaren, men
därför hade kronan också förbjudit undersåtarna att
använda den fångstredskapen. Är det mänskligt,
slutade han, att låta en stackars fågel sitta fastklämd
med afbrutna ben? Det är det, som kronan inte
längre vill veta af, och ändå gör du emot som hon
befaller.
Hyöklunens hjärna var trög, det dröjde länge om
innan den kunde reda de tankar som vredo sig
därinne. Det var så nytt för honom, så ofattligt.
— Hå, Herre Gud, människan måste ju äta I
— Ja visst! svarade kronojägaren, men det är
förbjudet att pina djuren!
— Jag förstår bara, att där hemma går Kajsa och skall
välsigna den stund, då jag kan komma hem med en
fågel, och den har du tagit ifrån mig och säger att
kronan har sagt till dig om det.
Men om du hade svultit så mycket som jag fått
göra under sista tiden, om du hade hustru och fem
barn som jag och du inte såg den bittersta utväg
hvar du skulle ta en matsmula ifrån, kon mjölkar bara
en liten blå tår, vi få baka bröd af mossa och gröpe,
mjölet är för länge sedan slut, hvad vill du att en
karl skall göra när hustrun gråter och barnen låta illa
i sömnen? Kan du ha hjärta till att ta ifrån oss en
stackars fågel, när jag ändtligen lyckats få den. Jag
kan säga dig att jag fått gå förgäfves hela den här
långa tiden, fått komma tomhändt hem. Det skriker
i mig bara när jag kommer ihåg det.
Kronojägaren såg rörd ut, han tycktes kämpa med
sin plikt och Hyöklunens ögon började brinna med
grå glans. Han anade hvad som försiggick inom
mannen framför honom och såg en möjlighet som han
inte fick släppa.
— Har du inte själf hustru och barn, har du inte
själf haft det smått, då förstår du nog hvad en sådan
stackare som jag måste känna. Jag visste inte om
att det här med giller var förbjudet, jag hade häller
aldrig kunnat få i mitt hufvud att det var förbjudet.
När blef det så, att djur blefvo för mer än människor,
tycker du att sådant kan vara rimligt. Nej! Det är
styggt att plåga djur, men om hustrun och barnen
svälta, kan det inte hjälpas. Jag är en karl och jag
vore det inte, om jag lät dem svälta sig sjuka, därför
— att jag inte nändes slå ihjäl en tjäder.
— Lagen tar inte hänsyn till sådant, när lagen
befaller så får man lyda, annars begår man brott. Och
den som det gör han kommer på "tjyfhuset*,
svarade kronojägaren.
— Så vill du sätta mig in på "tjyfhuset" då, och
jag har aldrig gjort någon människa orätt. Ingenting
har jag, arbeta har jag velat, men hvar ska man få
arbete i dessa tider. Jag har gjort allt jag kunnat
för att lefva ärligt, och det är tacken, nu kommer du
här och vill sätta in mig på tjyfhuset. Hvad lönar
det då att lefva ärligt, då man skall komma dit i alla
fall. Jag rår inte för, att jag måste äta, jag rår inte
för att det inte finns något arbete för mig, jag rår
inte för att missväxten inte låtit någonting bli på
mina svettigt vända åkrar, att kon inte kan mjölka
af det eländiga fodret, hvad vill du man skall göra
om man är karl och har hustru och barn? . ..
Du vet hur många mil jag har att gå innan jag
kommer fram till handelsboden, och har jag för rästen
ingenting att köpa något krut för? Om
handelsmannen ville borga mig något, men det gör han inte,
tror du, att jag skulle borga krut? Nej mjöl! Men
inte häller sådant får jag, det är svårt.
Men jag kan sätta ut giller för att få en stackars
fågel, och när jag ändtligen får en, då kommer du
och tar den ifrån mig och lofvar att sätta mig på
tjyfhus, är det mänskligt det?
Hyöklunen tystnade, han var inte van att tala så
mycket på en gång, men nu kämpade han en
förtviflad kamp, inte för sig själf, fast benen veko sig
under honom, och mattighetssvetten började tränga
ut i pannan i stora droppar, han kämpade för hustru
och barn. Kronjägaren tvekade synbarligen allt
mera, han fick inte släppa nu, annars var allt
förspilt.
— Nej om jag är en karl, så kunde jag till och
med gå och ta fågel på kronoskogen, om det blef
nödvändigt, men det har jag ju inte gjort, ty det
behöfs inte. Och så pass karl är jag, att jag skulle
fånga ett par fåglar till på samma sätt som den där,
fast det gör ondt i mig, men det gör mera ondt att
se på dem som vänta hemma, när jag kommer och
inte har någonting med mig i näfverpåsen, jo, så pass
karl är jag, och så är mina grannar hvar enda en, det
är inte tal om annat.
Och så kommer du, därför att jag är karl och inte
lider se de mina svälta, och tar ifrån mig det enda
jag har att föda dem med, du lofvar att sätta in mig
på tjyfhuset. Åh är det tacken det för allt mitt
ärliga slit, jag rår inte för min olycka och att det inte
vill växa, ska jag ändå komma in på tjyfhuset? Och
hvad skall det sedan bli af de mina? Gud i
himmelen!
Han hade talat ut, han stod med sänkt hufvud och
väntade i bitter tystnad. Kronojägaren krängde
väskan fram på magen och tog åter upp fågeln.
— 412 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
