Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 5 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. L. FRÖLANDER. †
Med uppriktigt beklagande mottogs från skilda håll
underrättelsen om att en af den svenska bankvärldens
mest sympatiska personligheter, verkställande
direktören i Sveriges allmänna hypoteksbank Henry
Theodor Frölander, den 10 mars aflidit i Stockholm efter
några veckors oroväckande sjukdom.
Beklagandet var så mycket allmännare,
som den aflidne i vidsträckta kretsar,
äfven utom sitt egentliga arbetsområde,
gjort sig känd lör omutlig rättrådighet,
mångsidig bildning och i bästa mening
frisinnad, vidsynt läggning.
Frölander var född i Göteborg 1856,
blef 1873 student i Uppsala och ägnade
sig därefter åt vidtomfattande,
själfständiga studier, som icke minst rörde
sig på nationalekonomiens och
sociologiens områden. Vid sidan häraf fördes
han in i det led af unga, dådkraftiga
och entusiastiska män, som bildade den
radikala studentföreningen Verdandi.
Inom denna spelade Frölander en
beaktad roll och deltog med lif och lust
i denna orädda sammanslutnings
verksamhet under dess intressanta
Sturm-und-Drang-år. De nya, fria tankar,
som frodades inom Verdandi, fingo i Frölander en
anhängare för lifvet, på samma gång som hans sunda
praktiska sinne hindrade honom från att gå till någon
som helst öfverdrift.
Af denna sin praktiska läggning leddes Frölander
öfver till affärslifvet, till att börja med
försäkrings-verksamheten. Efter att under några år ha varit
anställd i sjöförsäkringsaktiebolaget Ägir erbjöd man
honom en plats i finansdepartementets bankbyrå. Där
kom han dock icke att stanna länge. Man hade in-
(Forts. fr. sid. 429)
sig och tog ett steg framåt. Vid det sista
klämtslaget skulle han gå uppför trappan. Rebecka låg där
hon låg! Hennes hasande skulle ej "störa honom i
den tomma våningen, hennes tårögda förebråelse inte
reta honom vidare. Klockornas ljud upphörde att
vibrera i luften, och gående på tåspetsarna steg han
uppför trappan. Skräcken vek undan och han
upprepade lugnande: "Rebecka ligger där hon ligger!"
Hvad var det? Någonting strök förbi honom i den
mörka trappkröken, en lätt suck hördes och åter
kramade skrämseln hans hjärta, men han fortsatte
trappan uppför. Den ondskefulla makt, som närmade sig
hotande, skulle icke skrämma honom till en dumhet.
Han började tala halfhögt med sig själf. "Åh, nej,
Per Anton var inte rädd för hvarken gastar eller troll!"
Märkvärdigt, att trappan aldrig förefallit så lång förr
–-Han fann en skämtsam ordvändning, men
tappade strax bort den igen och stirrade rakt upp i
mörkret. En sådan narr han var! Minsann väntade
han inte att få se en vålnad däruppe. Den skulle
han fördrifva med skämt och hån! Han skrattade ett
kort, skorrande skratt och sökte med spänd blick
genomtränga mörkret. Då lyste en eldkula rakt framför
honom, lyste en sekund och släktes åter. Det var
som om han än en gång sett Rebeckas ögon glimma
mot sig i fjollig rädsla för hans husbondevrede. Hans
steg blefvo säkra och bullersamma. Så brukade han
gå då han kom hem från Reisens, eller det sena
priffe-partiet hos någon af ordensbröderna. Han svor sin
vanliga ed då han stötte armbågen mot muren i
farstuhörnan, men handen, som trefvade efter låsvredet,
darrade och nyckelklippan skramlade lätt.
Han höll andan och lyssnade. Intet ljud hördes.
Men med hvarje nerv i sin kropp kände han att det
fanns där bakom honom, väntande på att dörren skulle
öppnas.
om bankvärlden allt mera lagt märke till den
sällsynt duglige, sympatiske mannen, och år 1892 finna
vi honom som kassadirektör i Stockholms enskilda
bank. I sex år beklädde han denna post, som han
lämnade för att odeladt kunna ägna sig åt sin i början
på nittiotalet inledda verksamhet som
Sveriges allmänna hypoteksbanks
verkställande direktör. På denna
ansvarsfulla och synnerligen maktpåliggande
plats lade han i dagen egenskaper,
som berättiga honom till att nämnas
bland vårt lands förnämsta finansiella
begåfningar, och det lider intet tvifvel
att vår bankvärld genom Frölanders
bortgång gjort en svårersättlig
förlust.
Frölander skulle, om hans tid
medgifvit, tvifvelsutan ha kommit att spela
en roll inom det politiska lifvet, i
synnerhet som han var i besittning af en
ingalunda vanlig formell talang. Han
måste emellertid på grund af sin
kräf-vande verksamhet afvisa de
påtryckningar som i detta afseende från
frisinnadt håll gjordes till honom.
Vid förlikningsmannainstitutionens
nens upprättande kunde han dock icke motstå lusten
att göra sin erfarenhet och sina rika kunskaper
fruktbringande på det sociala fredsarbetets område. Han
blef den förste förlikningsmannen för Stockholms
distrikt, och i denna sin egenskap utvecklade han en
insiktsfull, energisk och välsignelsebringande
verksamhet. Han torde f. ö. ha haft ett afgörande inflytande
på den nya institutionens hela anläggning och dess
första vackra utvecklingslinjer.
— Stig på, högt ärade ande, sade han i jollrande
ton då låset flög upp. Vägen är kanske inte alldeles
obekant? Han kände efter tändstickorna på hyllan
innanför dörren. Där fanns inga. Rebecka hade
alltid varit mycket noga i fråga om sådana småsaker.
Medan han sökte sig fram genom rummet hörde han
ånyo tassandet af lätta steg bakom sig.
— Genera sig inte, mumlade han, stig bara på!
Till väster är länstolen, där sitter man bra.
Ändtligen fick han tag i ljusstaken och stickorna.
Medan han tände formade sig i hans hjärna en
föreställning om den syn, som skulle möta hans blick.
Han höjde ljuset med krampaktigt spända armmuskler,
men ansiktet hånlog då han borta vid sängen såg en
smal skugga ringla sig undan ljusskenet.
— Du hittar vägen, hväste han med skallrande
tänder, du vet hvar det är varmt och mjukt!
Skuggan sköt rakt upp i luften, den tog form af
en liten smal kvinna, som stod vacklande vid
ljuskretsens yttersta rand; inne i dunklet flammade ett
ondskefullt öga mot Per Anton.
— Rebecka, enögd och kutig som förr! Munnen
drogs på sned i skräckkramp och han fattade hårdt
om bordskifvan för att hålla sig uppe, rummet
gungade omkring honom och luften var full af eldstänk.
— Narr, narr! ropade han högt, men skrattet ville
ej komma. Staken föll klirrande ned på bordet, med
ett språng stod han vid sängen och lyfte händerna
hotande mot något, som skyggade och vek undan.
En kort strid, ett skrik och han höll en stor, enögd
katt i nackskinnet.
De gåfvo akt på hvarandra som fiender i bakhåll.
Katten förhöll sig stilla, afvaktande rätta stunden alt
vrida sig lös. Per Anton log och granskade djuret
noga. Det grönskiftande ögat tog allt för stor plats
i det lilla runda hufvudet; de klumpiga fötterna och
H. L. FRÖLANDER.
- 431 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
