Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 5 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar S dag
den stympade svansen gjorde kroppen ännu
oformligare.
— Min ärade maka grubblade mycket öfver
själavandringen, skulle hon möjligtvis gå igen kunde hon
välja en mera tilltalande skepnad än din, men
knappast en passligare. Du är ful, listig, hal,
efterhängsen! –Vid hvarje hånfullt ord skakade han
djuret så att håren reste sig på ända. Då han lugnat
sin rädsla gick han bort till det öppna fönstret, lutade
sig långt ut och släppte katten ned genom luften.
Medan han lyssnade efter något ljud nerifrån brinken
hörde han sitt namn ropas, såsom hustrun brukade
ropa då han hotade henne med straff. 1 det samma
bröt ovädret löst. Han fnittrade belåtet. Rebecka
hade haft en sådan fruktan för åskan, när den gick
gömde hon sig i ett mörkt rum och bara grät.
— Mig skrämmer hvarken blixt eller spöken! sade
han högt och stängde fönstret med en skräll.
Då bäddens rogifvande värme omslöt honom
upphörde blicken att söka borta i de mörka vråarna.
Regnet trummade på fönsterrutorna, det kändes godt
att vara i skydd. Medan stormen höll honom vaken
tänkte han på hustrun, upprepade för sig hennes fel,
drog sig till minnes hvarje gång hon satt sig emot
hans befallningar, försummat sina plikter, retat
honom med sitt tysta, envisa motstånd. Hon teg då
han tillvitade henne något och hon fjäskade med allt
det han upphört att önska sig. Hon beklagade sig
aldrig, men gick omkring tårögd och talade om
fördragsamhet och ett lif efter detta. — — Hvad var
det? han höide ljuset och tittade bortåt dörren. Då
han öfvertygat sig om att den var stängd kröp han
ned med täcket öfver hufvudet.
Det första han såg morgonen därpå var katten,
som låg hoprullad vid hans fötter. Den blängde
vettskrämd på honom, men hvarken sparkar eller hotelser
förmådde jaga bort den från sängen.
— Du ska’ i säcken och sen i sjön! sade Per Anton,
då han var färdig att lämna rummet, men inom sig
visste han att de två hädanefter voro oskiljaktiga.
Katten res.e sig långsamt, sköt rygg som till
anfall, så hoppade den ned och släpade sig med ett
brutet ben efter Per Anton.
Från den dagen såg man dem ständigt tillsammans.
Sällskapsbröderna skämtade med änklingen öfver hans
enögda följeslagerska och gamla jungfru Malla undrade
om husbonden märkte att djuret liknade salig frun.
Per Anton blef med tiden fåordig och stillsam.
Han gick sällan ut. Det hände, att då han tog ned
hatten för att gå till Reisens och han såg katten maka
sig efter, så stannade han hemma. De tillbringade
aftonen på hvar sin sida om kakelugnen, låtsades vara
ensamma, men gåfvo i hemlighet akt på hvarandra.
När det var liggdags reste sig katten och såg på
husbonden oafvändt tills han steg upp, så följdes de
åt in i sängkammaren.
Då vreden någon gång som förr kom Per Anton att
förlora besinningen sköt katten rygg och ögat lyste
som en eldkula i det svarta hufvudet. Vreden lade
sig, men Per Anton knöt handen mot djuret.
— Du är inte så spak numera . . . Tror du du har
öfvertaget, kanske? Misstag, kära hon!
Det fanns saker i huset som behagade katten och
de blefvo putsade och ansade utan att någon märkte
det, det fanns andra ting hon icke kunde tåla och de
blefvo på ett hemlighetsfullt sätt bortskaffade. När
någon frågade herrn i huset därom gjorde han en
rörelse med handen åt katten. — Fråga henne!
Man skrattade åt skämtet, men Per Anton tog saken
på fullt allvar. Kortlekarne och jaktredskapen lades
undan uppe på vinden och Rebeckas böcker och taflor
kommo åter fram; inga starkt kryddade rätter fingo
serveras och konjakskaraffen försvann ur skänken.
Besynnerligast var dock, tyckte gamla Malla, att
husbonden upphörde med att svära och gorma vid minsta
motgång.
— Det är onaturligt att en man på ett par veckor
lägger bort alla fel, som han samlat under femtio år,
sade hon åt de gamla vännerna, då de ej längre blefvo
mottagna.
De skakade på sina hufvuden och undrade, om det
var delirium, hjärntuberkulos eller ålderdomssvaghet.
Efter att ha tvistat därom en stund gingo de till
Reisens och berättade vid toddyglasen hemska historier
om spöken och enögda kattor.
Per Anton satt framför kakelugnen och svängde
med eldgaffeln.
— De komma nog igen bara jag skickar bud, sade
han i öfvertygande ton och fäste blicken stadigt på
glödhögen, och det gör jag i morgon kanske, eller i
öfvermorgon, om det lyster mig.
Blicken strök åt sidan, bort till katten, som låg
hoprullad invid elden. Bakom ögats smala strimma lyste
ett grönaktigt sken, från den svarta, upphettade pälsen
utströmmade ett starkt elektriskt fluidum, som gjorde
luften tung och nerverna slappa.
— Mina vänner behaga inte dig, sade Per Anton i
undfallande ton då han såg den smala pupillen följa
alla hans rörelser. — Jag visar inte bort dem för
det. . . Jag frågar inte efter dig! Rösten steg tills
den blef gäll och otydlig. — Du menar förstås, att
du varit min kujon i tjugo år. . . Han stirrade med
stel blick in i det halfslutna ögat, stirrade tills allt
omkring honom försvann, stred på ett slött, knappast
medvetet sätt för att frigöra sig från den demoniska
makt han frambesvuret.
— Jag är din herre, jag kan göra med ciig hvad
jag vill! lallade han i det han höjde eldgaffeln med
slappa händer. — Nu skall du få känna på . . . Han
måttade utan att se och järnet föll med en skräll utåt
golfvet. Katten låg kvar, svansen ringlade sig fram
och åter och ögat öppnade sig helt, flammande af hån.
— Jag är din herre, jag är din herre! rösten skälfde
af ångestfull, vanvettig skrämsel. Du skall få se, jag
rår på dig till sist! Hans förvridna läppar slätades
ut af ett listigt leende och en tanke formade sig till
ett beslut i hans slappa hjärna. Han lutade sig fram
och hviskade:
— Det är väl vi inte komma att träffas därborta!
Följande morgon fann man Per Antons lik i Rid-
darholmskanalen.
—■ Hvem skulle ha trott att han sörjde hustrun så
djupt? sade de gamla vännerna. Men det är så
mycket, som förblir doldt för vår blick!
H. 8. D:s Fotografipremiering
för insända fotografier titi N:o 26 utföll med 2a pris kr. 10.—
till herr W. Lustry, Skinnarviksgatan 15, Stockholm.
A. (aktualitet och värde i öfrigt) 2 point
B. (raskhet vid insändandet) ... 2
C. (utförande)............. 2 .
Summa 6 point
tör foto. å sid. 416 (Sveriges minuthandelsförbund).
IX ÅRG. 271 HÄFTET INNEHÅLLER:
Fredrik Löwenadler. — Professor O. E. Lindberg. — Svensk
konst. — Det större Stockholm. — Argonauts färd. —
Majblomman. — Grupper från Riksdagen. V. — Prins Vilhelms
villa å Djurgården. — Från Fylgias långfärd. — Räddade ur
grufvan. — Schismen i Svenska Turistföreningun. — Ett
furstemöte i dogernas stad. — Brokigt utomlandsnytt. — Vårt
kavalleri i höga norden..— "Katten" af J. L. Stockenstrand.
— Veckans porträttgalleri. — H. L. Frölander †.
F. A. B. HVAR 8 DAOS TRYCKERI, OÖTEBORO. 1108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
