Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 28. Den 12 April 1908
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar f, dag
också hvad som inte finns. Jag behöfver ju inte
mena just nu. Men ändå kanske oftare än ni själf
tror. Förresten — det ni nu sade menar ni väl inte
skulle vara svar.. .
— Hvarför inte — det skulle ju kunna duga som
ett skäl. Smaken, ser ni. Men — det börjar bli bra
kyligt för er — ni är tunnklädd, ni fryser tror jag
åtminstone jag ser. Kom — på hemvägen skall jag
tala om för er hvad ni bör skrifva till er fästman.
Hon reste sig upp, och de gingo. Det var första
gången han så talade om Gunnar.
*
Åter var det en afton, de gått länge och nu i
tankarna styrt hän mot den lilla bänken. Det låg
någonting oroligt i luften. Och i närheten hörde de huru
några gatpojkar förde oljud, hvisslade och skreko.
Det var inte sent på kvällen, men inte ljust. Ty
höstens besegrare var nära.
Månen hade nyss gått ur moln. Doktorn sökte reta
sin dam med att fråga om hon inte ville passa på
och niga nu tre gånger för månen, så skulle hon få
allt hvad hon önskade innan årets slut. Elsie kände
sig irriterad — pojkarnes oljudsserenad, råkylan i
luften, doktorns ovanligt elaka skämtsamhet i kväll,
medvetandet om det inkonventionella i
kvällspromenaderna, som blifvit så många att de absolut måste
afslutas, lyktan, alltihop — och hon svarade: Nej,
jag har allt hvad jag önskar — en präktig fästman,
en bra plats här i staden, tills jag gifter mig.
Doktorn blef plötsligt tyst.
Ni var inte sådan förr i tiden — när vi kände
hvarandta i Munkhäll. Då var ni en liten snäll och
rar flicka, som ... som ... som sen förlofvade er med
Gunnar Bogren, bröt han tvärt af den påbörjade
meningen.
Hon såg hastigt och med ett underligt
ansiktsuttryck på honom.
— Tycker ni att jag nu skulle vara likadan —
mot er?
De blefvo båda tysta. Han satt och såg oafvändt
på henne, lugnt, forskande, så hon tyckte det var
som en stickande känsla i ansiktet, på halsen, af hans
blickar.
Ögonblicket därefter hördes ett häftigt klingande
ljud — och det blef nästan mörkt — en sten hade
träffat lyktan, och månen var bakom moln.
Hon kände sig plötsligt omfattad af ett par starka
armar — våldsamt pressades ett ansikte mot hennes,
och det gjorde nästan ondt i hennes läppar, så
häftigt hård var kyssen. Det varade en sekund — den
nästa, då månen började glänta, hade de båda rest
sig upp.
Ett stycke borta hördes några fnissningar från ett
par pojkar, som ingenting annat tänkte på eller sågo
än sitt mästerverk med den krossade lyktan och därpå
snabbt sprungo sin väg.
Hon såg på honom med stora lysande ögon, och
andades häftigt. Han sade intet; han var fullkomligt
stel och korrekt.
— Det är visst tid att gå hem nu, kom det lugnt
från honom efter en minut.
— Ja, svarade hon.
Och han följde henne. Under vägen talade de om
den senaste teaterpremiären.
Men när han hade följt henne till hennes bostad,
kunde han ej besluta sig för att gå hem, utan han
återvände till platsen för den slocknade lyktan, fast
det började bli sent på kvällen.
Där tänkte han ut hvad han borde skrifva — i
Den af
Stockholms stadsfullmäktige
beslutade
marmorbysten
öfver
framlidne grosshandlaren och
donatorn Robert
Forsgrén är
nu upprest i [-stadsfullmäktiges sessionssal-]
{+stadsfullmäk-
tiges sessions-
sal+} i
börshuset. Den
vackra hvita
bysten hvilar på
ett postament
af marmor,
och har fått
sin plats ett
stycke till hö-
CTPr nm nrHfn FOto. HVAR & DAh. Kliehf: Bena* SUfivnpar*
ë ’ , ROBERT FORSCRÉNS MARMORBYST
randeplatsen. modellerad af Eldh.
kväll — till vännen Gunnar. Det var inte lätt att
stilisera — ty han skulle ju skona honom — och henne
— inte alls få tänka på sig.
Till sist var han färdig. Han skulle skrifva:
’Bäste Gunnar!
Det är inte något särskildt nöje för mig denna gång
att skrifva till dig. Hvarför, skall du strax förstå.
Det är nämligen din fästmö, Elsie, saken gäller.
Man påstår här i staden, att hon tycker väl mycket
om att gå ute och gå med ungherrar. Du kan ju
själf fråga henne därom, när du härnäst råkar henne.
Jag ville endast råda dig till att inte låta det bli för
länge till dess.
Naturligtvis är det inte något speciellt märkvärdigt
det är fråga om. Men jag vet att du vill ha henne
så mycket som möjligt för dig själf; och jag tycker
dessutom det är onödigt att folk pratar, låt vara dumt
skvaller, om fästmön till min vän. Jag bryr mig
mindre om att de ett tag velat låta nrg vara den
intressanta parten. Men i allt fall tror du det
skulle göra så mycket om hon kom hem till
Munk-häll igen och inte brydde sig om lärarinneplatsen här?
— hennes föräldrar såge nog också gärna att de hade
sin dotter hos sig till dess hon blir gift"
När han hade tänkt ut detta, gick han hem och
skref brefvet. Själf lade han det samma afton på
posten.
Det var midnatt och ännu längre lidet, när hvilans
timme slog för honom den natten. Och med ett
bittert leende tänkte han på hur det skulle bli när han
nästa gång mötte Elsie Borgman — nej Bogren skulle
det då vara. Det skulle bli någon gång i
societets-lifvet... Hon skulle behandla honom med den
iskallaste höflighet — honom, förrädaren, som skvallrat
på henne för Gunnar, sedan han först haft hjärta roa
sig med en sorts flirt med henne — den lumpnaste
roll i världen skulle han ha spelat. Och för hans skull
hade hon fått de hårdaste och orättvisaste
förebråelser af sin fästman — för en sådan som Erland
Jungners skull...
— — Men den natten kunde doktorn inte sofva.
— 445 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:42:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/9/0465.html
