Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 12 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
Kfler portrXtt. fttrtjt Sllp^njywn
robert dinesen.
Den unge danske skådespelaren Robert Dinesen
presenterades för några år sedan vid de "De ottes"
turné för svensk publik och stärkte vid Fjelstrups
turné det intryck af temperamentsfull och solid konst
han från den första turnén lämnat. Hans Armand i
"Kameliadamen" och kammarjunkare Bryde i
"Alexander den store" voro då särdeles väl ägnade att visa
hans begåfning för såväl patetiska som komiska
uppgifter. För närvarande uppträder han som gäst vid
Vasateatern och fängslar publiken genom sitt tekniskt
fulländade, intensivt kända spel.
svinnande; och han tyckte det varit som en
andeuppenbarelse. Han log — det var det väl kanske också;
en sådan färg på en kappa hade väl ingen jordisk
kvinna haft smak att välja . . .
Han gick raskt hemåt.
Men näsfa kväll fann honom åter i den gamla
parkens af många tunga steg — men ock af mången
glädtig vandrares — trampade gångar. Nu var det
redan framåt mörkningen, när doktorn medicinerat åt
sin siste patient, och trött fundersam gick han rakt
mot platsen med lyktan och "det lilla underlandet"
som han för sig älskade att kalla lyktans vackra
omgifning.
Där väntade honom en öfverraskning. 1 den smala
dammen hade en af parkens tama svanor slagit sig
ner och sam med stolt hals omkring, medan vattnet
log sitt pärlande leende; ty vinden fläktade svagt.
Jungner stannade och såg på dammens obestridda,
vackra härskarinna. Och medan han så stod,
skymtade han på andra sidan vattnet den mjuka färgvarma
kappan från gårdagen. Han kände sig en smula
mystiskt stämd — fruktade att kappan skulle försvinna
om han rörde sig, och stod nästan andlös, beundrande.
I nästa ögonblick ljöd ett flickgladt och otvunget:
Ood afton, doktorn! Roligt träffa en gammal
bekant här i staden. Och till på köpet i en så poetisk
omgifning.
Den lilafärgade kappan kom lakt emot honom
under det forcerade talet, hvars klang han så väl kände
igen. Elsie! Elsie här?
Han var redan korrekt: God afton fröken
Borgman — förvåningen öfver sammanträffandet är säkert
minst lika stor å min sida — minst af allt hade jag
•väl väntat att träffa er här.
f, DAG
Nu voro de inför hvarandra, och de hälsade
eftertänksamt stelt som ett par gamla bekanta, som haft
andra vänner sedan sist.
Men deras sinnen tinade, ty de mindes hvarandra
båda väl och hade, då de förr umgingos, icke med
glädje förställt sig till inbördes likgiltighet.
De funno ock att många lika tankar hade varit deras
äfven under de bortflutna tvänne åren, de icke mötts.
Och B Jgren, hans gode vän, var allt sedan de
tvänne årens början hennes trolofvade — han var
dem ju ock en föreningslänk; ty båda skattade
honom högt.
Men om honom sade de minst; ty de undveko
hans blotta namn när de talades vid.
Ett var där, som bragte dem till gemensam
förlägenhet. När han med glad skämtsamhet berättade
Elsie sin spöksyn från i går, ryckte hon till och sade:
Jag drömde i natt att jag satt just här på bänken och
tyckte att lyktan borde slockna — för den passade
inte riktigt i stil med det hela — ljuset var för skarpt
på något sätt — eller olämpligt här — precis som
jag alltid tyckt de kvällar jag vågat sitta här med
min vän Anna Green.
Denna dröm häpnade de båda öfver. Och mest,
när de funno, att Elsie hade sofvit redan den timme,
doktorn gått här i parken i går och fantiserat . . .
* _ *
Men ekarna fällde sina tandade gulnade blad till
marken, och hösten stannade icke sin gång.
Om icke rägnet lät sina tunga droppar falla och
gjorde luften disig och gångarna brungrått leriga,
hände det, att Ertand Jungner och Elsie då och då
möttes och tillsammans gjorde en tur utåt den gamla
patkens nu stilla vägar. Det gjorde ju föga, att folk
någon gång såg dem i sällskap; ty hon var
förlofvad, och med doktorns bäste vän.
Och det kunde hända, när icke kyla tyngde luften
och sinnena, att de en stund hvilade på bänken, som
var icke långt ifrån den lilla dammen och den höga
lyktan, hvars h^ita ljus så smekande vackert föll på
det nu i gult skiftande löfverket. Det kunde skimra
så trolskt och lockande därborta där skenet nästan
dog, att de ville drömma sig till någon underlig
sagans park — med dvärgar och tomtar och allt det
där gamla. Fast då kunde det komma öfver henne
ett ryck: Å, bara inte den förskräckliga lyktan fanns
här — den kunde vara hvar som hälst — bara just
här tycker jag inte om den . . .
När han inte med trovärdigt vetenskapliga skäl och
min sökte öfverbevisa henne om hennes misstag, bara
log hon. Eller sade han: Kom ihåg, fröken Borgman,
att hvar gång ett ljus slocknar, betyder det en olycka.
De kunde eljest tala om litet af hvarje, då de så sutto.
Som när han spefullt allvarligt sade, att en kvinna
som henne var det just inte, man brukade skildra i
de verkligt ideella böckerna.
Då kunde hon ej annat än vända sitt af de vackra
ljusa lockarna omramade flickansikte rakt emot
honom och svara, medan de bruna ögonen blefvo så
decideradt öfverlägsna:
— Säg, doktorn, är det sant som man sade i
Munkhäll, att ni aldrig skulle vilja gifta er — med
mig? Hon rodnade lätt; men samtidigt lyfte hon
som af en händelse sin vänstra hand så att han såg
guldringen lysa.
— Jag vet inte, var hans svar, hvarför ni just i
kväll roar er med samvetsfrågor. Förresten — jag
tycker om små gossar och flickor i hemmafantiserade
nationaldräkter — röda lif och ljusblå kjolar och gröna
sntå handväskor — ni såg nyss med oblandad afsky
efter en sån där liten uppenbarelses mamma.
— Ni ser bra mycket, herr doktor. Ibland ser ni
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
