Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
att glMa purpurröd som smältande järn. Och
purpurmanteln sänkte sig sakta kring bergets sidor, och de
tunna hvita morgonskyar, som sväfvade längre ned
kring sluttningarna, fria som Saturni ring och liksom
den kastande skugga på bergsbranterna, förgylldes
äfven de och rodnade i purpurskimmer på ett sätt,
som ingen dödlig kan skildra. Så steg solklotet upp
och utbredde dagens ljus äfven öfver sjön, och det
blef skönt och varmt efter en ganska kylig natt. Fyra
stormar hade vi att rida ut, men de voro alla helt
korta byar och från olika håll, så att sjögången aldrig
hann bli kännbar. Jag hade varit i oafbrutet arbete
i 31 timmar och saknade inte alls mitt tält, då vi sent
omsider somnade på västra stranden.
Blott ännu ett minne af de många jag gömmer från
den heliga sjön. Lodningslinien n:o III förde från
södra stranden mot NNV. Allt gick bra och litet
motvind generade oss ej. På babords sida lämnades
Gossul-gunpa i fjärran, tronande på sin höga terrass
af rullstensgrus. Vi hade ungefär en timme kvar till
det inpejlade målet, en röd klippudde, då det med
ens mörknade i norr, åskan rullade med sina tunga
vagnar öfver sjön, en hagelskur smattrade och stänkte
i vattnet och därpå kom ett ösregn som på ett par
minuter gjorde oss plaskvåta inpå skinnet. Men sen
kom stormen från NO i ohejdadt raseri. Den höjde
sjön inom några minuter till jättevågor. Aldrig hade
jag trott att så höga vågor skulle kunna uppstå på
en insjö, men de voro fullt jämförliga med
Östersjö-vågor i ordinär storm, sådana som komma Oihonna
att rulla kännbart. Stort, vildt och hemskt detta
skådespel! Vi döko i mörka gröna grottor, där intet
annat än fräsande vatten och blygrå moln syntes,
-vi lyftes på toppen af smaragdgrönt, skummande
vatten, där hela landet låg öppet söderut, ännu badande
i sol. — Fantastiskt, främmande såg det ut, då
mellan två vågberg, ljusgröna genomskinliga som glas,
Gurla Mandattas snömassiv framträdde intensivt hvitt
och solbelyst.
Vår belägenhet var mer än kritisk, tygbåten låg
ganska djupt under vikten af tre män. Vi kämpade
en stund mot stormen, men snart såg jag att det var
hopplöst, ett par vågkammar hade vi redan inombords
och de skvalpade friskt fram och åter efter båtens
rullningar. Vi voro redan så våta vi kunde bli, så att
vattnet i båten brydde oss inte. Det gällde blott att
vända utan att kantra och jag lyckades verkligen få
båten helskinnad öfver, och sedan följde vi med vind
och vågor, piskade, jagade, hetsade af stormen —
mot hvad visste vi ej, men stormen låg på i riktning
mot Gossul-gunpa —.
Under sådana tillfällen som detta, då det i hvilket
ögonblick som hälst gäller lifvet, kommer det öfver
mig ett lugn, som icke kan vara af jordisk härkomst.
Kanske det är en orubblig tro på högre makters hjälp,
kanske ett beslut att hända hvad som vill så vill
jag icke drunkna, kanske åter en sabbatslojhet à la
Karlfeldt:
•Jag är ett drifvande blad i höstens vida rike.
Min lefnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för."
I alla händelser höll jag stadigt i rorpinn och
parerade böljgången och under den timme vi kämpade
för lifvet blef båten knappt halffull af vatten. —
Ändtligen skönjdes strandbränningens hvitskummande bälte
och vi vräktes upp på grusbacken vid foten af
tempelklostret Gossul, där en lama just blåste till
aftonvard i en snäcka ut öfver sjön. Han och ett par
andra kommo genast ner till oss och bemötte oss
med oändlig gästfrihet, och klostrets novispojkar tände
upp en väldig eld, vid hvars flammande, stormpiskade
lågor det tog oss ett par rundliga timmar att torka
våra kläder. Jag sof sedan härligt under den
uppdragna båten —.
Men säg mig den som vid aftonlampans sken läser
denna korta krönika om en lång färd, var det icke
rörande, var det icke underligt och godt att, såsom
jag sedan fick höra, lamas i Tugu-gunpas tempel,
hvarifrån sjöfärden utgått, började tända rökverk och
bedja till Tso-Mavangs (Mansarovars) gudar om
försköning för oss ur vågornas famntag, dä de sågo hur
stormen bröt lös öfver min bräckliga båt? Få bevis
på sympati och tillgifvenhet ha tilltalat mig så varmt
som detta.
Men nog nu om den heliga sjön. Jag skulle kunna
skrifva en stor tjock bok om denna enda sjö, blott
skildringen af dess åtta kloster skulle upptaga flera
kapitel däri, rikt illustrerade med pennteckningar och
interiörer, men nu får det vara nog för denna gång.
Ej heller hinner jag att nu berätta några af våra vilda
äfventyr på färden kring Rakas-tal (tib. Langak-tso).
Ständiga SV stormar rasa öfver denna sjö, som i alla
afseenden är så olik sin granne, och därför kunde
jag blott utföra tre korta lodningslinjer, fulla af faror.
Rätt pittoresk var en färd vi gjorde till en helt liten
klippö som dyker upp ur sjön. Vi hade medvind
dit och gingo ut från lä-strand, men hade jag vetat
att sjön gick så hög kring ön hade jag aldrig gått
ut med båten. Alla tre fingo vi ett rätt uppfriskande
bad vid landningen, ty båten formligen kastades upp
på den tvärbranta strandsluttningen. Att fara tillbaka
till lägret var absolut otänkbart. Vi fingo tillbringa
en kall natt på ön, utan ytterplagg och utan proviant.
Ett af mina märkvärdigaste minnen från denna färd,
som varit så rik på erfarenheter och rön, var dock
vandringen kring det heliga Kajlas, eller Kang
Rim-potje som tibetanerna kalla berget. Enligt hinduem?s
öfvertygelse tronar Siva i sitt paradis på bergets topp
och endast tidtals går guden ned till stranden af
Man-sarovar för att i form af en hvit svan simma öfver
dess klara vattendjup. För tibetanen är Kajlas
utomordentligt heligt och hemvist för "höge gudar, stjärnor
lika i onådd rymd". Från bergslandet Kam i den
yttersta östern, från Naktsong och Amdo, från de svart,’,
tälten, som likt fläckarna på ett panterskinn ligga spridd;
i Tibets ödsliga dalar, och från Ladak i den fjärra
västerns berg komma årligen tusentals pilgrimer fi
att till fots och djupt begrundande långsamt vandn.
de fyra milen kring det heligaste af alla jordens berg.
Äfven jag vandrade på pilgrimernas väg kring Kang
Rimpotje. Jag såg deras tysta tåg, alla åldrar och kön,
män med barn och blomma, åldringar som, innan de
dogo, ville vinna denna sista förtjänst, trashankar,
bofvar, som hade något brott att försona, präster och
nomader, en ständigt snurrande Grottekvarn, ett
brokigt tåg af dunkla människoöden på den törnbeströdda —
eller snarare grusfyllda — stigen som leder till salighetens
och försoningens eviga ljus i rymden bortom dödens
flod. Ofta gäckas åldringens hopp, han hinner ej
fullborda hvarfvet förrän döden kommer och tar honom.
Jag såg en gammal man, som nyss för alltid slutat
sin vandring och låg hård och kall bland
granitblocken vid vägkanten.
Alla de religiösa plikter, allt det vidskepliga
hokus-pokus hvarje pilgrim måste underkasta sig, hinner jag
ej beröra — det är ett nytt kapitel, fullt af mystik,
ej häller hinner jag att skildra templen, som likt
ädelstenar i en armring sitta infattade i pilgrimernas bana
kring berget. Jag förstår så väl att tibetanerna måste
se en gudomlig helgedom i Kang Rimpotje, ty till
formen har berget en påfallande likhet med en
"tjor-ten", ett af dessa minnesmärken, som kring templen
resas till åminnelse af hänsofna storlamas, och det
liknar också de med silfver, guld och ädla stenar be-
— 678 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
