Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 2 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPTÄCKTER I TIBET. — SENASTE BREF FRÅN D:R SVEN HEDIN.
Med ensamrätt för Sverige
förvärfvad af HVAR 8 DAG.
Eftertryck af text eller illustrationer
förbjudes.
Klostren och lifvet i dem är tämligen likartadt öfver
hela Tibet och äfven i andra delar af den lamaistiska
världen — och dock hur olika hvarandra äro icke
vanligen dessa tempel! Jag blef aldrig trött på dem,
ty alltid kunde man finna något nytt. Men Lagang
är alltid den förnämsta tempelsalen. Från bländande
solljus träder man in och måste lugna sig en stund
för att bli van vid dunklet. Från en upphöjd fyrkant
i taket silar dagern in njugg och sparsam. Mellan
dubbla rader af kolonner hänger en hel skog af
tempelflaggor, offerbindlar, tofsar och draperier ned. På
sidorna stå trummor och andra instrument, utmed
väggarna konstnärligt lackerade bokhyllor i rödt och
guld, uppbärande de gigantiska folianterna af
kand-jut och andra heliga böcker. Men vid fondväggen
midt för den inträdande ha gudabilderna sin plats,
och på långa smala bord framför dessa äro de ätbara
offergåfvorna uppradade i mässingsskålar, som blänka
som det rödaste guld. Mellan dem brinna
oljelamporna, förgäfves kämpande mot skymningen, och från
rökelsestickorna uppstiga ljusblåa rökpelare mot taket,
som försvinner i ett tunnt moln af ånga. I
tempelsalarna råder alltid en mystisk gudaskymning, allt är
så fullt af öfverväldigande mystik, allt är så tyst och
stilla att man knappt vågar hviska; jag kunde sitta
på en divan i timtal och bara drömma och se; hur
ofta tänkte jag icke då på Uspenski Sabor i Moskwa,
och i själfva verket är ju lamaismen buddismens
katolicism. Under tiden smyga munkarna omkring
barfota, barhufvade och i sina röda romerska togor;
de fylla offerskålarne med vatten och tsamba, de
snoppa smörlampornas rykande vekar och ställa
rökelsestickorna till rätta och ha hundrade ting att
styra och ställa med, allt till gudarnas trefnad. De
smyga omkring tysta som andar och stänka med en
påfågelsfjäder vigvatten ur en silfverkanna på dem
af mina ladaki-män, som äro med.
Ja, det är blott en svag antydan af allt det
underbara vi sågo i tibetanska tempel, en axplockning på
måfå ur minnet, ty jag hinner icke bläddra i mina
dagböcker, jag hinner icke tala om Taschi-gembes
undersköna klosterstad med alla dess tempelsalar fulla
af guld- och silfvergudar och dess riddarsal med
åldriga rustningar, pansarskjortor, masker, hillebarder och
stridsyxor, hängande i smakfull ordning på kolonnerna.
Jag hinner ej beskrifva den stämningsfulla själamässa
vi bevistade öfver en åttioårig öfverlama af högsta
rang, en rimpotje, där den döde själf, i sittande
ställning och med brinnande ljus i händerna, var med.
I mitt minne skymta nu alla dessa främmande
bilder förbi i ett brokigt virrvarr, en karneval af masker
och guldstickade dräkter, larmande trummor och
lekande flöjter, klingande cymbaler och röda och gula
fanor på höga stänger, novisgossar, på sina axlar
uppbärande de långa, mässingsbeslagna kopparbasunerna,
och dessa oräkneliga lamas, Tibets prästerskap, i sina
röda dräkter, ägnande gudarna sin hyllning och sin
tjänst. Tibet är i sanning ett religiöst land. Det är
icke nog med templen, som vanligen äro uppförda på
krönet af någon pittoreskt belägen bergstopp, från
hvars tvärbranta sidor deras i hvitt och rödt målade
stenmurar tyckas ha växt upp, och från hvilkas
takplattformer man alltid kan njuta af den dråpligaste
utsikt öfver de dalar, floder eller sjöar som utbreda
sig i djupet liksom på en karta för ens blick. Nej,
helgedomar finnas öfverallt; på hvartenda pass, där
äfven den minsta stråkväg stryker fram, är en "hla"
uppförd, en stenpyramid omgifven af flera mindre rö-
(Fortsättning från förra numret.)
sen. I dessa äro stänger insatta och mellan dessa
löpa snören, fullsatta med fladdrande vimplar, alla
fullskrifna med den heligaste af alla böneformler: ’ön
mane padme hum". På klippuddar utmed vägarna
har man uppfört kubiska "tjortens" i rödt och hvitt,
alltid öfverhängda med trasor, "kadaks" och andra
offergåfvor; i granitklippornas af väder och vindar
planpolerade sidor finner man ofta gigantiska
budda-bilder inhuggna, och på nedramlade block läser man
i jättestora bokstäfver den eviga formeln: "ön mane
padme hum", de sex stafvelserna, af hvilka hvar och
en äger ett haf af djupa outgrundliga betydelser, och
som samfäldt öppna vägen till en högre och
lyckligare existensform. Och nästan dagligen rida vi förbi
"mane-ringmos", stenmurar parallella med vägen, ofta
ända till 100 meter långa och tätt betäckta med
skif-ferskifvor, i hvilka med otrolig möda inmejslats den
heliga undergörande formeln: "ön mane padme hum".
Dessa månes äro ofta i hög grad pittoreska; i de
båda ändarne resa sig små kubiska torn med en nisch,
i hvars halfdunkel den vägfarande skådar en i sten
skuren gudabild, ofta af stor konstnärlig fulländning.
På dessa oräkneliga offerhögar äro också utlagda
massor af jakskallar och kranier af vildfår och
antiloper. I jakens horn och i hans hvitblekta pannben är
den eviga formeln inskuren och bokstäfverna ifyllda
med rödt, eller någon annan af de heliga färgerna.
På alla hustak i städer och byar reser sig en hel
småskog af stänger med vimpelsnören emellan, och
då vimplarna äro i mycket brokiga och skrikande
färger, påminner det hela om en samling fastlagsris. Vid
alla de punkter där stråkvägen korsa Tsanpo och
andra floder och där skinnfärjor tillhandahållas
karavanerna äro vimpelstänger och "hla"-rösen uppresta.
I hvarje karavan har åtminstone en, vanligen flera
af dess män, en bönecylinder i sin hand. Med
tillhjälp af en tyngd roterar den kring skaftets axel och
är fullproppad med pappersremsor på hvilka den
heliga formeln är tryckt tusen och åter tusen gånger.
Hela dagarna i ända, hur lång resan än må vara,
snurrar den troende sin bönemaskin och rabblar
därvid i rytmisk sjugande ton: "ön mane padme hum".
Då vi lämnade Schigatse, åtföljdes vi af tibetansk
och kinesisk eskort. De förra medförde ett portativt
tempel med altarbord för gudabilderna och votivbord
för skålar, lampor och rökelse. Det inre af deras
tempeltält tog sig verkligen högst prydligt ut med de
guldglänsande gudarna i den skumma, af
rökelseångor mättade belysningen. Och om kvällarna
uppstämde de sina sånger ackompagnerade af trummor
och cymbaler.
Så är tibetanens dagliga lif inflätadt i en rad
religiösa påbud. Då han rider förbi ett votivröse, lägger
han en offersten på högen; då han passerar en
manekista glömmer han aldrig att lämna den på höger
hand, ty eljest kan han icke räkna sig deras
sten-huggna böner till godo; då han skådar ett af de
heliga bergen försummar han aldrig att falla framstupa
med pannan i marken; och då han lastar sin jak
gnolar han sitt eviga "ön mane padme hum". Dessa ord
genljuda ständigt i mina öron, jag hör dem då jag
går till hvila och då jag stiger upp, och icke ens i
vildmarken är jag befriad därifrån, ty äfven mina
ladakis Sjunga dem. De höra till Tibet dessa ord, de
äro ett med Tibet, utan dem kan jag inte tänka
mig Tibets ödsliga fjäll, de äro lika intimt förenade
med detta land som surret kring en bikupa, som den
eviga västanvinden och de dagliga stormarnes tjut.
— 695 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
