Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 16 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIS DANIEL HEüMAN. †
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På morgonen den 6 aug. ingick det för den stora
allmänheten oväntade sorgebudskapet, att kyrkoherden
i Adolf Fredriks församling i Stockholm, e. o.
hof-predikanten E. D. Heüman samma dag kl. 12.10 f.m.
skiljts hädan. Ingen, som icke kände honom närmare,
hade kunnat ana, att den till synes kraftfulle mannen
stod sin bortgång så nära: med sådan energi hade
han burit det svåra hjärt- och njurlidande, om hvars
innebörd han själf och den närmare
bekantskapskretsen sedan länge icke sväfvat i ovisshet. Vänner
och motståndare enade sig inför den öppna grafven
i ett sällspordt enigt erkännande af den förlust vår
stat och vår kyrka lidit genom bortgången af en
sällsynt helgjuten, manligt öppen och för sitt lifskall
heligt nitälskande personlighet.
Elis Daniel Heüman var född i Morlanda i
Bohuslän den 7 mars 1859. Fadern var kontraktsprosten
därstädes Carl August Heüman, en kärf och viljestark
man, men tillika en af dessa på västkusten ej
ovanliga församlingsherdar, hvilka helt gå upp i sitt kall
och därför hos sina sockenbor lefva i välsignadt
minne. Modern, Elise Sophia Hortensia Björck, en
dotter till biskopen i Göteborg, var af en mildare och
vekare natur. Bådas egenskaper förenades hos sonen.
Sina namn erhöll denne efter modern och morfadern.
Man kunde dock vid det andra namnet tillika tänka
på bibelns ynglingagestalt i profetlängden: ungdom
och bekännelsemod tyda på mer än namnlikhet.
Efter att 1878 hafva aflagt mogenhetsexamen vid
Göteborgs latinläroverk, kom Heüman på hösten
samma år som student till Lund. Examina undangjordes
raskt: den teoretisk-teologiska efter det första året,
den praktisk-teologiska efter ett andra. Han var då
blott 21 år gammal, medan enligt kyrkolag vigning
till prästämbetet får ske först vid fylda 23. Kunglig
dispens undanröjde hindret och strax efter den 22:a
födelsedagen hade morfadern glädjen prästviga honom
till tjänstgöring inom Göteborgs stift. Inom Göteborgs
stad blef han snart en uppburen predikant, kanske
icke minst därigenom, att han snart satte å sido det
schartauanska predikosättets liflöshet och stelnade
formelväsen, allt under det han fasthöll vid
gammalsvensk lutherdoms fullödiga bekännelsetrohet. Sedan
han våren 1889 aflagt pastoralexamen, valdes han
ock till pastoratsadjunkt i Domkyrkoförsamlingen
därstädes. Här fick han dock ej länge stanna, ty strax
därefter kallades han till fjärde profpredikant för
kyrkoherdebeställningen i Falkenberg, mottog ock
församlingens val och trots sin ungdom konungens
utnämning 1890. Han hade då redan som badpredikant i
Marstrand vunnit konung Oscars personliga förtroende,
som föranledde hans hedrande med sidenkappan 1902
och tre år senare hans kallande till kyrkoherde i
Adolf Fredriks pastorat i hufvudstaden, inom
hvilket konungen utöfvade personlig patronaisrätt.
Utnämningen väckte uppseende: i hufvudstaden
hade man icke lagt märke till, alt Falkenbergs unge
kyrkoherde där nere i den lilla landsortsstaden vid
Ätrans stränder ådagalagt egenskaper, som väl kunde
erfordras äfven i en hufvudstadsförsamling. När
Heüman 1897 tillträdde sitt nya ämbete, visade han i
hvarje fall snart, att så var fallet. Som han i
Falkenberg åstadkommit en ny kyrkobyggnad och med
energi ingripit på församlingslifvets alla områden, så
gjorde han det också i Stockholm. Knappast mer
än ett årtionde blef det honom förunnadt att här
verka, men med hvilka oförlikneliga frukter! En
lefvande ande inblåstes i det förut stagnerande
försam-lingslifvet, det både territoriellt och i afseende på
folkmängd vidunderligt stora pastoratet uppdelades i
trenne, hvilka nu stå fullt färdigorganiserade med nya
tempel i de tvenne, kapell och församlingshus
uppfördes till mötande af nya tidsbebof. Att för genom-
förandet häraf kräfdes mycken kamp mot motstånd af
olika slag, behöfver icke sägas, ej heller hvilken
kraftförbrukning nyorganisationen fordrade af det äldre
pastoratets innehafvare. Men Heüman sparade sig ej:
kanske kan snarare just i det hänseendet sägas, att
han stupade på sin post.
Det är emellertid knappast Heüman kyrkoherden,
som skall minnas i den svenska kyrkohistorien: hade
han fått lefva, kunde det måhända blifvit fallet med
stiftschefen, ty som sådan var han vid mer än ett
tillfälle och i mer än ett stift påtänkt. Nej, det är
personligheten, framför allt predikantpersonligheten. I det
sista skriftliga aktstycke af hans hand, som blifvit
offentliggjort, yttrar han bl. a.: "Skuggsidorna
(nämligen i Stockholm) försöker jag att i mina offentliga
predikningar, när text och tillfälle därtill ge
anledning, ta fram och gissla, i fast öfvertygelse, att en af
prästens uppgifter är också den att söka med trohet
vara ett bättringens salt icke blott för den enskilde,
utan för hela det samfund, i hvilket han med sitt
pund är satt att tjäna." Detta, man skulle kunna
kalla det program, var för Heüman mer än tomma
ord. Det var lefvande allvar och han förverkligade
det. Nu kan man ju säga, att om detta program
stod han icke ensam. Men med Heümans
bestraffande predikoverksamhet var det något särskildt: han
förstod att låta ämbetet tala. Sin uppfattning om
predikoämbetets höghet hade han fört med sig ur
fadershemmet från barnaåren och i Lund hos en
Olbers och andra befästat under studietiden och den
öfvergaf han aldrig, huru mycket han i andra punkter
af kyrkostyrelseläran mildrade sin åskådning. Det
var denna höga uppfattning om ämbetet, som gaf
honom mod att oförbehållsamt utsäga hvad som
enligt hans öfvertygelse var sanningen, det månde
(såsom t. ex. 1905) rikta sig mot konungen på hans
tron eller mot de breda lagren i hvad han ansåg dem
vara gripna af förvillelser. Och det var framför allt
detta mod, som gjorde honom till den storstilade
personlighet, han var inom nutidens svenska kyrka.
Det nämndes ofvan, att Heüman under årens lopp
något mildrat sin ursprungligen strängt schartauanska
ståndpunkt. Ingen må föreställa sig, att detta skedde
genom några eftergifter i afseende på läran åt t. ex.
den moderna teologien. Här stod han fast, där han
en gång ställt sig. Men i afseende på uppfattningen
af förhållandet mellan det kyrkliga ämbetet och den
fria lekmannaverksamheten synes en förskjutning ha
ägt rum, framkallad af lifvets erfarenhet på det
vidsträcktare område, verksamheten i hufvudstaden
omfattade. De många frikyrkliga inom hans församling
vunno de senare åren hos honom mycken förståelse,
och det framhålles af dem, att "han förstod att trösta
och uppmuntra de bekymrade på ett sätt, som
vittnade om, att han själf hade personlig erfarenhet af
hvad Guds nåd förmår utföra i ett människohjärta".
Att väcka den tillgifvenhet, hvarmed han omfattades
af sina församlingsbor, bidrogo icke minst det varma
hjärta, han visade för nöden, och den outtröttliga
verksamhet bland fattige och sjuke, han förenade med sitt
herdekall. Nykterhetsvännerna hade i honom en
oförskräckt och trogen bundsförvant.
I riksdagens Första kammare invaldes Heüman 1906
af Hallands läns landsting. Hans kraft var emellertid
redan då bruten och någon större insats i vårt
politiska lif kom han icke att göra. Kanske har det ej
ländt till skada för hans minne som präst, att han icke
hann blifva politiker. Erik Gustaf Geijer har väl
icke så orätt, då han anser uppfostrarens och
statsmannens kall ligga i skilda plan.
Närmast sörjes Heüman af maka, född Paterson, och
flera barn, af hvilka en son är praktiserande advokat
i hufvudstaden.
- 726 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
