Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 23 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PETRUS ÖDMAN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
"Kan det vara möjligt?" utbrast nog mången, när
han i tidningarne såg, att "Pelle Ödman" den 12
dennes fyllde sina 70 år. Till det yttre har han ju
grånat, men till sitt inre är han densamme, som han
alltid har varit: mannen med-ynglingasinnet och den
varma känslan för ungdomen, med den allvarliga
religiöst-sedliga grundåskådningen och den ljust
humoristiska, hoppfulla synen på människorna och
världen.
Nils Petrus Ödman är född i Åmål den 12 aug.
1838. Hans föräldrar voro vågmästaren Svante
Ödman och Jenny Wigelius, den senare en syster till
rektorn, sedermera kyrkoherden i Bolstad Per
Wigelius, som Ödman sedermera förevigat i "Morbror
Pelles" från så många af hans skizzer bekanta
sympatiska gestalt och af hvilken han tidigt synes ha
mottagit djupa och beståndande intryck. Efter
skolstudier i Karlstad blef han student i Uppsala 1856.
Här vardt han inom kort uppmärksammad som
vis-diktare och sångare, och när Lorentz Dietrichson 1860
började kring sig samla det litterärt intresserade unga
Uppsala, voro Ödman och Ernst Björck de två, med
hvilka han först dryftade bildandet af det vittra
sällskap, N. S. ("Namnlösa Sällskapet"), hvilket
sedermera skulle inskrifva sitt namn i den svenska
diktens och litteraturens historia genom
medlemmar förutom de nämnda sådana som Carl Snoilsky,
C. D. af Wirsén, Hans Forsell och Pontus Wikner.
Det var ett gladt och muntert ungdomslif här fördes,
och den, som läst Ödmans egna oöfverträffliga
skildringar däraf, förstår, att studierna kunde komma att
draga ut på tiden. Först 1866 förvärfvade han den
filosofiska graden, med lefvande språk som
hufvudämne, hvarefter det följande året tillbragtes i utlandet
med fortsatta studier i engelska och franska.
Återkommen hem antogs han 1868 till hufvudlärare i
dessa språk vid dåvarande realgymnasium i Göteborg,
där han stannade i två år, tills han 1870 utnämndes
till lektor i lefvande språk vid Härnösands läroverk.
Härifrån erhöll han 1877 transport till motsvarande
lektora: i Gäfle, där han kvarstannade tills han 1902
uppnådJe pensionsåldern. Sedan dess är han bosatt
i hufvudstaden, men plägar tillbringa somrarne i
Öregrund, där han också i år på 70-årsdagen mottog
vänners och beundrares hyllning.
Det är som bekant icke vid N. P. Ödmans
lärare-gärning, hans rykte och berömmelse blifvit fäst,
ehuru man naturligtvis känner en lättbegriplig afund
mot de skolgossar, som haft förmånen af en sådan
ungdomsvän till fostrare. Det är författaren och
"aftonunderhållaren" Ödman, som blifvit känd och
kär öfver allt Sveriges land och det icke blott af
yngre och äldre ungdom, utan ock af många i ordets
egentliga mening gamla, för hvilka han ett ögonblick
lyckats framtrolla bilder och gestalter, som gifvit dem
åtminstone en minnets glimt af det för alltid svunna.
Det antyddes ofvan, att Ödmans författatskap
sträcker sig tillbaka till Namnlösa Sällskapets tider. I
publikationen af" Isblomman, dikter af Uppsala-studenter*,
som utgafs 1861 och hvari nio af Sällskapets
medlemmar deltogo, debuterade också Ödman, ehuru han
väckte större uppseende först genom den humoresk
"Min första kondition", hvilken han under signature i
"Pelle" offentliggjorde i den berömda "Sånger och
berättelser af Nio signaturer" 1863. Mot densamma
blef kritiken emellertid icke synnerligen välvillig, och
bortsedt från ett antal korrespondenser fråa Frankrike
till "Göteborgsposten" 1873, hvilka mottogos med
stort bifall, diöjde det ända till 1881, innan Ödman
framträdde för allmänheten i bokform. Detta år
utgaf han "Ungdoms- och reseminnen. Vers och prosa"
i två band, hvarpå sedermera följt ett stort antal an-
dra student- och reseminnen, hvaraf de flesta af våra
läsare från sin ungdom helt säkert bevara åtminstone
någon del i tacksamt minne för den underhållning,
de skänkt, måhända ock för de lärdomar de gifvit.
Ty det är det egendomliga med Ödmans författarskap,
att det visserligen utmärker sig för gladt humör och
friskt ungdomslynne, men ändock aldrig lämnar åsido
ett allvarsdrag, hvarigenom det söker stärka och lifva
läsarens nationalkänsla och fosterlandskärlek, liksom
det städse har till ögonmärke vårt folks höjande i
religiöst och sedligt hänseende. Med åren har detta
allvarsdrag blifvit i allt större mån framträdande, så
att det väl stundom ock blifvit det öfvervägande.
"Namnlösa Sällskapet" hade tagit till valspråk
"Realitet och natur" och detta har Ödman i sitt
skriftställarskap af naturlig böjelse följt. "Man har
anmärkt", yttrade han för några år sedan till en
besökare, "att jag nästan alltid skrifver om mig själf. Det
beror alls inte på någon sorts öfverskattande från min
sida af min egen personlighet, men det är nu en gång
så, som jag skrifvit i företalet till en af mina böcker,
att jae personligen varit så intrasslad i de händelser
jag skildrat, att jag aldrig lyckats få bort mig själf.
Min mening är, att en författare framför allt bör vara
sanningsenlig och därför är jag så rädd för att låta
min fantasi få fria tyglar. När jag skrifver något,
måste jag ideligen hejda mig med den frågan: är detta
sant, är det verkligt och möjligt?–Om
händelser, som man själf upplefvat, vet man ju, att de äro
sanna, och därför har jag funnit det tryggast att skildra
sådana."
Den idealiska riktning, som jämte denna realism
Foto. Edla Lund. Östhammar. muu, Smgt
N. P. ÖDMAN, fotograferad till 70-årsdagen.
- 742 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
