Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - III. Våta fötter och värkande rygg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandmark och Hammar ha kommit hem till kvarteret, en bondgård
af äldre slaget med storstuga på ena gafveln samt kök och
»kammare» på den andra. De två kamraterna, Frans
Johansson, f. d. länsmansskrifvare, som aldrig fick förordnande, och
Per Lindqvist, son af kyrkovärden i Bolsåkra, hvars vackra
gård och hela bo gick åt till kreditorerna när gubben dog,
voro komna förut och hade tändt upp eld, som flammade
muntert inbjudande genom stugans fönster i vinterkvällen.
Gamle Arvid hade fodrat för de fyra hästarna, och gick
nu och synade kälkarna och hästarnas ben på ett synnerligen
misstänksamt sätt. Han nästan mulnade då ingenting var
galet. Då fick han plötsligt ögonen på Brandmarks bäst och
blicken ljusnade:
— Hör nu, ska’ han inte lägga täcket på märren i denna
kölden?
Det skedde, och så gick man in i »kammaren», som var
mat- och sällskapsrum, då man sof i storstugan. Här dukades
upp potatis och fläsk och gröt och mjölk på lerfat och
tallrikar af utskottsporslin; man högg för sig med frisk aptit,
och när Brandmark fått torra strumpor på sig och smort sina
trasiga fingrar med bocktalg, fann t. o. m. han lifvet ej mera
alldeles så tungt som därute i skogen.
Så slog man ring omkring brasan och diskuterade dagens
händelser. Johansson, som varit på »slottet» efter maten,
hade hört att Lundstedt, den bleke studenten i Ågårdens
lag, hade blifvit illa sjuk; han hade ej tålt vid det hårda
lifvet här, och barnmorskan trodde visst att det var
lunginflammation.
Brandmark skuggade pannan med handen och petade med
lillfingret i ögonvrån. När blefve det hans tur? Låg han
inte vaken halfva nätterna med värkande lemmar, och hade
han inte nyss därute i skogen önskat sig långt borta från
alltsammans!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
