Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VII. Ett åskslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig och betala själf. Hur de andra hade det nu, visste jag
inte. I söndags såg jag i tidningen att Fellin är död, en
medicinare, som hade andra tenorstämman en tid, tills han
lämnade staden och Aspegren kom i stället. Jag tänkte inte
på det då; dessa här borgenshistorierna voro så totalt gångna
ur mitt minne, men vi brukade också hjälpas åt när det
knep, stackars gosse! Nej, det är bäst att det blir slut med
samma.
— Hvilket lättsinne! mumlade kronofogden och skakade
ogillande sitt hvita hufvud.
— Kan väl vara, farbror, man är kanske inte riktigt
klyftig i affärer vid tjugo år, när man allt dittills haft far och
mor som gjort allt och jämnat vägen för en. Och för resten:
hvad ville vi göra?
— Och hvad vill du göra nu?
— Jag vet inte. Blott det har jag klart för mig, att gå
kvar här och sträfva utan framtidshopp, gör jag inte; det kan
jag inte. Det behöfs ju inte mer för att stöta mig tillbaka i
eländet, än att en af de där gubbarna, liksom nu, får höra
att jag finns här, har några kreatur och ett litet bo. »Skönt,
då kan man klämma ut någonting af honom; det var lika
kärt som oväntadt», heter det då. — Stackars Lova, du kom
aldrig till Louisenro! utbrast han, när i detsamma hans blick
föll på porträttet, och vreden vek för stum förtviflan och han
gömde hufvudet i händerna ånyo.
Raska steg togo trappan i ett enda språng, Hammar slog
upp dörren och utbrast:
— Bravo, gosse! Du förvånar mig. Din rågträda är lika
fin som min egen. — Men hvad går åt er? fortsatte han då
han inte fick något svar.
I så få ord som möjligt meddelade gubben Eneman honom
huru det var fatt och Brandmarks beslut att lämna alltsammans.
Hammar satt tyst och bedröfvad en stund. Så frågade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
