Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - IX. Kung Durman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågade om hur arbetet gick och om han var mycket trött
och om hafren var färdig snart.
I den mjuka stolen i hörnet, som gumman visste att
Hammar tyckte om och som hon därför alltid befriade från band
och tygbitar och annat smått och godt, som damerna kastat
dit under sitt arbete, och bjöd honom så fort han kom in,
satt Hammar kväll efter kväll och såg på det blonda, älflika
hufvudet framme vid bordet, på den höga, fria pannan, den
lilla spetsiga, fina, energiska hakan och det rika håret, som
skuggade profilen i den skarpa reflexen från lampan. Och
när Gerda ibland vid en fråga eller anmärkning kastade upp
hufvudet från sitt arbete och såg på honom med de blåa, stora
ögonen, då tänkte han, som när han ute på fältet hörde de
fåglar i skyn, hvilka på hösten draga mot söder, att snart
bar det väl af från Durmans nejd för henne också.
Skulle hon komma åter och när? Och när skulle hon resa?
Därpå grubblade han natt och dag. När han därute
på tegen med lien i hand gick »skår» efter »skår», gjorde
han upp huru han vid middagen — eller kanske det var bäst
att vänta till kvällen — helt lugnt och apropos, som om det
varit den likgiltigaste sak i världen, plötsligt skulle fråga:
»Nå, hur länge få vi glädjen behålla fröken Alm här?» Men
när han skulle däran, kände han sig lika beklämd som då
han en gång i sin barndom kom till ett ställe där de hade en
psykograf, som han så rysligt gärna ville spörja huru länge hans
sjuka mamma skulle få lefva, men aldrig vågade interpellera.
Så en kväll kom det helt plötsligt. Gamle fanjunkaren
slog honom på axeln och frågade:
— Får jag låna Pärla i morgon förmiddag, Hammar? Ser
du, flickungen skulle till stationen.
— Ska ... ska ... fröken Gerda resa till Stockholm nu?
utbrast Hammar med en förvåning i tonen, som om han aldrig
kastat en tanke åt det hållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
